Klockan var strax före tre på söndagseftermiddagen den 29 juni 1958 och snart sagt hela nationens uppmärksamhet riktades mot Råsunda fotbollsstadion.
VM-finalen mellan Sverige och Brasilien hade fått fotbollsintresserade från hela landet att vallfärda till Stockholm, och glädjerusiga tv-handlare tyckte att Sverige skulle arrangera fotbolls-VM varje sommar. De nya apparaterna sålde sig själva, närmast helt utan marknadsföring.
I huvudstadsområdet var det friskt i luften efter helgens sommarregn. Det passade den 29-årige högerhalvbacken Reino Börjesson perfekt.
Hälsade på kungen
Nu närmade sig den svenska lagkaptenen Nils Liedholm och kung Gustaf VI Adolf spelaren med nummer 15 på ryggen…
– Liedholm presenterade mig, och så skakade jag hand med kungen. Det är klart att det var något alldeles extra att stå där och hälsa på celebriteterna, säger Reino Börjesson mer än 60 år senare när han själv just ska fylla 90.
– Det är ingen tvekan om att fotbollen kom att forma mitt liv. Det är ju fotbollen som gällt, vet du – och VM-finalen var förstås störst av allt. Visst var jag lite nervös men framförallt kändes det inspirerande, och vi ledde ju faktiskt i fem minuter efter Liedholms 1-0-mål, ler 90-åringen.
Reino Börjesson föddes som svarvaren Eriks och finska Hiljas tredje barn. Döttrarna var redan halvstora, och familjen bodde i en tegellänga nära Jonsereds skola när Reino gjorde entré. Erik hade lagt kängorna på hyllan efter en lysande karriär under den svenska fotbollens tidigaste decennier. Som till exempel när Sverige 1908, i den allra första landskampen, slog Norge med 11-3 och Erik dundrade in fem mål.
– Jag växte ju upp med förebilder på nära håll. Pappa Erik förstås, men Jonsered hade på den tiden ett helt koppel gamla landslagsstjärnor.
Talang även i friidrott
Att spela fotboll var i det närmaste lika självklart som att arbeta på bruket. Så var det bara.
– Jag hade egentligen inga andra tankar, realskola var aldrig aktuellt och i femtonårsåldern lärdes jag upp vid en likadan supportsvarv som pappa jobbade vid.
Inspirerad av en ny lärare från Stockholm visade Reino tidigt anmärkningsvärda friidrottstalanger, men när skolan ringde ut för sista gången blev det allt tydligare:
– I Jonsered var det fotbollen som gällde, och jag debuterade i A-laget som högerytter.
Många fotbollskännare spanade förstås nyfiket på Eriks grabb. Hade han månne ärvt några talanger?
– Pappa höll sig själv alltid i bakgrunden. Jag fick spela av egen lust, han hjälpte gärna till och kom med goda råd – ”så ska du göra pojk” – men pressade aldrig på.
– Han gillade till exempel inte bredsidor, man skulle spela bollen med utsidan av foten, tyckte han.
Debut i A-landslaget 1951
I mars 1950 valde Börjesson junior samma väg som senior gjort 43 år tidigare: den från Jonsered till IFK Göteborg. Det gick så bra att Reino redan året därpå fick debutera i landslaget.
Efter träning och match tog han bussen tillbaka till föräldrahemmet i Jonsered och klockan sju om morgonen stod han vid svarven igen. Ända till en vårdag 1953 när Norrby IF i Borås lockade med ett kontorsjobb.
– Det var ett stort steg för mig, men jag ångrade mig aldrig.
Inköpare på Volvo
Reino kom aldrig mer tillbaka till svarven på bruket, och så småningom fasades fotbollen ut med ett knippe tränaruppdrag. Civilt försörjde han sig som inköpare på Volvo och för 30 år sedan slog han sig tillsammans med sambon Lilian ner i en enplansvilla i Furulund, Partille.
Det kantiga VM-silvret ser inte särskilt märkvärdigt ut, men det bär minnesbilder som är oförglömliga:
– Vår engelske tränare George Raynor sa åt mig att jag skulle spela mitt eget spel i en fri roll. Jag försökte hitta Agne Simonsson och Kurre Hamrin där framme med mina instick, och redan efter fyra minuter gav Nils Liedholm oss ledningen.
Sedan var det aldrig någon tvekan. De närmare 50 000 på läktarna och miljoner svenska tv-tittare kunde inte annat än beundra de brasilianska bollvirtuoserna som till slut vann VM-finalen med 5-2.
– Det var bara att acceptera att dom var bäst. Och dessutom väldigt sympatiska, säger svarvaren från Jonsered som fyller 90 år. En söndagseftermiddag 1958 var han i hela världens rampljus, och under fem minuter var han till och med världsmästare.
Fotnot: Utöver Reino Börjesson är två svenska spelare från VM-finalen 1958 ännu i livet: Kurt Hamrin (född 1934) och Agne Simonsson (född 1935). Hamrin och Simonsson var också turneringens främsta svenska målskyttar med fyra fullträffar vardera.
Reino Börjesson
Ålder: Fyller 90 år på måndag den 4 februari.
Yrke: Inköpare på Volvo.
Bor: Villa i Furulund, Partille.
Familj: Sambo med Lilian Hededal, döttrarna Linda och Angeli från ett tidigare äktenskap.
Fritidsintressen: Historia, resor, idrott på TV, tidigare även akvarellmålning.
Fotbollsmeriter: VM-silver 1958. 10 A-landskamper och Svenska Fotbollförbundets utmärkelse: Stora grabbars märke.
Favoritklubbar: Jonsereds IF, IFK Göteborg och Norrby IF.
Favoritspelare: Kalle Svensson, Gunnar Gren och Nils Liedholm - alla lagkamrater i VM-finalen 1958.
Fakta: VM-finalen
Brasilien vann VM-finalen i fotboll 1958 med 5-2, de svenska målen gjordes av Nils Liedholm och Agne Simonsson.
Sveriges finallag: Kalle Svensson, Orvar Bergmark, Sven Axbom, Reino Börjesson, Bengt "Julle" Gustavsson, Sigvard Parling, Kurt Hamrin, Gunnar Gren, Agne Simonsson, Nils Liedholm, Lennart "Nacka" Skoglund.
