"Visskatten var det enda arvet jag fick"

Man kan säga att trubadurer mer eller mindre styrs av solen. När den står som högst råder i allmänhet den mest intensiva arbetsperioden.

Därför har Jack Vreeswijk valt att lägga sin långa ledighet från slutet av november till februari.

– Jag trivs när det är höst och vinter. Då hämtar jag andan och är lite kreativ, konstaterar han.

Mesta tiden tillbringar han hemma i byn Nordmanneröd, en knapp mil nordost om Uddevalla – tar långpromenader med labradoren Alfred, umgås med hustrun Anneli eller skriver på sitt nästa album. Det blir det femte i ordningen, men det första med bara egna låtar. Egentligen skulle skivan ha kommit förra året, men arbetet har dragit ut på tiden.

– Jag gör den mest för min egen skull. Jag vill visa för mig själv och för omvärlden att jag är fullt kapabel att skriva eget. Det är en måstegrej.

Ställer din pappas visor sig i vägen när du ska skriva eget?

– Ja, det gör de. Om inte kritikerna jämför mig med farsan så gör jag det själv. Hans skugga är enorm. Jag blir aldrig av med den, men jag kan krympa den lite.

Visste vad han ville

Jack Vreeswijk visste redan som liten att han ville hålla på med musik.

Men vägen har varit krokig och mellan varven har han jobbat på slakteri, varit taxichaufför och mentalskötare. Dessutom är han utbildad socionom.

I sena tonåren var han med och bildade punkbandet Fulihufvet vilket höll fram till 1985.

Två år senare dog Cornelis bara 50 år gammal och luften gick ur Jack. Det skulle ta nästan tio år innan musiken tog fart igen. 1994 släppte han sin första skiva, Is i magen.

– Den var lite poppig, kan man väl säga. Jag är stolt över den, men i dåtidens mått floppade den. Det innebar att jag fick börja om från början.

Motståndet försvann

Jack förklarar att han var tvungen att ta sig an en ny svettig period med spelningar på allt från pizzerior, pubar och mindre festivaler. Med tiden försvann motståndet mot att sjunga Cornelis låtar.

– Det är ju en visskatt utan dess nåde. Till slut blev det bara fånigt att inte förvalta den. Det är ändå ett arv han lämnat efter sig och det enda arvet jag fick, haha.

Däremot är han noga med att, som han säger, ”göra dem till sina egna”. Till exempel genom att berätta någon anekdot om hur de kom till, till vem de är skrivna, och så vidare.

– Jag får alltid luska lite innan, prata med släktingar och andra. Ibland är det riktiga detektivarbeten. Men det är kul och gör det lättare för mig när jag vet bakgrunden.

Brytpunkten kom 2004 i samband med albumet Underbart, producerat av Roffe Wikström.

– Det var ett vägskäl för mig. Roffe hade hört mig på någon livespelning och ville verkligen göra den skivan. Med den hittade jag tillbaka till visan, folkmusiken och bluegrassen som ligger mig varmt om hjärtat. Den fick också fina recensioner vilket är viktigt för mig. Det kan jag erkänna.

Sedan dess har det mer eller mindre rullat på. 2009 släppte han succéskivan Vreeswijk sjunger Vreeswijk. Och året efter kom filmen Cornelis till vilken Jack komponerade musiken.

Finns det något du ångrar?

– När det gäller musiken finns alltid smågrejer som jag hade kunnat göra annorlunda, men att jag befinner mig där jag gör är väl summa summarum av både bra och dåliga val. Sedan är jag ju en arbetargrabb som vuxit upp i små lägenheter. Att då få bo i hus är ju paradiset. Jag vet inte om det kan bli så mycket bättre.

Gjorde tv-succé hos Lotta

Även till synes "dåliga val" kan leda till något gott har det visat sig.

2011 tackade Jack Vreeswijk ja till att vara med i Lotta på Liseberg, succéprogrammet i TV4.

– Jag ångrade mig direkt efter att jag lagt på luren, tänkte att jag skulle få hicka och allt möjligt. Men då var det för sent. Jag gjorde bara en låt, Vaggvisan, som farsan skrev till mig. Det gick jättebra. Jag fick stående ovationer.

– Sedan när jag kom hem började telefonerna att ringa. Det är tv:s makt. Det hade lika gärna kunnat gå åt andra hållet. Men jag tror folk märkte att det var min grej, att jag kände mig hemma där.

Lena Wreede