Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Gustav Brax jobbar som sjökapten och är borta veckor i sträck. Ibland under de lediga veckorna hemma sticker han ut och seglar med Muckle Flugga. ”Fast då blir ju Anna utan hem, och får sova hos vänner eller släktingar”.
Gustav Brax jobbar som sjökapten och är borta veckor i sträck. Ibland under de lediga veckorna hemma sticker han ut och seglar med Muckle Flugga. ”Fast då blir ju Anna utan hem, och får sova hos vänner eller släktingar”.

Vardag på vattnet

Det skrubbas skrov, målas om och sjösätts båtar. I småbåtshamnarna är det full aktivitet såhär års, men för en del av Göteborgs invånare har livet på vattnet pågått hela vintern. Med isläggning, snålblåst och stormrisk. Möt några av dem som valt ett hem som går att flyt(t)a på.

Det är juni 2011, mitt på havet en bit söder om Island. En storm har blåst upp, vindstyrkan når 25 sekundmeter och vågorna tornar upp sig som svarta, lodräta väggar. På segelbåten Muckle Flugga kämpar Gustav Brax och Anna Zackariasson för att hålla båten på rätt kurs.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Det är nog enda gången jag varit riktigt rädd ombord. Jag hade dessutom blivit sjösjuk och lade mig skräckslagen nere i båten. Men så hörde jag Gustav skrika däruppe: ’vilken underbar jäkla båt vi har!’, och det gjorde mig lugn, säger Anna. 

Efter den seglatsen kände hon att nu klarar de allt; hon, Gustav och båten. Och Muckle Flugga är mycket mer än bara en segelbåt – den är deras hem. 

 

En måndagskväll i april är det varmt i solen på GKSS marina i Långedrag. I takt med att solen färgar allt aprikos kryper kylan på ordentligt, våren tvekar än. Det är låg aktivitet på bryggan, någon mekar med sin cykel i det milda kvällsljuset. 

Muckle Flugga ligger förtöjd på sin plats längst ut på en av bryggnockarna. En gulsvart långkölad OR 40 med stålskrov, döpt efter den närapå oåtkomliga fyren norr om Shetlandsöarna. 

– Jag såg namnet på ett sjökort redan som barn, tyckte att det lät spännande. Sedan dess har alla mina båtar hetat Muckle Flugga, säger Gustav Brax. 

Han skickar ut landgången och svingar sig sedan med vana rörelser ner för lejdaren till ruffen. Det är litet men hemtrevligt, en sjösäkrad bokhylla täcker styrbord sida och läsfåtöljen är klädd i en fårskinnsfäll. 

– Vi tycker att det är rätt gott om plats här! Vi är lite udda och har struntat i kylskåp, men i övrigt finns det mesta. Anna gillar matlagning och fixar både trerättersmiddagar och julgodisbak i kabyssen, säger Gustav. 

Han har den där sortens solbränna som ser ut att aldrig försvinna, den som finns hos personer som är utomhus nästan jämt. Sjutton år har gått sedan han bosatte sig i båt på heltid. Eller sjutton vintrar, som han hellre säger. Anna är uppe i tolv.

– Det är vintrarna som är grejen. Bo på båt på sommaren kan vem som helst göra, men året runt är inte för alla. Det kräver en del. 

Färskvatten ska kånkas ut i dunkar, båten måste underhållas oavsett väder. Gustav och Anna har sett många människor komma och gå i hamnen. Många, kanske de flesta, gör bara en vinter i båt. 

– Det är oftast fukten som knäcker dem. Kylan kan vara tuff om båten inte är rätt rustad, men framför allt blir fukten och kondensen jobbig för den som är ovan, säger Gustav och lägger in mer ved i kaminen. 

Här inne är det varmt och skönt året om. När det stormar är det snarare miljön utanför som är besvärlig, som att bryggan kan vara översvämmad av vatten när de kommer hem från jobbet. Anna som jobbar på en förskola på Köpstadsö brukar skynda sig hem om det vankas oväder. 

– Jag vill hinna över till båten innan bryggan försvinner under ytan, men väl ombord känns det bra igen. Hur stormigt det än är. 

 

Drömmen om att bo på vatten går att förverkliga även för den som vill ha mer yta och fler bekvämligheter. I en annan ände av stan, på en husbåt förtöjd vid bryggan intill Humlans minilager på Hisingen, sitter Kalle Wannerskog på sitt solvarma trädäck med en kopp förmiddagskaffe. 

– Att bo såhär är som att leva den totala klyschan. 

– Romantiken, att se en stor båt glida förbi köksfönstret när jag diskar. Det är skitmysigt. 

Kalle hittade sitt hem på Blocket för ett halvår sedan. Han kände igen det direkt – en tjej han dejtade för några år sedan bodde i just den husbåten på den tiden. 

– Jag tänkte redan då att ’sådär ska man ju bo’. Men egent-
ligen har jag nog velat bo i husbåt ända sedan jag såg tv-
serien om detektiven Snoken på nittiotalet. 

Kalle Wannerskogs husbåt är byggd på en gammal heli-
kopterplatta från Stena Line som vilar på ett par stora flytpontoner. Ovanpå plattan ett trädäck, med en liten vitmålad stuga på. Den är ljus och öppen på insidan, med stort kök och kamin i vardagsrummet. Trots den och luftvärmepumpen har vintern varit kall. Kalle har frusit mer än han hade hoppats och har passat på att duscha på Valhallabadet under vintern – varmvattenberedaren gjorde inte sitt bästa. Men nu är äntligen vårvärmen på gång, och med den nya projekt. 

– Jag ska skaffa några pallkragar att odla i, kanske köpa en sån där stand up paddleboard eller en liten båt så att jag kan åka in till stan på älven. I framtiden kanske jag bygger på en övervåning på husbåten också. Jag ska bara klura ut hur jag gör för att inte hela flotten ska börja luta. 

 

Några vänner kliver ombord. Tatueraren Joel Albertsson har känt Kalle sedan skoltiden och gör ett hembesök eftersom Kalle vill uppgradera sin kroppskonst. 

– Det finns väl inget härligare ställe att
tatuera någon på än på en båt, säger Joel och plockar fram en pinne med en sytråd på, en gammal burmesisk hand poke som han köpt på en marknad. 

– Är platsen ovanlig kan lika gärna metoden också vara det. 

Det blir ett öga med en spik igenom nära vänster armveck och ett ankare på armens ovansida. Joel och Kalle börjar prata om ”den göteborgska sjömansidyllen”. Kalle tror att alla som kommer från Göteborg kan relatera till den. 

– Vi som är från Masthugget är uppvuxna med alla gamla sjömän med sina galna historier och bleknade tatueringar.  

På köksväggen i husbåten sitter ett gammalt foto av hans mormors farbror Walfrid som emigrerade till USA. 

– Jag kommer ifrån en sjömanssläkt med många gamla sjöfarare. Min närmsta familj älskar att snacka om sådant där, men egentligen kan vi ingenting om båtar. Men det behöver man ju inte kunna för att förstå tjusningen med att bo såhär, säger Kalle.  

 

I dag finns det en handfull husbåtar i Göteborg, enligt stadsbyggnadskontoret. Några av dem har tidsbegränsade bygglov. Om bygglov krävs eller inte hänger på om husbåten betraktas som en båt eller som ett ”flytande hus”, och är alltså en tolkningsfråga. I det senare fallet gäller bygg-
lovsplikt, men om husbåten betraktas som en båt är det mer oklart vilken lagstiftning som ska tillämpas. 

– Då handlar det mer om varaktigheten. Om husbåten ligger permanent förtöjd på en plats, med el och vatten anslutna, kan det hända att den så småningom räknas som en byggnad, säger Mattias von Geijer som är bygg-
lovsarkitekt på stadsbyggnadskontoret i Göteborg.

För några år sedan startade stadsbyggnadskontoret ett program för att se över möjligheten att skapa byggrätter för husbåtar i Sannegårdshamnen. Det var dels tänkt som en åtgärd för att minska bostads-
bristen, men visionen handlade också om att skapa nya kreativa sätt att bo. Projektet stötte dock på kulturhistoriska hinder och protester från boende i närheten. Det blev aldrig något av det.  

 

Göteborgs stadsarkitekt Björn Siesjö har en vision om att flytande hem ska bli ett vanligare inslag i vårt stadslandskap i framtiden. Han vill att staden ska bli bättre på att tillåta husbåtar och att det ska byggas hus på flytande pontoner. 

– Vattnet ska vi använda så mycket vi bara kan, och det finns mängder av tänkbara lösningar. I Frihamnen planerar vi till exempel flytande hus i tre eller fyra våningar, säger han. 

Att bo i segelbåt kräver varken bygglov eller tillstånd, men den som väljer att bo i naturhamn en längre tid kan behöva markägarens tillstånd. 25-åriga Elin Johansson har just bott sin allra första vinter i GKSS-marinan i Långedrag. Hennes båt hade sällskap av 31 andra – ett rekordår. Elin har drömt om att bo i båt ända sedan hon var liten och började som sjöscout, och beskriver det faktum att hon äntligen förverkligat drömmen som ”den största seger hon någonsin kommer vara med om”. 

– Mina kompisar undrar när jag ska flytta i land igen och bli som alla andra. Jag säger ’aldrig’! säger hon och skrattar. 

 

Elins segelbåt Virgo, en Allegro 33, ligger förtöjd på en av de yttre bryggorna. Det är bara några veckor sedan hon flyttade ut från sin vinterplats längre in i viken, där de flesta
båtar låg samlade för att få bra skydd mot väder och vind.
Gemenskapen bland grannarna är stor, det ordnas gemensamma after works och bastukvällar. 

– Vi hjälper varandra och håller koll på varandras båtar. När jag ska till spårvagnen går jag i jättegod tid för det kommer alltid fram någon jag vill stanna till och prata med, säger hon. 

Att samarbeta med grannarna är också en säkerhets-
fråga. Det kan bli farligt om något går snett. Elins största orosmoment inför vinterboendet var att båtens botten-genomföringar, alltså slangarna som leder ut genom skrovet, skulle frysa och spricka. 

– Då kan båten ta in vatten och sjunka, och det kan gå snabbt. En del verkar vifta bort risken men för mig var det den största oron.

I övrigt har hon älskat nästan allt med sitt nya liv. Att skotta snö från däck och knacka hål i isen runt rodret, kura ihop sig i ruffen när det var 18 minusgrader ute. Hon tycker om att jobba hårt och praktiskt. Elin upplever att många förvånas över att hon bor i båt som ung ensam tjej. 

– Det finns så många fördomar i seglarvärlden. När jag och min syster var ute och seglade själva när vi var yngre tittade folk ofta efter mannen ombord. ’Var är kaptenen?’, liksom. Det gör att det känns extra bra att jag faktiskt köpte min båt och flyttade hit, att det blev av på riktigt. 

Nästa stora dröm för Elin är att ge sig av på en flerårig långseglats. Men först: nya studier. Elin är matros till
vardags och funderar på att plugga vidare till styrman på Sjöfartshögskolan i Kalmar. Blir det så är det bara att kasta loss och segla österut. 

– Jag behöver aldrig tänka på att ställa mig i bostadskö eller köpa
lägenhet. Att ha båt är en perfekt lösning när det är bostadsbrist överallt, säger hon. 

Det tycker också hennes granne, nyzeeländaren Stuart Ravenscroft som bor två båtar bort. Han studerar på distans vid ett universitet i Finland där han bott länge, och har gjort praktik i Belgien – där han bodde på sin gammaldags segelbåt mitt i hjärtat av Bryssel – och studerar nu även i Göteborg. I slutet av sommaren seglar han vidare för att fortsätta utbildningen i Skottland.  

– Tidigare reste jag mycket i jobbet och bodde i en resväska i tio år. Jag var så trött på det, till slut fick jag nog och såg till att kunna ta med mig hemmet överallt i stället, säger han. 

 

För Stuart handlar båtlivet också om trygghet. För några år sedan flyttade han tillbaka till sin hemstad Christchurch på Nya Zeeland, och kort därefter inträffade en av de största naturkatastroferna i landets historia. En jordbävning dödade 185 personer och raderade halva staden. Stuarts hem blev till smulor. 

– Efter det känner jag mig inte trygg i land. Jag behöver bo på båten och veta att jag snabbt kan dra vidare till säkerheten ute till havs om något skulle hända.   

Det finns lika många livsberättelser och perspektiv som det finns människor i GKSS marina, precis som i vilket bostadsområde som helst. Men en stor frihetslängtan tycks vara det som knyter dem alla samman. Att bo litet och trångt, men i gengäld ha hela världen inom räckhåll. 

 

För Gustav Brax och Anna Zackariasson på Muckle Flugga är friheten hela poängen, vetskapen att de kan packa ihop på tio minuter och segla mot en ö i skärgården över helgen eller mot långväga äventyr. Mest lockar nordväst, de kalla haven och karga landskapen. Shetlandsöarna, Fär-
öarna, Skottlands västkust. Svalbard och Grönland. 

– Det finns småöar som få känner till, som man inte kommer till utan egen båt. Som Jan Mayen mellan Island och Svalbard eller St. Kilda väster om Hebriderna. Små holmar där säljägare levt för längesedan, men som nu är öde och otillgängliga. Ändå finns hus och andra spår kvar mellan de dramatiska klipporna. Man känner sig lite som en explorer, säger Gustav. 

Han och Anna han har inga planer på att någonsin flytta i land. För Gustav har det alltid varit självklart att bo såhär, men för Anna kom livsstilen på köpet när hon och Gustav träffades. 

– Det var ganska uppenbart att han inte tänkte bo på något annat sätt, säger hon med ögonbrynen höjda i övertygelse.

– Men jag blev fast i det här livet jag med. I dag skulle jag aldrig kunna vara utan lugnet jag känner när jag kommer hem från jobbet och klättrar ner i båten. Jag skulle inte byta det mot något.

Mest läst