Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

En gång i månaden sker en pilgrimsvandring i Göteborg. Stilla samtal, bön och tystnad genomsyrar vandringarna.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vandring mot nya insikter

En drygt tusenårig tradition har på senare tid fått en oväntad renässans. Över hela Europa vandrar människor för att göra en yttre och inre resa. Masthuggskyrkan är det västsvenska navet för pilgrimsvandringar.

En busslast tyska turister beundrar utsikten från Masthuggskyrkan. Ett japanskt par fotograferar varandra med kyrktornet i fonden.
Inne i kyrkan ligger Pilgrimscentrum i Göteborg. Där hålls pilgrimsmässa och där kan vandrare stämpla sina pilgrimspass. Församlingen har det senaste året bland annat arrangerat vandringar i samband med Pridefestivalen, för Barncancerfondens arbete, mot krig och vapenexport. Två etapper av vandringen "Kärlekens väg" är avklarade och i höst väntar ytterligare två.

Varje tisdag finns pilgrimsvärdar på plats. Ann-Louise Houf är ideell medarbetare och Marie Lumsden församlingspedagog med uppgift att inspirera och göra det möjligt för de ideella krafterna att leda vandringar. 
Själv hade hon jobbat drygt tjugo år inom resebranschen innan hon sadlade om, skrev en universitetsuppsats om pilgrimsvandringar i Sverige och började arbeta inom Svenska kyrkan.
– Dessförinnan hade jag haft min tro i bakfickan men jag kände jag att jag ville komma ut som kristen – om man kan uttrycka det så. Pilgrimsvandringarna blev en bro mellan mitt yrkesliv och mitt andliga liv, säger Marie Lumsden.
Ett par kommer in och förhör sig om möjligheten att övernatta någonstans på sträckan mellan Jennylund och Lödöse. Efter en stunds dividerande får de i stället tipset att vandra mellan Lödöse och Gräfsnäs med övernattning i Hålanda.
– Där finns bra leder som är väl utmärkta, säger Marie Lumsden.

En holländsk kille som studerar i Trondheim tittar förbi och vill prata lite om vandringar i allmänhet och meditation i synnerhet. När han vill förhöra sig närmare om kyrkans syn på meditation bollar Marie Lumsden över frågan till församlingsprästen Joakim Thoresson.
– Det är något med kombinationen resa och rörelse som ger människan möjlighet att göra både en yttre och inre resa. Pilgrimsvandringar är ett fantastiskt sätt att möta sig själv, att möta andra och att möta Gud, säger Marie Lumsden. 
Det första svenska pilgrimscentret i modern tid invigdes 1997 i Vadstena. Men redan på medeltiden var Vadstena, tillsammans med Olof den Heliges grav i Nidaros (nuvarande Trondheim), ett viktigt nordiskt pilgrimsmål. På 700-talet befann sig miljontals människor i Europa på vandring. 
De stora vallfartsmålen söderöver var Den heliga kyrkans grav i Jerusalem, aposteln Petrus grav i Rom och inte minst – då som nu – aposteln Jakobs grav i Santiago de Compostela där den berömda katedralen står. Dit vallfärdade i mitten av 1300-talet den heliga Birgitta vars pilgrimsbön lever än i dag: Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.

För snart ett decennium gick Marie Lumsden den 80 mil långa, klassiska vandringen, mest känd under namnet El Camino – vägen.
– Jag gick med Jesus som reseledare. Det blev en vandring för själen som fick mig att i högre grad uppskatta enkelhet, och som gav mig en annan inställning till frihet. Jag insåg att frihet kan innebära frihet från – från krav, saker och måsten, säger hon. 
Birgitta Borgström tittar in på pilgrimscentret för att tacka för en tredagarsvandring från Ljungskile till Skepplanda som hon deltog i för några veckor sedan. 
– Jag har inte vandrat på riktigt sedan jag gick i fjällen på 70-talet, och jag kände ingen i gruppen sedan tidigare. Men det var härligt att bara vara tillsammans utan krav, att komma bort från den ständiga stressen och hetsen. Det är något med det monotona, att vandra bland blommor, fåglar och komockor… man kommer in i en annan rytm, säger hon. 
Ordet pilgrim har sitt ursprung i latinets peregrinus som betyder främmande, främling. Alltså någon som ger sig av mot det okända, mot nya möten, erfarenheter och insikter. 
– För mig är en pilgrim en människa som är på väg mot ett heligt mål och som har kvar sin nyfikenhet och upptäckarglädje, säger Marie Lumsden.

Vid lunchtid sista torsdagen i varje månad kan vem som helst pilgrimsvandra i centrala Göteborg. Mitt i stadens brus går man i stilla samtal, bön och tystnad.
Det regnar inte nådigt, denna torsdag förmiddag. Ändå samlas upp emot tjugo personer vid Järntorgets fontän för en lunchvandring. I samma stund som klockan slår tolv tar regnet tillfällig timeout. 
Två pilgrimsledare från Pilgrimscentrum i Göteborg, som är en del av Svenska kyrkan, leder promenaden och berättar lite om förutsättningarna. Den första etappen går längs Haga Nygata och deltagarna uppmuntras att hitta en samtalspartner på temat "Livets väg – har den varit rak och lättvandrad eller slingrig och kantad av fallgropar?" 
– Det finns så mycket mörker i världen att det ibland kan vara svårt att hitta sin inre balans, att behålla glädjen och tillförsikten, säger Senja Björk.
Som pensionerad diakon har hon tagit chansen att bli ideell medarbetare och pilgrimsledare. Det är hon som håller i samlingen framme vid Haga Kyrkoplan. 
– För att orka med livet behöver vi viloplatser. Under nästa del av vandringen kan ni, om ni vill, samtala om vad som ger er vila, säger hon och läser en vers ur andra Moseboken som tankeord på vägen.

Ett stilla duggregn lockar fram lindarnas milda doft. Från den andra anhalten vid Floras kulle och tillbaka till Järntorget sker vandringen i tystnad och reflektion.
Alla vandrare har fått med sig en liten lapp med pilgrimens sju nyckelord – långsamhet, frihet, enkelhet, bekymmerslöshet, tystnad, delande och andlighet. 
– Jag uppskattade tillfället att fokusera på Herren och att stilla ner sig lite grann mitt i stadens buller, liksom samtalet vi hade om delande och livets väg, säger Margareta Andersson.
Som nybliven pensionär hade hon i dag för första gången möjlighet att delta i denna lunchaktivitet. Även för Wenche Sandvik Landqvist var det pilgrimspremiär.
– Det var fint och givande. Jag tänkte på alla bröder och systrar genom historien som också har vandrat och bett, säger hon.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.