Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Wedels Göteborg: 12. Engelska kyrkan

Wedels Göteborg - en orättvis uppslagsbok från Alla-heter-Glenn till Västlänken

Engelska kyrkan

Jag gick förbi Hemköp och lyfte blicken från löpsedlarna och tänkte: javisst ja, här ligger en liten kyrka.  Engelska kyrkan vid Hvitfeldtsplatsen är en sådan byggnad som på ett gåtfullt sätt ligger instuvad mitt i stan. Man ser den i ögonvrån, tycker att den ser fin ut – den borde man stanna och titta på – och glömmer genast bort den.

Det var förmiddag och snö och jag gick försiktigt in genom grinden. Från ett blött koppartak över portens mossiga spetsbåge släppte en trasig stupränna stötvisa portioner vatten.  Ett spår av nedtrampad issörja löpte förbi järnek och rosenbuskar. Duvor dök från taket och stämplade spetsiga signaturer i snön.

Engelska kyrkan är en liten behändig sak i nygotisk stil från 1857. Den påminner om Centralen – av förklarliga skäl; det är samma arkitekt. Adolf Edelsvärd fyllde landet med järnvägsstationer och stack i bland emellan med en kyrka.

Jag gick runt i tötäcket och fann att den i åtminstone ett avseende är ett misslyckande  Nygotiken – 1800-talets glada repris på medeltida spetsbågar och valv - ska skrämmas. Den närmast kräver åska och jagande moln och en kyrkogård med trasiga gravstenar och gastar.

Då har man oddsen emot sig om man är granne med Hemköp.

På gården stod ett litet redskapsskjul bredvid en utkastad snusbrun julgran.

Men under mulnande himmel lutande åtminstone en sned stenbänk mot väggen och den låsta porten var mörk och hög. Detta ingav hopp om att interiören bättre skulle lyckas med den gotiska skrämseln i form av dystra präster, steniga valv och doft av potatiskällare. En skylt i snön motsade inget av detta. Där stod "Katakomben" – ett lovande namn – och det framgick att Svenska kyrkan skulle låna lokalen av Anglikanska kyrkan klockan 12.

Det låg röd heltäckningsmatta mellan bänkarna. Taket var som en ljusblå sänghimmel.

Under träbänkarna spreds, via knäppande värmeelement med glödande trådar, en kvav värme som gjorde det omöjligt att vara sval i tron. Prästen gick först leende runt i kyrkan och skakade hand med alla, betade sig så bakåt i mittgången, stack ut huvudet och släppte in bilsurr och blåmeskvitter och teaterviskade:

– Du kan ringa nu!

Efter en stund hördes barnröster utanför. Dörren gläntades. En flod av vårljus rann in på golvet och jag trodde att det var nyfikna barn som gått fel. En hade en Kalle Anka-tidning under armen. Men de gled tyst ner i bänkarna. Och jag gick till Hemköp.

Mest läst