Så kom kylan, först som rundad glasis över trottoarkanterna – det var en sen kväll – och morgonen därpå gick jag längs kajen vid Eriksberg på en nålmatta av frost och jag såg himlen över Sjömanstornet på fastlandssidan. Det var en himmel som var rosa – djupt rosa eller saftsopperöd – och den var belyst inifrån som en lampa.
Han stod vid busshållplatsen på Sörhallstorget.
Jag kände igen hans profil. En framskjuten och helt rak näsa, en lite uppdragen överläpp som blottade framtänderna och gav honom en allmän framtoning av tankfull gnagare. Och naturligtvis: paraplyet.
Jag hade inte sett honom på ett kvartsekel. Jag skulle, om det knep, antagligen kunna räkna ut nästan på minuten när jag såg honom senast. Det var en annan busshållplats, vid Järntorget, som då ännu var en kvadratisk rondell av brusande refuger. Jag skulle påbörja ett vikariat på GT och väntade på 85:an. Han hade denna morgon för 25 år sedan stått vid Strindbergs fontän, som alltid elegant klädd i ljust bruna läderskor, kavaj med väst, slips, spräcklig näsduk i bröstfickan, en kedja i västen. Framtänderna lätt synliga.
Och han hade sagt, alldeles lugnt, att han måste lämna Göteborg på obestämd tid, att han hade tre eller möjligen fyra tänkbara blivande svärfäder i hasorna, att luften nu började kännas tjock att andas, och att det nu fanns två svenska städer som han behövde undvika. Karlskrona var sedan tidigare den andra.
– Vi ses! sa han.
Men det gjorde vi inte. Nu stod jag år 2018 på en tvärgata vid Sörhallstorget och betraktade hans profil – han hade inte upptäckt mig.
Jag tänkte på den första gång jag hade träffat honom. Jag visste det inte då, men han var alltså min första kontakt med en figur som alla journalister för eller senare möter: Mytomanen.
Vi var vänner under några år i början av 1990-talet. Han levde det i mitt tycke perfekta studentlivet. Han föreföll existera i ett slags tillvaro från tiden ungefär före år 1914. Det fanns något oanfrätt, blont och gosseaktigt i hans framtoning – i de ständigt välstrukna krämvita byxorna och de blanka bruna skorna även i de mörkaste moddiga Göteborgsdagarna. På förmiddagarna satt han på Junggrens kafé och rökte och läste Frankfurter Allgemeine och Politiken. Han pluggade statsvetenskap. Sa han.
Vi umgicks i ungefär tre år, även om detta umgänge emellanåt avbröts av att han var försvunnen några veckor eller månader.
En gång när han återkom efter en sådan gåtfull frånvaro företedde han en nyckelring i italienskt kalvläder. Han hade varit i London och signerat ett kontrakt för en roman som skulle utkomma på Random House. Nyckelringen var en gåva från förlaget och kostade 400 pund. Han hade förresten skrivit kontrakt på ytterligare nio böcker.
En gång anförtrodde han mig att han snart skulle avbryta studierna i statsvetenskap, men han räknade ändå med att ha nytta av kunskaperna, för hans far, Earl Marjoribanks, låg för döden i en paradlägenhet i Kensington.
Redan till hösten kunde därför min vän räkna med att behöva ta hans plats i Överhuset.
Han kunde spela trombon. Det är i efterhand nästan det enda solida faktum som jag kan knyta till honom: han hade en trombon och han kunde spela på den, med en känslig och spröd ton. Jag enrollerade honom till ett nystartat band som började repetera i studentkårens källare. Repertoaren var gamla rocklåtar med enkla blåsarrangemang. Vi fick en förfrågan från Chalmers om en spelning två månader senare. Det var på gränsen till det omöjliga, för vi skulle behöva lära oss fem nya arrangemang i veckan, men vi tackade ja.
Då försvann han.
Det var före mobiltelefonernas tid. Vi sökte honom överallt. Jag satt på Junggrens tre förmiddagar och spanade. På statsvetenskapliga institutionen hade de aldrig hört talas om honom. Han var uppslukad av jorden. Vi övade så gott vi kunde, men med en vecka kvar gav vi upp. Vi var tvungna att tacka nej. Det var jag som ringde och lämnade återbudet till kansliet på Chalmers kårhus.
Där svarade han i telefonen.
En kort senare såg jag alltså honom – trodde jag länge – för sista gången, på Järntorget. Han utvecklade inte varför fyra tänkbara svärfäder var ute efter honom.
Jag blev glad över se honom häromdagen. Han verkade alldeles obruten. Han hade kvar den där fjäderlätta hållningen av lyckans gullgosse. Paraplyet såg ut att ha skaft av ädelträ. Skorna var ljusbruna och putsade. Så klev han på buss 58 och försvann.