Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: LEIF R JANSSON / TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Wedel: Gå inte med rumpan bar på julfesten

GP:s kåsör Kristian Wedel minns förväntade och självklara fenomen från julfester genom åren.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den här blöta morgonsvärtan i december är lugnande. Jag går upp och kokar kaffe och känner hur blåsten rister i Hisingen. Ön vibrerar. Jag går ner till Eriksberg. Älven är stormgrön. På Älvsnabben sitter en kvinna och säger:

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Johanna har gjort ett Luciatåg till julfest arton, men jag orkar inte gå.

Hon sa faktiskt så: ”Julfest Arton”, som om arrangören var angelägen om att inte gå vilse i almanackan. Ja, vem vet vilket år man ska gå på julfest om det inte klargörs?

Jag sitter vårdslöst nersjunken i det blå sätet och tittar på ”Stena Germanica” och de brandgula långtradarljusen och jag hör domen över Julfest Arton:

– Man vet ju hur det blir.

Jag är alltid imponerad av människor som vet hur det blir. Jag vet aldrig hur någonting blir, framför allt inte julfester på arbetsplatser. Jag har sett åtskilliga, både som anställd och som musikant. Att delta i en julfest som musikant är att betrakta något så att säga från sidan.

På julfester finns förväntade och självklara fenomen i stil med att någon råkar sätta sig på något slags bakverk som är något slags pepparkakshus som är något slags lotteripris på något slags redaktion. Men därutöver, huvudsakligen, vet man alltså inte hur det blir.

Ett år stod jag i en timme med en skiva skinka på gaffeln och pratade med en person, eventuellt en kvinna, som sa att hon var administratör men ville vara veterinär. Djuren fick inte vara för små, poängterade hon. Hon gillade kossor.

Jag har en gång förbrukat en helkväll på att lyssna på en figur i pipskägg, eventuellt en man, som älskade Redbergslids handbollsförening och som samtidigt berättade att han funderade på att köpa en lägenhet vid Ejdergatan.

Mina synpunkter på lägenhetsbeståndet vid Ejdergatan är liksom uttömda efter tre minuter. Detta pågick i timmar.

Ett år – det kan ha varit Julfest Nolltre – hörde jag mig själv stå och lägga ut texten om glaciärer. Det var ett slags utomkroppslig upplevelse. Jag kan inget om glaciärer. Vad har jag sagt?

Ibland har någon förberett ett luciatåg.

Jag kände en ung man som skulle framträda som tomte.

Min trevliga uppfostran förbjuder mig att berätta vilken arbetsplats det gäller. Den är inte alldeles okänd. Den ligger i Göteborgstrakten.

När han i dag berättar om denna julfest är han mån om att framställa utvecklingen som styrd av ett slags osynlig hand, med ett drag av obeveklighet.

Han skulle förbereda ett upptåg med tomtekostym, lykta från Clas Ohlsson och nya verser till Staffan Stalledräng. Han drog sig undan till ett tomt våningsplan och repeterade. Där stod kopieringsapparaten. Den stod där varje dag, men det var som om han såg den för första gången. Han lade en lussekatt på kopieringsglaset. Därpå en hand. Resultatet var förvånansvärt bra. Ett ansiktsporträtt blev roligt.

Kanske har han rätt i att det var oundvikligt.

Han satte sig med bar ända på kopiatorn.

Glaset sprack under honom.

Han skar sig inte, men han fick plocka glassplitter.

I en känsla av att detta skulle bli svårt att förklara tog han tomtekläder, lussekatter, lykta och blockflöjt i famnen och smög till ett annat våningsplan.

När han sedan sjöng Staffan Stalledräng erfor han en glasbit på ett mycket oväntat – eller snarare väntat – ställe.

Klockan åtta morgonen därpå upptäckte en vaktmästare att kopieringsapparatens glas hade spruckit.

I utskriftsfacket låg en bild av två klämda göteborgska skinkor.

Men inte alla signalement är användbara. Skyddsombudet var obenäget att hjälpa till. Den unge mannen har sedan gjort en vacker karriär. Han är i dag medelålders och kan göra vad han vill med vilken kopieringsapparat som helst på julfest. Jag kommer aldrig att röja hans namn.

Nästa vecka ska jag gå på GP:s julfest. Där finns inga dåliga kopior, men åtskilliga fina original.