Vi pratar en lördag eftermiddag om skolan, och det svänger riktigt om diskussionen. Från distans till passion, skulle man kunna säga. Och på frågan om vad fjortonåringen tycker att hon blivit riktigt bra på under detta pandemiska högstadieår kommer spännande ämnen upp. Ämnen som ännu inte finns i den svenska läroplanen.
– Handboll och lösgodis.
Som förälder vacklar jag nu ett ögonblick och undrar om detta är kunskaper jag själv kan ha bidragit till?
Det är ett något överraskande men också ett mycket kreativt svar tycker jag förstås, som gränslöst stolt förälder. Det blir inte sämre av att dessa kunskaper redan har visat sig vara till viss nytta för tonåringen. Att vi inte behöver oroa oss för idrottsbetyget står alltså klart, och bättre upp än så:
– Sista dagen före jullovet hade vi en quiz i klassen som gick ut på att man skulle gissa vad olika godissorter heter. Mitt lag vann. Antagligen tack vare mig för jag hade alla rätt, säger ungen märkbart nöjd.
Som förälder vacklar jag nu ett ögonblick och undrar om detta är kunskaper jag själv kan ha bidragit till? Tävlingsinriktad till överdrift utmanar jag direkt genom att plocka upp den ena godisbiten efter den andra ur min nyligen inköpta lördagspåse (ja jag köper fortfarande gärna en egen, om än inte varje lördag).
– Filidutter!
– Colaburkar!
– Djungelvrål!
– Romerska bågar!
– Bumlingar!
– Ferrari!
– Kryptoniter!
– Skallar!
Jag vet inte vad som är bäst. Att hon kan allt som ett rinnande vatten, eller det faktum att jag är facit och vet att hon har rätt. Jag är imponerad av oss båda. Detta visste jag inte att vi hade i oss!
Ett har jag dock vetat länge och det är att vi båda är extremt svaga för popcorn. Grymma på att poppa också, the old fashion way. Hade detta varit en idrottsgren hade vi lätt kunnat ta medalj. Personligen är jag så svag för popcorn att jag för många år sedan tog det som en komplimang när någon, till och med i skrift, hävdade att jag hade popcorn i skallen. Och i modernare tidevarv hade jag inte ens vett att skämmas då min tandläkare härförleden fiskade upp ett popcornskal ur mitt tandkött en tisdag och utbrast:
– Ojdå! Har inte det här gjort ont?
Jag svarade nej, vilket var helt uppriktigt, liksom den nakna sanningen att skalet hade suttit där sedan fredagsmyset.
Ja, det står helt klart nu, när vi talar om det, att fjortonåringen brås på mig i detta avseende. När det kommer till skolbetyg däremot, ser vi fortfarande en diskrepans. Yngsta barnet har inte riktigt fattat tjusningen med att plugga. Men hon gillar ändå att prata om skolan och det är förstås något att ta fasta på. Dessutom – godisbranschen är ju stekhet! Den välsorterade lösgodisbutik som vi brukar frekventera slog tydligen alla rekord dagen före julafton med en dagskassa på typ 200 miljoner kronor. Eller var det kanske 200 miljoner sålda harpluttar?
– Bumlingar. De heter Salta Bumlingar, rättar familjens verkliga expert.
Och vi vet nu båda vad framtiden har att erbjuda efter avslutad handbollskarriär. Smått och gott.
