Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

1/6

Ur GP-arkivet 1865: Malmska valen strandar i Askimsviken

En strandad val var en stor nyhet i GP - fortsättningen blev ännu intressantare.

Hösten 1865 fick museiintendenten August Wilhelm Malm sin konstigaste idé.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev den 31 oktober:

En märkvärdig fångst. […] Sistl. Söndag kl. 9 f.m varseblefvo tvenne fiskare, Carl Hansson och Olof Larsson i Backa, Frö­lunda socken, en hvalfisk som fastnat mot ett grund, omkring 20 famnar från land, utanför näset vid Frölunda strand. Efter någon tveksamhet togo de mod till sig och nalkades det väl­diga djuret i en båt, hvarefter den ene, med en stor tälgknif bunden vid spetsen af en stake, stack hvalfisken djupt in i ena ögat, då genast en häftig blodström framforsade.

Faksimil ur Göteborgs-Posten den 1 november 1865. 

I GP stod först ingenting. Kanske hade redaktör Felix Bonnier och reportern Aron Jonason missbedömt magnituden. Några dagar senare försökte GP ta igen skadan.

Igår uppkom den kolossala tingesten till Lindholmen, dit under eftermiddagens lopp skaror af skådeslystna pr ångbåt vallfärdade för att mätta sin nyfikenhet. Att detta emeller­tid icke var någon passande utflygt straxt på maten, derom kunde man dock redan på långt håll öfvertyga sig, ty der var something rotten i vidundret och man förnam redan på af­stånd dess haut goût. Ja, man påstår att en och annan blef så ”haj” vid åsynen deraf och inandandet af de mefitiska ång­orna, att han hals öfver hufvud begaf sig åter in till staden, dervid allvarligen görande till sitt valspråk: ”Man bör supa på fisken!” I dag på förmiddagen lärer han – fisken nota bene – komma att fullkomligt uppdragas på det torra, för att foto­grafieras, hvarefter styckningen kommer att försiggå.

(GP den 4 november 1865)

Fotografierna av valen på Lindholmens slip är tagna i början av november 1865 och publicerades i en påkostad monografi på franska som Malm lät ge ut.  Exponeringstiden är fortfarande för lång för att kunna fånga rörliga objekt, som människor och vågrörelser i älven. 

 

Man kan starkt misstänka att den osignerade texten är författad av vitsexperten Jonason.

Museiintendenten A W Malm åkte alltså ut i hästdroska och köpte valen till museet för 1 500 riksdaler med James Dickson som sponsor. Med ångbåt släpades kadavret till Lindholmens slip, i en stank av härsket tran.

Malm fick idén att konservera hela valen.

För 2000-talets besökare i Naturhistoriska museet i Slottssko­gen – vi som är vana att se Malmska valen som en enorm solid träspole klädd med svartnat fett skinn och tusentals kopparskruvar – vållar fotografierna från Lindholmen en chock: en stor sladdrig fisklik kropp, blodrester och slamsor. Valen byggdes som en båt. Skinnet spikades över de kraftiga spanten. Malm mätte ena halvan av valen och dubblerade måtten, utan att tänka på att den del som inte pressades mot marken svällde av gaserna. Skinnet satt som en för trång kavaj på skrovet och Malm hängav sig åt en stunds nervsammanbrott medan en praktisk kollega fodrade med plank i skarven.

Glipan – fem meter lång – syns än i dag under valen.

Malmska valen är en blåval, en knappt halvvuxen unge, som enligt den noggranne Malm var exakt 16 416 millimeter lång.

Men han matchade fyndet som en helt ny art – Balaenoptera Carolinae.

Carolinae efter hustrun Caroline. Det är en exklusiv komplimang.

Han sålde sedan ”hvalpreparatet” till museet. (Ingen verkar i hastigheten ha tänkt på att det redan var museets val, efter Dicksons inledande bistånd.)

August Wilhelm Malm var i stort sett självlärd och hade den glade autodidaktens bullrande självförtroende i alla ämnen.

August Wilhelm Malm, fotograferad cirka 1880 vid sitt arbetsbord. Foto: Naturhistoriska museet i Göteborg. 

Under sin långa karriär konstruerade han ett system för luft­växling i ladugårdar, förbättrade familjen Dicksons kakelugnar, organiserade kampanjer för att spika upp fågelholkar, utgav på arabiska en fågelskyddsbroschyr som spreds i Egypten och skis­sade på en expedition för att resa till Nordpolen med renar. Han startade Småfoglarnes vänner och ville följaktligen utrota större fåglar, som pilgrimsfalken och kungsörnen. Han fyllde hyllor med gipsavgjutningar av skallar, eftersom han trodde att man kunde tol­ka en människas personlighet genom att iaktta knölar på huvudet.

Han var övertygad om att en makrill som dragits upp vid Gåsö var en ny art med ”ett antal af hebreiska alfabetets bokstäver av särdeles god form” i fjällen – och han gav den namnet: Scomber scomber var. litterata.

Han skrev dikter och komponerade och fick medalj på lant­bruksmöten.

Han var en kändis i Göteborg. Han kunde ha med sig en tret­tiondel av stadens befolkning på sina expeditioner för att plantera skog i Bjurslätt.

Han var den godmodige besserwissern som vi alla känner – den evige scouten som vet var baddartorskarna går, hur en fågelholk ska byggas, hur en sill ska saltas eller hur en sjuk kanariefågel ska kureras (man badar den och rullar den i potatismjöl – Malm skrev sedan förundrad att kanariefågeln verkade reserverad).

Han var anhängare av evolutionsläran och lär ha fått ett upp­muntrande brev från Darwin. Men med sin fallenhet för att skänka personlig touch åt alla teorier trodde han att människan härstam­made från orangutangen.

Lite i marginalen av detta kan man konstatera att han i sin iver att klassificera, mäta och ordna – han var en systematiker med ske­nande fantasi, ungefär i Linnés anda – faktiskt svarade för några bestående vetenskapliga upptäckter. Han artbeskrev verkligen fisk-ar och diverse kräftor och blötdjur och han löste den gamla gåtan om ”flundreögats vandring” – det vill säga hur det kommer sig att den vuxna flundran har båda ögonen på samma sida av huvudet.

Hans stora kärlek var ändå Balaenoptera Carolinae.

Han skickade sin älskling på turné – i tre järnvägsvagnar – till Stockholm där den ställdes ut i ett kuriosakabinett med en små­växt lappkvinna och en kvinna utan armar som sydde tapisseri­söm med tårna. På kontinenten gick det sämre. Publiken svek och valen togs i beslag i Berlin – rimligen ett unikt ärende i Berlin-polisens historia.

James Dickson fick rycka ut igen och lösa ut Balaenoptera Carolinae.

Museet hade därmed i princip köpt samma val tre gånger.

År 1918 var hon ute senaste gången. Hon rullades då på små skrangliga hjul från Ostindiska huset på Norra Hamngatan till det nya museet i Slottsskogen.

Valen rullar på egna jul till Slottsskogen år 1918. Foto: Göteborgs stadsmuseum. 

Malmska valen är ännu på 2000-talet den stora attraktionen.

Vid högtidliga tillfällen får besökarna klättra in i valens kvava inre. Där finns små väggfasta soffor.

Valen öppnas genom att överkäken hissas upp. Därmed är Malmska valen världens enda däggdjur med rörlig överkäke. Balaenoptera Carolinae är verkligen den enda i sitt slag, en helt egen art om man så vill, precis som den ivrige, yvige museiinten­denten August Wilhelm Malm så gärna önskade.

Mest läst