Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

nt84wQAyLkOcP8dMkApLO3EEp2Y.jpg
Tid för tanke. Bild: Pia Naurin

Pia Naurin: Leve tågvärdarna!

På lokaltåget känner man hopp om mänskligheten

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Behöver du hjälp med något, kontakta mig”, säger den vänliga rösten. Och jag tänker, medan den spegelblanka Sävelången glider förbi utanför fönstret, att det finns faktiskt en del jag behöver hjälp med. Vinterdäcken ska på och frysen frostas av, men framförallt är det vindsförrådet. Om rösten vill hjälpa mig få lådorna nerför den smala stegen skulle jag vara evigt tacksam. Allt ska till tippen men först måste bråten gås igenom vilket kräver en skarp hjärna. Det har nog rösten. Vad kan slängas, vad kan skänkas bort? Det får rösten bestämma, så jag slipper.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det finns också några existentiella spörsmål som gnager. Kan rösten tipsa om hur den mörka årstiden ska tacklas? Vad är meningen med livet, det vore det också bra att veta. Och julen, kanske har den vänlige något uppbyggligt att bidra med där. Jag har redan hört folk viska stressat med varandra, hur ska ni fira jul, med vem och var, och varför överhuvudtaget fira, det är ju redan gjort, om och om igen kommer den där julen tillbaka och sätter saker på sin spets, lyckligaste julfiraren vinner.

Man kan resa bort, sa någon vid ett kafébord igår, och vännen som svarade lät som åsnan Ior i Nalle Puh: det är så jobbigt att längta till maj redan nu.

Själv gillar jag november. Det är en avslappnad månad perfekt placerad mellan de mer kravfulla, grå är den visserligen, men vem är inte grå? Novemberfärgerna är lagom diskreta skulle jag vilja påstå, själva motsatsen till vulgära.

Jag gillar högtalarrösterna på pendeltåget också, som om och om igen erbjuder hjälp bara jag tar kontakt, och som på så vis ger hopp om mänskligheten. Just så här snällt kan vi tala med varandra om vi anstränger oss. Det blir en svalkande kontrast mot det alarmistiska skrikandet i omvärlden: idag är det mellanårsval i USA dessutom, ett avgörande val. Antingen växer trumpismen eller också inte. Kanske hörs snart ett meddelande i högtalaren: det finns ett ljus i tunneln.

Tågvärdarna tycker jag också om.

De är tålmodiga människor, ofta med ett leende på lut, inte bara om man ler mot dem först. Det är förebildligt. Och de säger hej, så man tror att de menar det. De är olika gamla och av olika etniskt ursprung, män och kvinnor huller om buller – för så ser samhället ut – men de har det inte lätt, ska tilläggas. Ofta jobbar de ensamma. Det kan vara ett slitgöra sena kvällar då stökiga resenärer ställer till problem. Fackklubben har slagit larm om försämrad arbetsmiljö. Man talar om en negativ spiral, buset har fått för sig att på tåg kan man bete sig hur som helst - så gör inte jag, beter mig. Jag sitter tyst. Två gånger bara har det hänt att jag svurit högt. Efteråt har jag rannsakat mig själv. Tydligen kan jag bli så arg att jag inte tänker efter före. Rasande, är ordet. I den rasande stunden får jag utlopp även för annat tjafs som hänt mig i jordelivet, är min amatörpsykologiska teori. Man får se upp med sig själv också.

På morgnarna är resandet annorlunda. Folk ser ner i sina mobiler, hörlurarnas sladdar ringlar ur öronen, alla är inne i sin egen bubbla. En sorts koncentrerad inåtvändhet härskar, det är nästan sakralt.

Allt oftare låter jag papperstidningen vara och koncentrerar mig på mobilen. Undantagsvis lyfter jag blicken och då kan det hända att jag möts av den där intrikata frågan, blev det inte riktigt som du tänkt dig? Och jag måste se tillbaka på mitt liv, hur tänkte jag? Det låter jag vara osagt.

Blev det inte riktigt som du tänkt dig? Lägg till det: tack för att du reser tillsammans.

Mest läst