Jag satte inte på radion. Det brukar annars vara det första jag gör, och det var också det jag gjorde morgonen före, då jag hörde om flygplanet som störtat i Iran.
Några av mina närmaste satt i den stunden i ett plan någonstans ovanför världsdelarna – var det de som brakat rakt in i ett
4 000 meter högt berg?
Min adrenalinproduktion gick omedelbart upp på topp. Hjärtats slagfrekvens ökade till maxnivå, för så funkar stresshormonerna – kroppen gör sig redo att fly eller kämpa ner faran. Inget konstigt med det och inget vi styr över. Många djur (även encelliga organismer) har liknande larmsystem.
Snart fattade jag att det var ett inrikesplan som störtat.
De mina satt nog inte på ett sådant.
De mina var faktiskt inte ens i närheten av Iran. Det visste jag ju när jag tänkte efter. Men djupt i mig fanns alltså en ängslan lagrad, som jag inte var medveten om själv. Den fatala ordkombinationen ”flyg” och ”krasch” triggade igång katastroflarmet – bjinjurarna visade sig funka – de gjorde vad de skulle.
Binjurarna sitter ovanför njurarna.
Det är i binjuremärgen adrenalin produceras. Det kan vara bra att veta.
Jag noterade också hur fort adrenalinnivån sjönk, inte till normalläge, men ändå. Jag lugnade mig (binjurarna slog av larmet).
Senare såg jag bilder på drabbade anhöriga.
Kanske kunde jag förstå hur de mådde. Jag ville förstå, jag anade nog, men släppte det, kunde inte annat.
Och nu var det redan nästa morgon. Stora, blöta snöflingor fyllde luftrummet utanför köksfönstret, snö dämpar stadsljud, radion var avstängd, jag avvaktade och snart blev det alldeles för tyst. Lite musik, på avstånd, som i en pianobar, eller som ett porl i en bäck, kunde passa.
Porl är lugnande. Det har att göra med att människan behöver ständig tillgång till vatten. Utan vatten dör vi. Kan vi höra vatten, eller se ut över vatten, gärna blanka, uppstår ro i själen.
Huruvida det har med binjurarna att göra, låter jag vara osagt.
Jag har en åldrig cd-spelare och en osorterad cd-samling. Mitt musikval styrs alltid av det som ligger överst i högen och nu låg Ella Fitzgerald överst.
Wislawa Szymborska älskade Ella Fitzgerald, sa hon i intervjuer. Jag kände mig bekräftad när jag hörde det, det är väl därför jag minns det. Det är inte banalt att gilla Fitzgerald-jazz om nobelpristagaren Szymborska gör det. Symborzka hade ett oändligt sympatiskt utseende.
Hon såg ut som om hon hade förstått allt. Det hade hon kanske, även om hon själv aldrig skulle påstå det. Om de tvärsäkras tvärsäkerhet skrev hon 1993, långt före fake news-eran:
… de sätter stämplar på de enda sanningarna, slänger onödiga fakta direkt i papperskorgarna – och okända personer lägger de i mappar avsedda för sådana – de tänker så mycket som det är lönt – inte en sekund längre.
Szymborska begravdes i Krakow första februari 2012. På en youtube-snutt kan man se det stora begravningsföljet, och de många gravstenarna, och snöflingor som singlar ner på svarta paraplyer, just som snön gjorde den februarimorgon jag själv råkade befinna mig i, inga andra jämförelser, dock.
Youtubefilmen är helt kort. Fitzgeralds varma melankoliska röst är pålagd efteråt: I’m talking to the shadows – filmaren har valt sången Black coffee. I den ingår också raden: and in between, there’s nicotine.
Symborzka fotograferades ofta med en cigarett i handen. Hon hörde till den generation poeter som klädde mycket bra i cigarettrök, den kommer aldrig tillbaka?
Text och bild: Pia Naurin
