Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

hn91o43gq-Cv_Yg8zSfe1rHNr6s.jpg

Legenden om musgiljotinen

Floka minns fjärde klass - vikarierna och en elektrisk stöt

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Hon viker sidorna i boken i hälften, fjärdedelar, åttondelar. En timme senare kommer jag att få mitt livs första elektriska stöt, men jag vet det ännu inte. Solen skiner in genom skolans fönster. Vi har vikarie. Hon är antagligen ganska oförberedd, inringd på morgonen, tar till sitt vanliga knep: hur man hanterar en bok på varsamt vis. Det tar åtminstone 30 minuter. Sedan får hon se. I en nyinköpt bok kan man inte börja från första sidan och sedan bläddra framåt som om det vore vilken bok som helst. Nej, den måste mjukas upp först, annars går den sönder i bindningen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vi går i fjärde klass. På andra sidan väggen hörs bandsågen från träslöjdsalen och slöjdmagisterns steg över golvet och in i lärarrummet där han regelbundet tar sig något ur ett skåp. Senare på dagen kommer en av killarna att bli färdig med den giljotin för vita möss han tillverkat under slöjdmagisterns överinseende. I denna ingår en perfekt kombination metall och träslöjd, fulländad på alla sätt om det inte vore för mössen. Det är bara ett rykte, men vi väljer att tro på det.

I textilslöjdssalen, på vår sida om väggen, viker vi som sagt böcker med vikarien. Hon har tagit några oanvända exemplar ut bibliotekets hyllor, eftersom biblioteket är inrymt i samma sal som textilslöjden. Jag får Gustaf Fröding. De gröna symaskinerna ligger nedfällda i borden. En av dem har en trasig kabel. Vi viker böckerna på hälften, pressar med tummen mot mittuppslaget och stryker de vita sidorna nerifrån och upp längs stygnen. Sedan delar vi boken på fjärdedelar och gör samma sak där. Vänder försiktigt boken upp och ner och pressar lätt mot bordsskivan. Sedan går vi på åttondelarna och böckerna är nästan lika mjuka som gamla böcker. Pappret är vitt och lite styvt i början, men man lär sig efter ett tag hur hårt man ska trycka. Snart har hela lektionen gått. Vikarien ser lättad ut. Jag kommer att vika alla nya böcker i hälfter och fjärdedelar resten av mitt liv.

En nöjd klasskamrat går ut ur träslöjdsalen med ett paket under armen. Slöjdläraren står i fönstret och ser något rödögd på. Efter rast fäller jag upp min gröna Husqvarna, trär långsamt spolkapseln medsols, sänker pressarfoten, trampar sedan på pedalen och får mitt livs första stöt. Det är inte särskilt dramatiskt. Jag trodde nästan det skulle vara en större upplevelse, är lite besviken faktiskt. Att säga att tiden stannade eller att solskenet frös till en millisekund räcker inte. Inga blixtar heller. Jag vet bara att för en stund kändes det som om jag och symaskinen var en och samma kropp, ett krapplackat grönt mysterium, som bredde ut sig som en cirkelformad sfär runt min bänk. Sedan fick jag vila under frökens kappa på soffan i rummet intill. Man får alltid vila under frökens kappa när det händer något i skolan. Det är allt och det största de kan göra på en och samma gång. Man ringer sällan föräldrarna. Efter en stund kvicknade jag till och tog några sockerbitar ur skålen på lärarrummet. Träslöjdsläraren var inne och vände igen, men tittade inte åt mitt håll.

Mest läst