Filmen ”Skönheten och Odjuret” dök upp i skallen när jag plötsligt fick syn på mina rynkiga händer. Skönheten kryper in och gömmer sig bakom ödleskinnet? För att stärka mig gick jag och såg en annan film, Book Club, som riktar sig till mogna kvinnor och mycket riktigt var det bara sådana i publiken.
Vilket inte är så bara i och för sig.
Det visade sig att stjärnorna i filmen var mer eller mindre ansiktslyfta allihop. Det hade varit helt okej för min del om de fått agera som de mogna kvinnor de antagligen är, istället för att tvingas leka romantiska tonåringar. Märkligt att den radikala Jane Fonda lånar sig till sådant. Dokumentären om hennes liv (”Jane Fonda in Five Acts”, HBO) är däremot sevärd, ett stycke nutidshistoria rentav.
Fonda ser numera ut som en ömtålig, handmålad porslinsfigur. Skulle hon råka välta och falla i golvet går hon ändå inte i kras. Hon är så vältränad att hälften kan vara nog, hennes plastikkirurg är verkligt skicklig. Men händerna avslöjar henne. Det går nog inte att ansiktslyfta händer.
Många skrynkliga av alla slag världen över suddar ut, drar ihop och fyller i sina ödleskinn, jag moraliserar inte över det.
Jag säger bara som mamma skulle sagt: gör som ni vill.
Som av en tillfällighet syns just nu fyra andra åldriga skådespelerskor i en helt annan film, ”Nothing but a dame”. Skillnaden är att de ser ut som människor gör när åren gått. Möjligen är det mer tillåtet att bli fårad i England än i USA.
”Nothing but a dame” är en enkelt upplagd dokumentär: några begåvade människor samtalar med varandra om sina liv, klipp från förr visas. Det är oavbrutet spännande och kunde gärna ha hållit på mycket längre. Suget efter kvinnliga rollmodeller i hög ålder är enormt. Vad var de med om? Vad vet de?
Alldeles nyss skulle min mamma fyllt hundra år, det hör till saken. Poeten och akademiledamoten Werner Aspenström föddes bara några dagar före henne, samma novembermånad, vilket hon nog inte hade en aning om. Hans 100-årsjubileum uppmärksammas med antologin ”Annorlunda om ekorrarna”, en fantastisk titel. I en radioinspelning hörs han tala om ekorrarna i Hyde Park, ”de har så vackra svansar”, säger han helt lugnt. Han menade att det var lättare att komma i kontakt med dem, än med ekorrarna i Sverige.
”Jag tycker mycket om dem”, förklarar han också på sitt stillsamma vis.
Vad mamma tyckte om ekorrar är inte känt. Vi pratade inte om det, det var mycket som inte blev sagt. Dessutom föredrog hon tjocka romaner som förde henne långt bort från verkligheten vid diskbänken framför poetiskt finlir.
Hon förlorade synen på gamla dar och kunde sedan varken granska rynkor i badrumsspegeln eller läsa. Jag servade henne varje vecka med stora kassar talböcker från biblioteket. När hon mot slutet inte klarade att fixa bandspelaren själv, dog hon, uttråkad.
Hon fick inte studera för sådana var villkoren, däremot fick hon livet igenom låna hur många böcker som helst på biblioteket. Välsignat vare 1900-talets folkbibliotek. Och studielånsreformen, som backade hennes barn.
100-årsjubileet ägnar jag åt att leta spår. Några bilder visar henne som mycket gammal. Ett par små svartvita visar henne som mycket ung. Åren däremellan är som borttrollade. Stort avtryck gjorde hon ändå, tänker jag medan jag förtränger diverse hotfulla rubriker. ”Kvinnors rättigheter angrips av en mörkblå mansrörelse”, stod det häromdagen. Mamma skulle inte tyckt om det.
