Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

iqqjB6ESg9u9DP7kaUn5tZd6D-U.jpg
VANOR. Vi övar oss i att inte bli rädda genom att normalisera det otäcka. Tillvanda vandrar vi vidare. Inom kort byts monstren till julänglar, vi vänjer oss lätt vid dem också. Bild: Pia Naurin

Förstör inte en fin stund med hundskit

Pia Naurin tröttnar på glädjedödare

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Titta så vackert, sa jag, och barnen tittade först och sprang sedan runt i höstlöven som låg i prasslande drivor under de praktfulla träden, det var lindar och lönnar och en och annan kastanj.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Inga lövblåsar hördes, tur var väl det,  för ljudet av lövblåsar skulle stört scenen. Det var tvärtom alldeles tyst. Barnen lade sig på rygg bland löven och tittade upp mot himlen som var blå. Man får fri utsikt upp mot den oändliga rymden när man lägger sig platt på backen.

En person kom hastande förbi, så skulle jag aldrig låta mina barn hålla på, förklarade hon för mig, här rastar folk sina hundar ju. Samtidigt som hon förmanade mig gav hon sin egen hund löputrymme genom att lossa på någon sorts töjbart koppel.

Alla plockar inte upp efter sig,  här finns det hundskit överallt, fortsatte hon medan hunden drog iväg med henne, bort. Hon såg inte glad ut.

Vi hade haft det fint en lång stund, jag och barnen.

Nu var stunden över. Jag kom i beråd.

Var lövhögarna besmittade, borde vi skyndsamt återvända till stenstaden, för barnens hälsas skull?

Frågan var också hur jag skulle hantera händelsen. Helst ville jag minnas solskenet och de färggranna löven, men personen med hunden hade redan satt sig som en smäck i hjärnan, framför detta vackra minne.

Jag kom ihåg att jag läst någonstans att minnen är skeenden som skapas när de efterfrågas. Olika nätverk av nervceller i hjärnan aktiverar dem.

Om samma bild dyker upp igen betyder det att samma kombinationer av celler aktiverats en gång till.

Kanske kunde jag låta bli att efterfråga personen med hunden.

Dessutom, när något nytt händer – jag hade aldrig förut sett personen med hunden – när något oväntat plötsligt sker uppstår oordning i hjärnan. Hjärnan strävar efter att återställa ordningen och börjar leta efter så kallade betydelsebärande helheter, för att få svar på diverse frågor, som varför då och vad ska jag ta mig till. Om hjärnan har tillgång till ett antal  – betydelsebärande – helheter kan den fatta beslut. Det är viktigt för överlevnadens skull, särskilt i skarpa lägen.

I det här fallet kunde rätt beslut vara att ignorera personen med hunden. Att skrika efter henne att det är väldigt fult att sabba andras fina stunder med en massa hundskit, skulle vara ett dåligt beslut.

Vi lämnade parken och gick in i stenstaden. Där passerade vi ett antal skyltfönster med dödskallar och monster, men barnen brydde sig inte överhuvud taget. De vet redan att så här års dyker monstren upp, för det tycker de vuxna är spännande.

Dödskallarna funkar som en sorts besvärjelser, förklarade jag.  Ju mer man skojar till det desto mindre rädd blir man. Man blir tillvand, så kan det vara.

Jag fortsatte: sex grundläggande känslor är gemensamma för oss människor, rädsla, glädje, ilska, sorg, avsky och förvåning.

Själv upphör jag aldrig att förvåna mig. Personen med hunden förvånade sig också, över att barnen fick leka bland löven. Hon kände antagligen en smula avsky för mig som lät det ske. Och eventuellt lite glädje när hon fick stopp på oskicket.

Det lär finnas en sjunde känsla som är ännu mer ursprunglig, nämligen känslan av att vara levande. För att man ska känna sig levande krävs ett ständigt flöde av signaler från kroppen – där avbröt jag för nu hade vi nått fram till ett kafé.  Där frossade vi i bullar, Budapestbakelser samt bärpaj med vaniljsås, och skapade oss därmed  en riktigt minnesvärd stund, det var lätt.

Mest läst