Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"En" och "hen" och språkaktivister

"En äter med pinnar i Kina." Lars-Gunnar Andersson går i clinch med några trendiga pronomen.

Det här är ett kåseri. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ingen har kunnat undgå att vi fått ett nytt pronomen i svenskan, nämligen det könsneutrala hen. Det är numera ett par hen i GP varje dag; många vill visa att de hänger med i språkförändringen. I den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista (2015) kom hen med – föga överraskande. 
Pronomenet hen har inget med göteborgsdialekten att göra. Det är en medveten språkförändring som kommer ovanifrån. Att skriva hen är ett medvetet val, och något som läsaren lägger märke till det. Så är det knappast med andra pronomen som han, hon, den här eller ingen. Sådana småord skriver man utan att tänka på dem, och läsaren ska inte fästa sig vid dem.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se


En del unga språkaktivister med genusteori i bagaget vill fortsätta på den könsneutrala vägen och ersätta man med en. Man hör till de vanligaste orden i språket, och de flesta använder det på ett självklart könsneutralt sätt. I frasen man ska inte ljuga inkluderas naturligtvis såväl män som kvinnor, gamla som unga, kloka som dumma. Ordformen man är tvetydig, dels är det ett substantiv som betyder ’vuxen manlig individ’, dels är det ett pronomen som betyder ’vem som helst, alla människor’. 
En del unga skribenter kan i dag, även i akademiska uppsatser, skriva saker som ”när en analyserar fenomenet, ser en att …” För göteborgare och andra västsvenskar är det inget konstigt att använda en i stället för man. Detta tillhör det vardagliga språkbruket – en säger så, men en skriver det ju inte. Har man den här dialektala bakgrunden, blir det ett uppenbart stilbrott att skriva en i formella sammanhang. 

I en vardaglig mening som ”en får se te å ha mä sej passet när en ska ut å resa” finns det två en som man kan ersätta med man, om man så önskar. Om jag i en akademisk uppsats ser meningen ”en måste presentera hypotesen innan en presenterar resultaten”, låter det ungefär lika galet och stilbrottsmässigt som ”de va änna snullet att hypotesen falsifierades”. Ord som änna och snullet ’försmädligt’ uppträder ytterligt sällan i samma texter som orden hypotes och falsifiera
Men för en ung person som saknar den här dialektala bakgrunden är kanske en ett nytt ord i stil med hen, ett ord som man använder på ett medvetet sätt – och fritt från dialektala associationer.


Svenskt standardspråk använder också formen en, men då bara i objektsform. Det heter ”när någon talar med en, ska man lyssna”. Här har vi först ett en som objekt och sedan ett man som subjekt. 
Jag har undersökt subjektsformer av en och man i några dialektinspelningar. I en av inspelningarna säger en äldre man ”en ble uppväxt bara på kålrötter” för att ett par sekunder senare säga ”man feck ju inte någen rejäl mat”. Någon tycker kanske att denna växling mellan man och en är konstig, men så ser ofta den språkliga variationen ut. Ibland säger vi det ena, ibland det andra. Ofta avgör samtalets formalitet vilket alternativ man använder, men i den här dialektintervjun fanns båda med.
Pronomenet man har kritiserats för att det används alltför ofta och på alltför många olika sätt. 

För det första betyder det ’alla människor’, och detta är grundbetydelsen, som i ”man ska inte ljuga”. Sedan har vi fått en märklig insnävning av betydelsen, så att det kan betyda ’jag’: ”man har ju bott i Haga, alltså”. Men detta är inte enbart ett påstående om jaget; snarare säger man att man tillhör Hagaborna med allt vad det innebär. I denna användning går det utmärkt att byta ut man mot en.
Ibland kan man betyda ’de andra’, som i ”man försöker nu pådyvla mig åsikter jag inte alls har”. Här tycker i alla fall jag att det är omöjligt att ersätta man med en
Det finns ytterligare en lustig användning av man som i ”man äter med pinnar i Kina”. Man har här kvar sin grundbetydelse av ’alla människor’, men genom bestämningen i Kina begränsas påståendet till 1,4 miljarder kineser. 
Kan man säga ”en äter med pinnar i Kina?” Ja, jag kan säga så, men då betyder det att man (=vi alla) bör äta med pinnar, när man är i Kina. Den här betydelsen kan meningen ha också med man: ”man/en äter med pinnar i Kina; man/en måste ju ta seden dit man/en kommer.” 
Det som förenar alla användningar med en är att talaren är inkluderad. I de två användningar där man går bra men inte en, syftar man på ’de andra’ eller på ’de som bor i X’. 
Användningarna där talaren själv är inkluderad är säkerligen de äldsta. De båda andra användningarna, där bara man kan användas, har utvecklats senare. 
Nu kommer vi till en intressant fråga. Någon kan undra hur jag vet allt detta om man och en. Det finns ingen grammatikbok som säger att den här skillnaden mellan en och man existerar. Sanningen är att hela beskrivningen är hämtad från min egen språkkänsla, min språkliga intuition. 
Får man lov att ha en så egocentrisk utgångspunkt för sin beskrivning av en dialekt som talas av tusentals människor. Jo, det får man, men bara om andra språkbrukare delar språkkänslan. Alltså: Är jag ensam om de här språkliga intuitionerna, eller delar jag dem med andra som vuxit upp med göteborgska?  
På det hela taget är det fascinerande med all detaljkunskap vi har om vårt modersmål. Och dessa språkliga intuitioner är långt mycket äldre än idén att byta ut man mot en. Och långt mycket äldre än pronomenet hen

Lars-Gunnar Andersson