Wedels Göteborg: 9. Dårar (inomhus)

Wedels Göteborg - en orättvis uppslagsbok från Alla-heter-Glenn till Västlänken

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Dårar (inomhus)

Det var på Sjöfartsmuseet. Han var välvårdat och varmt klädd, i grön tweedkavaj över en kraftig olle. Han såg ut som en knasig lord i en berättelse av P G Wodehouse. Han satt på en stol framför modellen av Ostindiefararen Finland.

– Minst en gång i veckan är jag här. Man har ju själv varit till sjöss. Allt är så fint här, sade han.

Det var alltså en gammal sjöman. Jag blev nyfiken och frågade på vilka fartyg han hade tjänstgjort.

– Allt är så fint här, svarade han.

– Vilket i år gick du till sjöss? försökte jag.

ANNONS

– Fint. Det är fint här.

Han översköljde mig med en historia utan sammanhang eller slut: ett hus som det hade varit bråk om, en trasig bil, en hustru eller någon som kunde ha blivit en hustru, huset, pengarna. Refrängen låg fast: allt var fint.

– Allt här är fint.

En kvinna i grön kappa kom nu beslutsamt gående under väggens galjonsbilder. Hon var i 70-årsåldern och strålade effektivitet.

– Är ni vaktmästare här? sade hon.

– Här är allt så fint, sade mannen tjänstvilligt.

– Nej, jag tror inte det, sade jag till kvinnan.

Hon tittade irriterat på mig.

– Jag ville ju tala med vaktmästaren.

Jag förstod att hennes fråga hade varit retorisk. Jag bar en marinblå jacka, lämplig på ett sjöfartsmuseum. Han satt vant på en stol på museet. Vi pratade till synes kollegialt. Hon hade tolkat detta: det var självklart att vi var anställda på museet.

Hon uppfattade mig som ett störande element.

– Jag är inte vaktmästare, sade jag.

– Ni förstår visst ingenting, sade hon vasst och gick ut och nedför trapporna till kassan, antagligen för att anmäla att museet hyste två ohövliga vaktmästare, alternativt en störande gäst som hindrade henne från att tala med vaktmästaren. Det osade katt. Jag gick snabbt utför trapporna. Vid disken stod kvinnan och pratade livligt.

ANNONS

Mannen i grön kavaj gick bredvid mig. Vi såg ut som två kolleger som slagit följe. Vi gick ut i blåsten i Gamla varvsparken. Han tittade milt på kanonerna.

– Här är allt så fint, sade han.

ANNONS