Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/7

Urban sketchers skissar en stad i förändring

De var där när Gasklockan revs och de kommer att vara där när vår stads första skyskrapa tar form. Urban sketchers fångar staden i sina block, världen över. Nu har rörelsen kommit till Göteborg.

Varje utandning stannar i luften, som ett moln. Så kallt är det. I Botaniska träd­går­den i Göteborg är rabatterna ­nakna och jorden mörk och hård. Det är den första riktigt kalla höstdagen. Den som alltid förvånar alla.

Chihiro Nodera gnider med bara händer över jeansjackans alltför tunna ärmar.
– Jag har fel kläder på mig. I går var det inte alls lika kallt, säger hon och börjar öppna sin väska.

Världsomspännande nätverk

Blocket är med. Och pennorna. Och det är allt som egentligen behövs. För Chihiro är inte i Bota­niska trädgården för att promenera, som de flesta andra den här söndagsförmiddagen. Utan för att skissa. Hon är medlem i Urban sketchers – ett världsomspännande nätverk som verkar i många storstäder världen över.

En sammanslutning av människor som älskar att teckna och ­känner inspiration av att göra det tillsammans. De finns i länder som Portugal och Brasilien, Indonesien och USA. Och nu också här i Göteborg.

Michele Bruno, som i dag är den som håller ihop och administrerar gruppen, tycker att Göteborg är en fantastisk stad att skissa av. Hamnen, älven, gamla byggnader och stadsdelar. Och flera stadsträdgårdar, som Botaniska. Han tycker också att det känns extra spännande nu när staden förändras så drastiskt.

Ingen rookie

– Staden utvecklas väldigt snabbt just nu. Vi har snart en första skyskrapa! Landmärken tillkommer och försvinner. Vi kommer att fånga allt detta i våra block, säger han.

Karin Feltzing har bara varit med på en träff ­innan. Men hon är ingen rookie vare sig det gäller att teckna eller att göra det utomhus.
Akvarellkittet är minimalt och penseln är inte bara en pensel utan även en vattenbehållare.

– När man trycker på den så fuktas penseln. Då behöver man inte ta med vatten.
Olivia Hallman har slagit sig ner mitt emot. Hon kan inte låta bli att skratta när hon plockar upp sina grejer. De är identiska med Karins. Också Olivia har varit med förr. De jämför penslarnas spetsbredd, pratar fördelar och nackdelar med gouache kontra akvarell. Att måla kan vara ganska ensamt, men det behöver upp­enbarligen inte vara det.

Det sociala viktigast

– Jag jobbar med IT och jag gillar verkligen mitt jobb. Men där är det inte så många som vet om att jag tecknar. Det är roligt att kunna dela det med någon, säger Karin.
Olivia håller med. Den sociala biten av ­Urban sketchers är nästan den viktigaste. ­Tidigare bodde Olivia i London. Där var Urban sketchers-träffarna inte några timmars tecknande och sen en fika, som här. Utan snarare ett halvt dygn av häng.

– Vi brukade ses och måla, sen käka lunch och titta på vad vi gjort. Sen målade vi igen på ett nytt ställe. Så blev det middag, kanske några drinkar. Där kunde det vara 60 personer som dök upp. Men det är ju också en större stad.

Urbans sketchers har grupper i över 50 länder. Och ofta flera inom varje land. I Sverige startade den första gruppen i Eskilstuna och i dag finns det en handfull grupper. Men den allra första i världen startade i USA för nästan exakt tio år sedan. Det var 2007 som en journalist och illustratör bosatt i Seattle startade ett forum på nätet för alla dem som ”älskar att skissa ­staden där de bor och städerna de besöker”. For­umet blev en blogg där besökaren kan få se världen, en teckning i taget.

Kranar och rost

Hur ofta man ska ses och hur det ska gå till finns det inga regler för. Det bestäms lokalt. I Göteborg försöker gruppen ses var tredje vecka. Börjar med att teckna och avslutar med att fika och visa ­varandra sina bilder. Men det finns ett manifest. Åtta punkter att förhålla sig till för att det ska kallas ”urban sketching”. Inte regler, men tankar, för att hålla ihop det. Den första, och kanske viktigaste, är att teckna på plats. Inte ur minnet eller från ett foto. Utan med hjälp av det man kan se just i stunden, för att teckningen ska spegla vad den som höll i pennan upplevde just då. En egen subjektiv tolkning av ett nu.

Men det vet ju alla: ingen regel utan undantag. Karin berättar om hur hon dokumenterat Gas­klockans nedmontering. Ett av stadens tydligaste landmärken som har en särskild plats, både i ­Karins hjärta och i hennes skissblock. 52 gånger har hon spänt ögonen i den. Från alla håll och i alla väder. Första gången redan 1995.

– Jag har två favoritmotiv att teckna. Det ena är kranar och det andra är gamla, smutsiga, rostiga saker. Så Gasklockan har varit given. Den har alltid signalerat hemma för mig. Alla som kom med tåget visste att det var dags att ta på sig jackan när de såg den, säger hon.

Men att teckna på plats när den skulle monteras ned lät sig inte göras. Det var i början av januari och även för en van utetecknare blev det för kallt.
– Då tog jag bilder och målade hemma. Men det var ju mina bilder. Och jag hade varit på plats.

Samtalet ebbar ut. Fokus flyttar ner i pappret i knät. Några söndagsflanörer stannar och tittar. Än är fenomenet inte lika välkänt här som på andra ställen i världen.

Detta att tillåta sig att vara i stunden. Att verk­ligen stanna upp och ta in, är ovanligt i dag. Så ovanligt och så mycket av en bristvara att Nanna Gillberg, forskare på Gothenburg Research Institute på Handelshögskolan i Göteborg, och författare till boken Uppmärksamhetssamhället, menar att Urban sketchers kan ses som en reaktion mot dagens samhälls­utveckling.

"Uppmärksamhetsamhället"

– Att under en lång sammanhängande stund fördjupa sig i upplevelsen av en enda bild sticker ut från det jag beskriver i min bok, där uppmärksamhetsspannet är mycket kort och ­ uppmärksamheten frekvent skiftar mellan olika samtidigt pågående aktiviteter och intryck.

I ”uppmärksamhetssamhället” befinner vi oss ofta i olika fysiska och virtuella kontexter, aktiviteter och umgängen samtidigt, utan att vara helt närvarande i något av dem.
– Det här är något helt annat. Urban sketching kan ses som en motståndshandling lite i linje med slow-rörelser, där man fokuserar på att låta upplevelser få ta tid, säger Nanna Gillberg. Hon tror att vi har mycket att lära av rörelser som Urban sketching.

– Jag tror att det finns ett mänskligt behov av att få vara mer i stunden. Parallellt med att vi tillbringar mer tid i digitala medier och umgås med skärmar som mellanhand får vi också svårare att vara i nuet. Både behovet av och svårigheten i att vara i nuet syns om man ser på marknaden för konsulter och självhjälpsböcker på teman som mindfulness, där vi ska lära oss sådant som tidigare mer togs för givet.

Krävande resekompanjon

Att skissa i tystnad, utan att behöva prestera eller ha som mål att sprida det man gör, ger ett lugn för hjärnan som är viktigt, inte mist för att den ska kunna vara kreativ.

– När vi utsätts för konstanta yttre stimuli får hjärnan inte utrymme att reflektera och bearbeta intryck. Då kan vi inte vara kreativa och komma på egna tankar och idéer.

Olivia Hallmans häller upp te i termosens lock och tittar en gång till på det åttkantiga lusthuset. Både det som står på gräsmattan, precis vid rhododendronbuskarna och gången upp mot Japandalen, men också det i blocket.

– Jag minns det jag ritat. Jag kommer ihåg ­detaljer och bär det med mig på ett speciellt sätt. Jag tycker att jag får en relation till det jag ritar.

På så sätt kan en urban sketcher vara kräv­ande att ha med på en resa. Då är det inte snack om att knäppa en selfie, med ryggen vänd mot en sevärdhet. En urban sketcher vill ta in och fånga i sitt block.

– Ja, mellan tjugo minuter och en halvtimme vill jag ha när jag besöker en plats. Så lång tid ­behövs för en bra skiss, säger Karin Feltzing.
Ingen av dem kan åka på en resa utan att ­skissa. Om det så är en jobbresa som inte inne­bär mer sevärdheter än utsikten från hotellrummet, över den lokala matbutikens tomma parkering.

– En teckning ger en helt annan känsla än ett fotografi. Det är inget exakt, utan något som ­uppfattas. Det finns en tolkning i bilden, som inte finns i fotografier, säger Olivia.
Och en känsla, menar Chihiro Nodera. Som fortfar­ande fryser, trots att hon hittat en plats dit den vintertrötta solen trots allt når. Hon har fångat några av löven som fortfarande klamrar sig fast vid en gren. Man kan nästa se att de skiftar i blod­rött och lila, trots att hon skissar med blyerts och kol. Och teckningen speglar något mer än vad som var. Chihiro menar att känslan ibland ritas in, rent fysiskt.

– I dag har jag frusit så. Och det kan jag se här. Hur spänd jag var och hur jag nästan skakade, konstaterar hon när hon tittar i blocket.
Men hon vill heller inte ha de raka linjer som Karin älskar i kranar och byggnader. Kanske beror det på att hon är arkitekt. Och att skissande här ska få vara något helt annat.

Att det sociala är viktigt har de redan slagit fast. Det är också överens om att det är en fördel att någon annan är med och styr upp, och ser till att tecknandet blir av. För Chihiro fyller gruppen en ytterligare funktion. Den blir ett sätt att få träna svenska. Och lära känna göteborgare och Göteborg.

– Jag har flyttat hit från Tokyo för ett år sed­an. Nu får jag se många platser jag inte tagit mig till annars.
Karin och Chihiro ger upp först och väntar medan Olivia plockar ihop sina saker. I en liten plåtask, avsedd för tamponger, ligger en gammal tablettkarta. Varje plastbuckla är fylld med en ­liten klick gouache, en täckande akvarellfärg. Tre minimala plastflaskor med vatten i packar hon också ner.

– De har jag fått soja i, när jag beställt sushi. Man hittar sina knep, säger Olivia.

Verkligheten utmanas

Väskor och block är fyllda. Nu väntar belöningen. Värme, kaffe och gott om tid att titta, för­klara, inspireras och förundras.

Hur teckningarna sedan används varierar. ­Kanske hamnar blocket i en hög av många. Kanske hamnar bilden i gruppens Facebookflöde. Eller i bloggen på Urban sketchers globala hem­sida, där skissare och konstintresserade över hela världen kan ta del av dem. Men det är inte bara resultatet som är viktigt, utan skapandet i sig. Det är också det som gör det så lustfyllt. Inga krav, ingen prestationsångest.

– Alla har dessutom så olika stil att det inte går att jämföra. Det ger bara lust att skapa mer, säger Olivia.

Den fysiska verkligheten, den som vi skulle kunna kalla primärverkligheten, utmanas i dag av den medierade verkligheten, den vi för ut till andra och tar del av via alla våra skärmar, enligt forskaren Nanna Gillberg.

Kan det vara så, att vi snart litar mer på det vi ser på skärmen än det vi upplever med våra sinnen? I så fall kan ett nytt fenomen som
Urban sketchers, som lyckas organisera tecknare världen över tack vara sociala medier, ändå röra oss bakåt.

Tillbaka till den verkliga verkligheten.

 

Urban sketchers manifest
– Vi tecknar på plats, inomhus eller utomhus, och fångar det vi ser utefter direkta iakttagelser.
– Våra skisser berättar om vår omgivning, platser där vi lever och dit vi reser.
– Våra skisser vittnar om en tid och en plats.
– Vi är sanna mot det vi iakttar.
– Vi använder oss av alla typer av material och värnar om våra individuella stilar.
– Vi stödjer varandra och ­tecknar tillsammans.
– Vi delar med oss av våra ­skisser online.
– Vi visar världen, en teckning i taget.

24 timmar av ­skissande
Urban sketchers fyller tio år nu i ­november. Tioårsdagen firades den 11 november när urban sketchers runt hela världen fyllde instagram­kontot ­@urbansketchers under ett dygn.
Först ut var tecknare i Auckland på Nya Zeeland, där solen först dök upp, och de sista skisserna skapades på den hawaiianska ön Oahu i USA innan solen ­försvann. Bilderna går att hitta om du söker på  #USkGlobal24hrSketchwalk.

Mest läst