De svensk-australiska tvillingsystrarna Miranda och Elektra Kilbey utgör musikduon Say Lou Lou.
De svensk-australiska tvillingsystrarna Miranda och Elektra Kilbey utgör musikduon Say Lou Lou. Bild: Frida Vega Salomonsson

I Say Lou Lous värld

De är trötta på att begränsas av idén om hur en ”riktig kvinna” ska vara. Den svensk-australiska tvillingduon Say Lou Lou flydde musikindustrins stora drakar och skapade sitt eget universum, sina egna regler. Kulturskribenten och författaren Tone Schunnesson mötte systrarna för ett samtal om deras nyfunna värld – och varför den präglas av 1800-talet.

ANNONS

Miranda och Elektra Kilbey är den sortens överraskande människor som på avstånd ser coola och svår­imponerade ut, men så fort du kommer nära är charmiga, inbjudande och fulla av entusiasm. Dessutom är båda begåvade med en utpräglad och egen stil, vilket har bidragit till att de gjort samarbeten med tunga modeaktörer som Gucci och Vogue. De svensk-australiska tvillingsystrarna bildar musikduon Say Lou Lou. De är uppväxta i Stockholm och Australien, och är nu hemma i Sverige på besök från Los Angeles där de bor sedan en tid tillbaka.

Första singeln Maybe You kom 2012 och blev snabbt upplockad och älskad av internet. Deras drömska popmusik var uppenbart efterlängtad och skivbolagens intresse lät inte vänta på sig. Tillvaron som servitris respektive lärarvikarie byttes snabbt ut mot turnéer, intervjuer och plötsliga samarbeten med främmande låtskrivare.

ANNONS

– Det var något med dream wave-sound i mainstreammusik, vår stiliserade musikvideo och att vi var svenska tvillingar som ansågs ”fräscht” just då, säger Elektra, som berättar att de själva blev förvånade av gensvaret.

Det ledde till en turbulent tid, där allting snabbt ballade ur.

Gjorde slut med stora skivbolag

Miranda och Elektra väntar på mig längst inne i en lunchstökig restaurang i närheten av Kungliga Operan i Stockholm. I slutet av oktober kommer deras andra album, Immortelle, den här gången på det egna bolaget À Deux. Samtidigt gör bandet ett digitalt släpp av ett filmat manifest, som är en slags feministisk kortfilm.

Fotografen Frida Vega Salomonsson som fotade Say Lou Lou beskriver det som en drömfotografering: väldigt improviserad och fotad på film. De lekte runt i ett konstgalleri och brände nio rullar film på två timmar
Fotografen Frida Vega Salomonsson som fotade Say Lou Lou beskriver det som en drömfotografering: väldigt improviserad och fotad på film. De lekte runt i ett konstgalleri och brände nio rullar film på två timmar Bild: Frida Vega Salomonsson

Mycket har hänt sedan första skivan, Lucid Dreaming. Say Lou Lou har gjort slut med stora skivbolag och en själsdödande industri som inte lät kvinnor vara människor. Med nyvunnen kontroll, och därmed nyvunnen lust, släpper de nu något som båda står säkert i. Duons entusiasm inför projektet smittar av sig. Systrarna kommer direkt från fotograferingen som har varat i ett par timmar, men ingen trötthet går att utläsa. De är generösa med sin uppmärksamhet, talar på det där sammanflätade sättet som bara syskon gör och får mig att skratta flera gånger. Elektra har kortklippt blont hår och Miranda långt brunt så det är inga svårigheter att hålla dem isär, men när jag senare lyssnar på inspelningen låter deras röster nästintill identiska.

ANNONS

Fotograferingen har ägt rum i ett stort konstgalleri inte långt från restaurangen. Medan vi väntar på att deras lunch ska serveras nämner jag att jag var på galleriets invigning för några månader sedan, och att deras besökare fascinerade mig. Det var nästan som en sketch, säger jag, med äldre damer i stora pälsar och män med bakåtslickat hår.

Elektra Kilbey: Det känns lite som The Square! Vi är verkligen inte uppvuxna i den världen och ibland känns det konstigt att som vuxen göra någon slags safari och att jag får tillträde bara för att jag är artist. Jag blir alltid nojig över hur mina naglar ser ut, som att jag är som någon smutsig askungen och att …

Miranda Kilbey: Att någon ska komma på dig! Man känner sig som en inkräktare.

Elektra June och Miranda Anna Kilbey

Ålder: 27.

Bor: Los Angeles.

Familj: Döttrar till Karin Jansson, tidigare medlem i svenska punkbandet Pink Champagne, och Steve Kilbey, sångare och musiker i australiska rockbandet The Church.

Bakgrund: Musiker i duon Say Lou Lou, slog igenom med hiten Maybe You (2012) som följdes upp av debutalbumet Lucid Dreaming (2015).

Aktuell: Med andra albumet Immortelle, som släpps 26 oktober.

I slutet av oktober kommer äntligen er andra skiva, som heter Immortelle. Vad betyder det namnet för er?

EK: Titeln hade vi innan vi hade någonting annat. Jag vet inte exakt hur vi kom på det, men det betyder många olika saker för oss. Vi tycker om att det är en feminin böjning på det franska ordet odödlighet. Det finns också en blomma som heter Immortelle. Det är en blomma som aldrig slutar blomma!

ANNONS

EK: Så namnet är både kopplat till besattheten av ungdomlighet och längtan efter odödlighet, men också att man har förmågan att fortsätta att dela på sig för evigt så att man kan bli hur många människor man vill.

MK: Det handlar om att inte behöva vara i samma fack för alltid, bara för att du är kvinna. Världen tillåter inte att kvinnor utvecklas, vi får bara vara en enda sak. Har du en gång varit hora får du aldrig bli madonna.

EK: Vi lever ju i en tid där man ska vara sitt eget brand. Man ska hitta sin shtick och hålla sig till det. Men det är fett svårt, för varje dag vill jag göra något nytt och vara någon ny.

Det låter som teman som engagerar er mycket. Skilde sig den här processen från när ni gjorde ert debut­album?­

MK: Ja, jättemycket. Vi gjorde Lucid Dreaming inför en kommitté. Fem olika personer skulle lyssna, och tyckte ingen en låt var bra så fick vi inte skriva vidare på den. Den här gången har ingen förutom vi och de två vi jobbar med fått lyssna.

EK: När vi började göra musik hade vi precis gått ut gymnasiet. Det var ingen grand plan utan slumpen ledde till att vi gjorde demos som vi la på Soundcloud och helt plötsligt fanns Say Lou Lou.

MK: Vi fick jättemycket streams direkt och vi blev väldigt bloggade om, men vi var helt oförberedda.

ANNONS

EK: Vi var tvungna att lära oss allt under tiden som det hände. Vi blev bokade till Popaganda och hade typ aldrig stått på scen. Vi var tvungna att skriva fem nya låtar bara för att ha till spelningen. Sedan åkte vi till London och plötsligt så hade vi ett stort skivbolag och ingen tid till någonting.

MK: Nej, vi var fett stressade och all kontroll hade dragits ur våra händer. Vi var bara 21 så vi trodde inte vi hade auktoriteten att säga att säga ”stopp, det här känns fel”. Jag tänkte bara att jag skulle vara tacksam att någon brydde sig. Egentligen ville vi fortsätta exakt som vi hade börjat, sitta i en liten studio på Söder med de två killarna vi jobbade med och ta tid att hitta vår grej. Men i stället började vi jobba med massa olika låtskrivare och plötsligt sitter man i en studio med han som skrivit Heaven Is a Place on Earth och förväntas skriva en hit. Jag bara grät varje dag.

EK: Jag upplevde att allting ballade ur jävligt snabbt. Vi blev jätteutbrända, tappade hår och jag som aldrig har haft finnar i hela mitt liv fick bölder över hela ryggen. Men vi gjorde det bästa vi kunde.

MK: I slutändan lyckades vi få tillbaka vår skiva, och släppte till sist en som kändes helt okej. Efter det blev det mycket soul searching för att återfå kontrollen och hitta vår egen grej. Hela 2016 skrev vi låtar som vi aldrig använde. Vi skrev oss fram till en punkt som blev grunden för allt vi gör. Så klart tänker man alltid att man kan göra någonting bättre, men allt vi gör nu är i alla fall helt sant mot oss själva. Jag har gjort allt i min makt för att Immortelle ska bli så bra den kan bli.

ANNONS

Bandnamnet Say Lou Lou är en hyllning till en äldre kvinnlig släkting. Från början ville de kalla sig Saint Lou Lou, men tvingades ge upp namnet efter en utdragen namntvist med en tysk countrysångerska
Bandnamnet Say Lou Lou är en hyllning till en äldre kvinnlig släkting. Från början ville de kalla sig Saint Lou Lou, men tvingades ge upp namnet efter en utdragen namntvist med en tysk countrysångerska Bild: Frida Vega Salomonsson

När jag tittar på era musikvideos och er Instagram verkar det som att ni också har en tydlig idé om hur ni vill att er visuella värld ska te sig.

MK: Ja, absolut. Eftersom vi är film- och konstintresserade ville vi också göra ett album där allt runt omkring musiken också fick vara en del av vår vision. Vi visste exakt hur den världen skulle kännas, den skulle vara nostalgisk på ett mörkt sätt. Vi läste Brecht, kollade på Bondfilmer och Elvira Madigan. Immortelle skulle kännas som vår egna film, och vi har skapat en värld som är en resa med oss genom olika sekel, särskilt en resa genom 1800-talet.

Vad intresserar er med 1800-talet?

EK: Alla kläder och alla saker var så vackra, men alla var så jävla olyckliga … Vi började intressera oss för kvinnliga mentalsjukdomar och kollade upp gamla hysterikliniker.

MK: De trodde att hysteri var att livmodern vandrade upp i kroppen, och det här gjorde en galen. Ett sätt att bota var med orgasm, det sägs att det var så vibratorn uppfanns. Eller så fick man elchocker.

EK: Det finns en serie om en hysteriklinik i Paris, där man får se hur läkare fotograferade kvinnorna i sina olika hysteriska tillstånd. Många av kvinnorna var skådisar, så läkarna fick dem att posera dramatiskt och såklart hade de romantiska relationer med sina patienter. Så, alla de här tankarna, bilderna, researchen och samtalen har gått in under titeln Immortelle.

ANNONS

Estetiken känns väldigt storslagen och gotisk, både när jag lyssnade på skivan och när jag hör er berätta.

MK: Sådana är vi!

EK: Drama, drama, drama! Tillsammans med en nära vän till oss som är regissör började vi skriva den visuella världen samtidigt som vi började göra skivan. Musiken och texterna är alltså skrivna med allt det här i åtanke. Allt är en korsbefruktning av visuella idéer, filmidéer och musik.

Tre verk som inspirerar:

Kate Bush – Hounds of Love

Anne Sexton – Sanningen de döda vet

Morgan Parker – There Are More Beautiful Things Than Beyoncé

Ni som drar så mycket åt det visuella hållet, vad är er egen relation till skönhet och mode?

MK: Det här kanske låter pretto men jag tycker att livet är ett konstverk och att smink, hår och kläder är ett uttryck för det. Jag vill att allting runt omkring mig ska stimulera mig på något sätt. Jag är inte så intresserad av skönhetsindustrin, utan för mig är det framför allt mode och kläder som är kul. Jag känner verkligen att jag kan klä ut mig och bli olika personer.

EK: Vi är karaktärer i filmen om vårt eget liv. I vår bransch träffar man jävligt mycket människor med skum attityd, och det är lättare att kategorisera allt man är med om ifall man ser sitt liv på det sättet. I stället för att ta illa vid sig kan man tänka att någon fyller en funktion för den storyn som utspelar sig. Jag har haft så många fuckade relationer. Enda sättet jag kan förstå det på är genom att tänka att det var en epok i filmen om mitt liv, som i slutändan kommer leda till en jätteviktig insikt.

ANNONS
Musiken och det visuella ligger nära varandra i Say Lou Lous värld, och arbetet med senaste albumet och tillhörande musikvideos skedde parallellt. Resultatet är drömlika sångsekvenser, James Bond-känsla, film noir, synthmattor och 1800-tal
Musiken och det visuella ligger nära varandra i Say Lou Lous värld, och arbetet med senaste albumet och tillhörande musikvideos skedde parallellt. Resultatet är drömlika sångsekvenser, James Bond-känsla, film noir, synthmattor och 1800-tal Bild: Frida Vega Salomonsson

Ni har också filmat och skrivit ett manifest till skivan, som heter Immortelle Manifesto. Hur kom det sig?

EK: Vi tänkte på olika konst- och filmrörelser som hade manifest, och tyckte att det skulle vara en stärk­ande grej för oss två att skriva guidelines för Immortelle. Filmen består av flera kvinnor som läser manifestet med oss, bland annat vår vän Noomi Rapace, vår mormor och vår gudson, han är en pojke men han fick vara med för att han representerar framtiden. Manifestet handlar framförallt om att kvinnor hela tiden måste förhålla sig till idéen om en ”riktig kvinna”, och att det är förtryckande.

MK: Typ att folk säger att ”riktiga” kvinnor har kurvor, en ”riktig” mamma stannar hemma med sina barn, en ”riktig” kvinna skönhetsopererar sig inte. Det där stör mig jättemycket. Hon står ju där med skinn och ben, alltså är hon riktig!

EK: Man försöker bara hitta ord som ska låsa fast oss och begränsa oss. Det är en maktordning som vi hela tiden måste förhålla oss till.

Det som är så frustrerande med den riktiga kvinnan är att den hela tiden förflyttar sig. Så fort man tror att man lyckats, så måste något förändras igen.

MK: Ja precis. Man måste vara ”riktig” samtidigt som man inte heller får vara för riktig. Man ska sminka sig men inte så att det syns, man ska ta bort hår på punanin för annars är det ofräscht men inte för mycket för då ser man ut som ett barn. Det finns också mycket idéer om hur en riktig mamma ska vara, och det har fått mig att tänka väldigt mycket på vår egen mamma. Hon var konstnär och musiker, och försakade sitt konstnärskap för att få vårt liv att funka. Folk skulle aldrig gått med på att hon turnerade och lämnade oss hemma, men vår pappa ditchade oss totalt för konsten och ingen har hållit det emot honom.

ANNONS

EK: Fram till för ett par år sedan kunde inte ens vi låta vår mamma vara intellektuell och konstnär. När jag var yngre och hon hade skrivit poesi och hängt upp tyckte jag det var så pinsamt och hemskt. Men när vi var och hälsade på pappa hade han fyra timmar om dagen när han skulle sitta och måla ostört, och alla anpassade sig självklart efter det.

Barn är så sjukt konservativa!

EK: Allt det här återkommer jag hela tiden också till i våra egna relationer. När jag åker i väg och turnerar är jag en dålig flickvän. Men hade det varit tvärtom, att min pojkvän åkte i väg, då ska man vara stolt och gå på giget i en söt klänning. Det var inte tal om att min pojkvän skulle följa med mig på turné, det var inte ens en tanke jag hade själv.

MK: Den här idéen om ”riktiga kvinnor” finns så mycket i alla kvinnors relationer, så vi måste hela tiden förhålla oss till den. Därför är det manifestets kärna: There is no such thing as real. Det enda riktiga är att du lever och att du är en komplex varelse.

Bild: Frida Vega Salomonsson

Är det en viktig del av ert konstnärskap, att förmedla era värderingar till era lyssnare?

ANNONS

EK: Jag tycker det är att sparka in en öppen dörr att ställa sig och säga ”Feminist, javisst!” Alla måste självklart vara feminister, annars måste man läsa på och tänka om. Manifestet handlar inte om feminism generellt, utan om ett djupare lager av förtryck. Det handlar om kvinnors kreativa och emotionella fotbojor.

MK: Jag vill inte bli tillsagd exakt vad konsten och musiken jag konsumerar ska få mig att känna, och jag vill inte heller säga till mina lyssnare vad de ska känna. Det är en egen upplevelse. Samtidigt lever vi en tid av instant gratification, där allting ska vara övertydligt så jag vet att det är en svår position.

EK: Jag hoppas väl bara att några ska lyssna på skivan och känna någonting pulsera genom dem. Det måste inte vara exakt det jag sagt eller tänkt när jag skapat den. Förhoppningsvis känner du någon känsla som jag stoppat in där men gör du inte det är det också okej. Manifestet är mer ett statement för oss själva. Om folk kan relatera till det är jag glad för det.

Ni vill bara hjälpa till att öppna ett eget rum i lyssnaren?

EK: Ja, och sen får de inreda det rummet hur de vill. Kanske spraya lite parfym.

ANNONS

MK: Och bjuda vem de vill på cocktails! Vi kommer liksom inte skrika på någon att de ska komma och sätta sig med oss.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS