Zinfandel kom till Kalifornien under guldrushen, någon gång mellan 1852 och 1857, och har sedan dess blivit både den stolta symbolen för Kaliforniens vinindustri – och en utskälld skurk. Varför skurk? Jo, bland annat för att den står för tillgjorda massmarknadsviner som White Zinfandel, den sockersöta, blekrosa ”vita” varianten som varit omåttligt populär sedan vinmakaren Bob Trinchero på Sutter Home Winery råkade uppfinna den på 1970-talet.
På den tiden strävade många vinmakare efter att göra så kraftfull och alkoholstark zinfandel som möjligt. Därför tog han undan den bleka druvjuicen från den första pressningen, så att den inte skulle späda ut det mustiga vinet. I stället använde han det till ett blush wine, ett vitt vin gjort på blå druvor. Det såldes direkt på vingården med namnet ”Oeil de Perdrix”, med undertiteln ”A White Zinfandel Wine”.
Vinet var ingen framgång från början, men tredje produktionsåret hände det som ändrade historien: jäsningen gick fel, så att allt socker i druvmusten inte omvandlades till alkohol. Vinet blev sötare än vanligt – och gick åt som smör i solsken! I dag går den största delen av all zinfandel som odlas i Kaliforien åt till produktion av white zin, enligt California Wine Insitute.
Men allt är inte rosa och sött. Zinfandel kan också ge kompetenta, kraftfulla röda viner, så det finns all anledning för amerikanerna att vara stolta över sin alldeles egen druva. Eller ja, egen och egen… nu har det ju visat sig att zinfandel genetiskt är samma druva som primitivo från Apulien i södra Italien. Och den är i sin tur genetiskt identisk med crljenak kastelanski från Kroatien. Så när man ser närmre på saken är zinfandel en invandrare från sydeuropa som gjort sig en framtid i The Land of Opportunities.
Marie Oskarsson är Två Dagars vinexpert. Hon provar alla produkter i Systembolagets sortiment och gör varje vecka ett urval av dem som är bäst just nu.
LÄS MER:Vinbranschen bygger på storytelling – men knappast på fusk
