Hur började ditt legointresse?
– Jag älskade Lego som barn, som de allra flesta. Men sen, när man är tolv-tretton-fjorton år, då kommer det en dag då det inte är coolt med lego längre. Men jag kände och känner att jag skiter i att folk tycker att jag är för gammal. För mig är det ett väldigt bra och kreativt sätt att koppla av. Jag spelar inga instrument, jag tycker inte om att fiska, spela golf eller skriva poesi, men jag gillar att bygga lego.
I vilken sinnesstämning hamnar du när du bygger?
– Om jag bygger ett officiellt set, köper en kartong i butik med ritning till, då vill jag bara ha det färdigt så fort som möjligt. Det kan nästan vara lite stressande. När jag fribygger något, efter eget huvud och hittar på lösningar efter hand, då är det väldigt avkopplande. Då kan det flyga iväg ett par timmar utan att jag märker det.
Carolina Klüft skriver i bokens förord att du redan inför OS i Aten 2004 använde legobyggandet i förberedande syfte. Hur då?
– På våren det året såg jag i en tidning en bild på fotbollslaget Kaiserslauterns nya arena, byggd i lego. Då kände jag att det skulle vara gött att göra något kul inför OS. Så jag funderade medan jag tränade i min ensamhet och kom fram till att man borde kunna bygga Atens OS-logga. Så blev det, och nu hänger den på väggen hemma. Det var det första större jag gjorde. Senare samma höst föddes Melwin och sen rullade det på.
Hur föddes idén att göra en bok där du bygger klassiska svenska sportögonblick?
– Jag har haft idén rätt länge. Åtminstone att göra en legobok. Sen har jag alltid älskat idrott, även om det inte är en självklar kombination, att folk gillar både sport och lego. Det är väl olika typer av nördighet, helt enkelt. Men på Bokmässan i Göteborg förra året började jag prata med förläggaren David Stark. Vi gjorde en deal och jag fick en deadline. Annars hade jag aldrig blivit färdig.
Vilket av ögonblicken i boken har betytt mest för dig?
– Ravellis straffräddning är speciell, det är ju inget snack. Jag har alltid älskat fotboll och sommaren 1994 var magisk. Men det som har påverkat mig och mitt liv mest, det är ju Patrik Sjöbergs världsrekord. Jag hade hoppat lite höjd innan, men det var det som fick mig att gå med i en friidrottsklubb och vilja bli höjdhoppare.
Vilken modell var svårast att bygga?
– Ingemar Stenmarks slalomguld i OS 1980 var rätt bökig. Det är nog också den modell som sitter ihop sämst av allihop. Till vissa byggen har jag använt legos egna figurer, då är gubben klar redan från början. Då blir det ju lite lättare.
Hur fick du till exempelvis Tomas Gustafsons inåtlutning i kurvan under 5 000 meter-loppet i skridsko i Calgary-OS 1988?
– Man får småfuska lite. Det finns transparenta bitar som man kan lägga emellan. Det är likadant med Ravelli, han flyger på bilden, men ligger också på genomskinliga bitar. Backhopparen Janne Boklöv hänger i en fiskelina.
I efterordet skriver du att ”inga legobitar kom till skada under arbetet med denna bok”. Och lägger till: ”Jo, kanske två”. Hur kom de till skada?
– Legot får alltid några smällar här och där, det rasar och man river saker. Framförallt händer det när man bänder isär bitar, inte minst gamla bitar. Vissa färger är också skörare än andra. Jag vet inte varför, men de transparenta bitarna går lättare sönder.
Vilket bygge är du allra mest nöjd med?
– Friidrottsarenan i bygget som visar Carolina Klüfts sjukamp i VM 2003, den är nog kronan på verket just för att den blev så stor som den blev. Jag hade också väldigt mycket hjälp av Melwin när jag byggde den. Vi hade otroligt roligt tillsammans då och det är ett bra minne också därför.
LÄS MER:Svenska VM-händelserna vi aldrig glömmer
LÄS MER:Volvos nya hjullastare är helt byggd i Lego
LÄS MER:Richard tvingas sälja sitt livsverk – Gamla Ullevi i Lego
Stefan Holm
Bor: Karlstad.
Gör: Tränare för höjdhopparen Sofie Skoog och sonen Melwin Lycke-Holm. Aktuell med boken Svenska sportbitar som presenteras lagom till Bokmässan.
