Tomtetavlan 2018: Jarl Ingvarsson målar med ett barns blick

Jarl Ingvarsson har lekfullheten hos ett barn. Han är kaosig i sitt skapande och huset är hans Villa Villekulla. Samtidigt är han strukturerad och planerande i sin roll som professionell konstnär. Hur går det ihop? Två Dagar besökte hemmet utanför Borås, där han målar årets tomtetavla.

ANNONS
|

En vanlig dag börjar med en skål gröt. Havregryn, mannagryn eller polenta. I morse värmde Jarl Ingvarsson äpplen som han plockade i somras och garnerade sedan sin frukost med dessa. Han har ju en ansträngande dag framför sig, säger han. Att leva som en mänsklig seismograf tar på krafterna.

Jarl fångar nämligen upp det mesta, har fascinationen hos någon som ser saker för första gången. Inspirationen kan slå till på en promenad med hunden, då blicken fastnar på en tomt cigarettpaket på marken. Ett visst objekt eller en viss nyans sätter i gång lusten. I sitt konstnärskap är han sedan fri, öppen för kreativa impulser som inte alltid går att planera. Han litar på sin intuition, precis som en improvisatör inom fri jazz. Om Jarl vore musiker hade han spelat inom denna genre. Han tycker om klanger, harmonier och jobbar ofta i serier, där rytmen är central.

ANNONS

Likt ett barn lyssnar han till uppfostrande röster. Ord biter. Om någon säger ”du får inte slänga det där på soptippen” gör han absolut inte det. Om nästa person han möter säger ”du får visst slänga det där på soptippen” gör han absolut det. Är han således lätt att övertala? Oh ja, svarar frun Marie Capaldi åt honom. Han kan bli totalt uppslukad, hade kunnat gå med i vilken sekt som helst.

Hemmet rymmer fler saker än hela Borås

Men det där med att slänga ger familjen inte mycket för. Hemmet rymmer fler saker än hela Borås. Ett slags dekorerat pepparkakshus, vänt ut-och-in. Trasiga kaffekannor, brödrostar och lysrör hamnar på dukarna, inte på soptippen. Ateljéerna är mellanstationer, heter det.

– Det här är mitt kungarike, säger Jarl senare under en rundtur, och drar upp garagedörren som vetter mot utomhusateljén.

Den är en av flera. Huset ligger på landet, är tre våningar högt och har en nyans av blekrosa. Det var förr en syfabrik och senare kontorslandskap där företag hyrde in sig. I dag tillhör alla kvadratmeter Jarl, Marie och labradoren Tessie. Från köksbordet har vi utsikt över sjön. Hembakat bröd, marmelader, kaffe och ett vemodigt höstljus gör oss sällskap.

FRIARE I DAG. ”De senaste åren har jag inte tittat så mycket på objekt, utan dragit mer mot expressionism och det abstrakta hållet. Men ibland kan det dyka upp en kaffekanna eller några ord, som jag vill putta in” säger Jarl Ingvarsson.
FRIARE I DAG. ”De senaste åren har jag inte tittat så mycket på objekt, utan dragit mer mot expressionism och det abstrakta hållet. Men ibland kan det dyka upp en kaffekanna eller några ord, som jag vill putta in” säger Jarl Ingvarsson. Bild: Anna-Lena Lundqvist

Har Jarl Ingvarsson alltid vetat att han skulle bli konstnär? Tvärtom. När han var barn på riktigt fanns ingen direkt uppmuntran hemifrån. Föräldrarna var först missionärer i Afrika och jobbade sedan som lärare i Lund och Vadstena, där Jarl tillbringat större delen av sin uppväxt. Mellan tuggorna söker han sitt kreativa arv.

ANNONS

– Mamma spelade mandolin och piano, och pappa var en bra talare. Vi hade inte mycket originalkonst hemma. Däremot många etnografiska föremål. Ett apskinn, ett spjut på väggen och sköldpaddsskal. Kompisarna ville komma och titta men jag tyckte det var genant.

– Släkten på mammas sida var nervös. De hade lite problem med nerverna, sa man. På pappas sida var de praktiskt lagda. Jag har båda, säger Jarl.

Det är sant. Han är en kontrasternas person. Planerar noga inför sina utställningar, har respekt för tiden. Jarl vet exakt hur många minuter det tar att gå till busshållplatsen, men kör mig senare dit för säkerhets skull. Vi vill ju inte riskera att jag missar bussen. I andra stunder förlorar han fotfästet i abstrakta resonemang, kallar sig själv för hopplös.

Första konstnärliga upplevelsen som åttaåring

Sin första konstnärliga upplevelse var när han som åttaåring blev medtagen till en utställning i Vadstena folkhögskolas lokaler. Han såg någonting rörigt, frågade sin mamma var det var och hon svarade Erland Cullberg. Senare i livet har Jarl jämförts med denna konstnärs färgstarka expressionism.

Under högstadiet lekte han med teatersmink, ­tyckte om att klä ut sig i groteska masker. Började sedan kombinera ord och bild, skrev av dikter ur vilka det växte blommor. Mycket 70-talsflum, enligt honom själv. Ett svartvitt tv-program om Kandinsky gjorde sedan tonårs-Jarl förhäxad. Han började skapa vad han som vuxen kallar för modern konst. Strök ut färg, lade på ett papper och tog bort det. Han njuter än i dag av att bläddra i svartvita kataloger och ser gärna filmer utan ljud. Det triggar fantasin och viljan att fylla i.

ANNONS

Trots ett estetiskt intresse gick han humanistisk linje på gymnasiet. Advokat, journalist eller munk var tre potentiella yrken som unge Jarl kunde tänka sig. Under en tid hälsade han också på en jordbrukare på Gotland i försök att bli bonde.

– Jag hade fyra får. Ingen bra försörjning. Ett dränkte sig i en damm, så jag fick gå ut och rädda det. Jag trodde att får kunde simma. Men jordbrukaren var generös och sa ”du kan ju sitta här och måla lite i stället”. Han var själv en avhoppad jurist och förstod väl att alla inte kunde bli vad det var tänkt, säger Jarl.

– Du körde ju sönder en massa maskiner också, så han blev väl nervös, påminner Marie. Det kanske fanns en baktanke med att han uppmuntrade dig att söka konstskola.

Lärde sig genom att jobba hårt

Så blev det. Jarl surrade fast sina alster på pakethållaren och cyklade in till Visby. Han hade fått tips om en konstnär, som han ville rådfråga på vinst eller förlust. Jarl blev väl mottagen, fick snabbkaffe på varmvatten från kranen. Också bekräftelse och självförtroende nog att söka in till Konsthögskolan i Stockholm. När han kommit in, skulle det visa sig att flera elever hade konsten både en och två generationer bakom sig i släkten. Jarl lärde sig genom att jobba hårt. Lärarna Åke Pallarp och Hans Viksten var varandras motsatser. Precis som föräldrarna, kanske. Åke kom med tydliga råd, så som ”där ska du ha en grön färg”, medan Hans kände av hur eleverna mådde. Men går det verkligen att undervisa i att skapa konst?

ANNONS

– Man får kliva in med ett öppet förhållningssätt. Det går inte att säga exakt hur andra ska jobba men du kan säga ”det där ser bra ut”. Som elev undrade jag ofta vad jag höll på med, som säkert alla gör första eller andra året på en hög utbildning, och tvivlade på min egen förmåga. Då kom Hans och kände av. För honom var insidan livsviktig.

Vad sa han?

– Jobba i det du är. Gör en teckning mitt i detta. Kan du inte måla? Måla just den känslan. Det var en vändpunkt för mig och jag började i stället försöka skapa någonting i stämningen. Det gäller fortfarande. Det är inte konst jag ska förmedla, utan den jag är eller det jag känner just då.

– Jag döpte en tavla till ”Diamant-Tiger På Helspänn” och det är lätt att undra varför jag hittade på det. Men det syftar på uppmärksamheten i själva skapandet. När jag målar är jag i det.

Jarl är stolt över sin Lasarus, bland annat. I porträttet är ansiktet omgivet, eller kanske kvävt, av ränder. Det konstverk flest människor har tagit del av, är nog utsmyckningen på Landvetter flygplats, där han målat ett tiotal plexiglas-skivor med oljefärg. Den tycker han själv om, men önskar att han hade gjort vissa saker annorlunda. Denna glimt av ängslan, som Jarl visar, kan väcka en revanschlust.

ANNONS

– På ett barnsligt sätt kan jag ifrågasätta det jag hittills har uppnått. Efter en misslyckad utställning, då jag kanske inte sålt någonting, kan nederlagskänslan bli till en skapandelust i mig. Jag älskar inte misslyckandet, men blir kreativ av det.

Du tycker om att jobba i uppförsbacke, menar du?

– Precis, tack ska du ha. Ja, så är det nog.

Jarl tycker om nästan alla mina frågor. Det säger mer om hans personlighet än om frågorna i sig. Han tackar när jag fyller i för långa tystnader med funderingar kring vad som menas. Han är tillmötesgående, generös i sina svar. Långt ifrån misslyckad. Branschen håller med. Det bekräftades för några dagar sedan, när barndomen på sätt och vis jagade ikapp honom. Nära uppväxtens Vadstena hade nämligen Prins Eugen ett fint litet ställe vid Vättern. Jarl rörde sig i samma trakter, har minnesbilder av övernattningar i sommarstugor med Radio Luxembourg i bakgrunden. Några dagar innan vi ses, har paret Ingvarsson besökt slottet för att ta emot Prins Eugen-medaljen av kungen, för Jarls framstående konstnärliga gärning.

– Jag kände mig så bonnig. I en sån fin miljö känner man att bondehänderna sjunker mot marken, säger han, sänker blicken och låter armarna hänga längs sidorna.

ANNONS

Han plockar fram diplomet och lägger det på bordet mellan kaffekoppar och brödsmulor. Den ovalformade medaljen är i förgyllt silver och ska bäras med frack. Jag tittar på Jarls stickade tröja i tomtefärger. Frågar sedan om han inte ska bryta mot reglerna, ändå.

– Jag har problem med det där. När det står genomfart förbjuden, så kör jag aldrig. Ord är så konkreta för mig.

Förutom gröt börjar en bra dag med bön

På övervåningen hänger ett broderi som säger ”det bästa ändå är en lugn liten vrå” och Jarl tror även på Bibelns ord. Han och Marie är katoliker, och Jarl spelar orgel i deras kyrka. Förutom gröt, börjar en bra dag med bön. För honom handlar tron i grund och botten om en öppenhet gentemot det han inte kan kontrollera.

– Som ung hade jag turen att träffa människor som förenade öppenheten med ett intellekt. Du är inte summan av arv utan det finns någonting mer, som kyrkan betonar. En frihet i människan. Jag växte upp i ett hem som var präglat av väckelsen. När jag var 16 skulle jag bli munk, säger Jarl.

– Du hade blivit en eremit, som suttit i en koja för dig själv, säger Marie och reser sig när den fasta hem­telefonen ringer.

ANNONS

Det är dottern, som ringer från Konstfack. Barnen är uppvuxna med konsten, har följt samma bana. De är poeter, musiker, kreatörer. Marie och Jarl träffades på Konsthögskolan Valand. De hade båda relationer på var sitt håll men attraktionen var direkt. Marie lämnade sin drömlägenhet vid Guldhedens vitsippedal för ett liv i Sparsör. Nu arbetar de båda som professionella konstnärer. Uppstår det konkurrens? Äh. De är snarare glada för varandras framgångar. ”Jag är hellre ihop med en bra konstnär än en dålig”, säger Marie.

Årets tomtetavla 2018 av Jarl Ingvarsson
Årets tomtetavla 2018 av Jarl Ingvarsson

Vi dricker påtår. Labradoren lutar sig mot mina ben och tassarna glider på parkettgolvet. Huset är ett lugn. En vanlig dag äter Marie och Jarl frukost tillsammans, jobbar sedan i var sin ateljé och ses igen till lunch. De träffar folk på vernissager mest. Då pratar de i timmar och är slut efteråt. När de släpper konsten tittar de på tv, gör vanliga saker som vanliga människor gör. De går också på loppis, vilket är anledningen till att hemmet är långtifrån vanligt.

– Att städa har jag nästan gett upp. Någon var snäll och sa ”här var det kreativt”, men det är bara ostädat. Min mamma kanske borde varit strängare och sagt åt mig att bädda sängen, säger Jarl Ingvarsson.

ANNONS

Jarl är intresserad av sådant som förenar folk. Cigaretter, godis. Tomten. Att just han fick i uppdrag att göra Två Dagars traditionella tomtetavla har därför fallit ut väl. Det finns en lång historia kring denna gestalt, säger han och pratar kort om Nikolaus och färgen röd. Men för Jarl är det enkelt. Tomten är julafton. I sin tavla har han tagit vara på tomtens klassiska emblem.

Hans ateljé, platsen han kallar sitt kungarike, har fått namnet Kapellet. Här finns utrymme att vara fysisk i måleriet.

– Det blir mer ett hantverk på så sätt. Jag vill kunna flytta runt duken, känna färgen, säger han och trycker på en färgtub.

Han sveper med handen över tomtetavlan, som för att presentera. Den visar en ung pojke med luva, gran till näsa och upprymda, naiva ögon. En slags spegling av ett barns blick vid mötet.

– Det är mer 16-åringen än 63-åringen. Så länge man kan bli förvånad så är man någonstans lycklig, säger Jarl Ingvarsson.

LÄS MER:Här är alla tomtetavlor

Jarl Ingvarsson

Född: 1955.

Bor: Sparsör utanför Borås.

Familj: Frun och konstnären Marie Capaldi. Fem utflyttade barn och labradoren Tessie.

Gör: Målar, spelar orgel i kyrkan, sjunger i kör.

Aktuell: Årets tomtekonstnär i Två Dagar, en tradition sedan 23 år tillbaka. Ställer ut på Galleri Majnabbe tillsammans med hustrun Marie Capaldi till och med 16 december.

Fyra konstupplevelser som har satt avtryck i Jarl Ingvarsson

Rådhuset i Vadstena: ”Intrycken jag fick mellan 12 och 17 års ålder var starka. En gång tvingade vår högstadielärare i teckning oss, 25 pojkar från olika klasser, att gå och se Erland Cullberg. Han bodde och arbetade i Vadstena. Jag tyckte annars om det mesta som visades just där.”

Läraren Bengt Hjertqvist: ”På gymnasiet hade vi en bra lärare i teckning, som åkte moped till skolan och hade långt hår, vilket i och för sig de flesta hade på den tiden. Hans entusiasm och kunskap blev viktig för mig. Han tog med oss på en konstresa till Köpenhamn, där vi bland annat fick se konst i en kyrka som var ombyggd till konsthall och galleri.”

Tidskriften Konstrevy: ”Jag körde fast efter första året på Konsthögskolan och var nära att sluta måla. Då gav min kamrat Jonas mig en gammal konsttidskrift. I just det numret stod det om en konstnär som hette Bruno Knutman. Det var en mycket bra artikel med bilder på hans verk, bland annat Ringa Gud. Det satte i gång saker inom mig och gjorde det möjligt att börja måla igen.”

Utsikten mot Gamla Moderna Museet på Skeppsholmen: ”Under akademitiden hade jag en ateljé med fönster ut mot museets trädgård. Där kunde jag se världskonst av bland annat Clemente, Sidney Nolan och Heftige Malerei. Ändå var allt mycket enkelt; biljettkassan var till exempel ett uppfällt masonitbord och det behövdes inga vakter där. Fiket var billigt med fina affischer och hela stället hade låga trösklar.”

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS