Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

”Stadsutveckling är en långsam process, och sakta med säkert utvecklas de flesta städer. Göteborg kommer att utvecklas, och hur göteborgarna upplever det återstår att se. Det blir spännande”. Bild: Nicke Johansson

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Riksarkitektens uppdrag: att bygga Sverige

Den 1 januari tillträdde Helena Bjarnegård som landets första riksarkitekt. Nu vill hon rätta till några historiska snedsteg. Och få människor att prata med varandra.

Majorna, en vindpinad torsdagsmorgon i januari. ­Helena Bjarnegård, iklädd trygg arkitektmundering – svart polo och designerbågar – står i korsningen Älvsborgsgatan/Mariagatan och pekar på den väldiga Kungsladugårdsskolan som majestätiskt tornar upp sig bakom träden och plaskdammen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Man insåg tidigt: här behöver vi en skola, så den får en central, viktig placering i stadsdelen. Gatan som leder upp till den är lagd där för att visa att byggnaden är viktig, att barnen är viktiga, i den här stadsdelen.

Det är alltså ingen slump att Kungsladugårdsskolan står placerad där den gör, eller att Helena Bjarnegård valt ut just den här platsen.

En helt ny tjänst

I slutet av oktober 2018 kom nyheten att Helena Bjarnegård blir Sveriges första riksarkitekt. En helt ny tjänst som ska vara ett stöd för att uppnå det nya nationella målet för arkitektur. Ett mål som bland annat innebär att arkitektur ska förebygga segregation och främja hållbarhet. Nu visar hon mig exempel på god arkitektur runtom i Göteborg.

När Albert Lilienberg på 1910-talet planerade stadsdelen Kungsladugård tog han särskilt intryck av landskapets förutsättningar. Han undersökte hur stigarna gick förr i tiden, och byggde vägarna efter det.

Helena Maria Bjarnegård

Ålder: 49.

Bor: Villa i Kungsladugård.

Familj: Man och två barn, 16 och 14 år gamla.

Bakgrund: Utbildad till landskapsarkitekt vid SLU. 13 år på White arkitekter, bland annat som gruppchef och styrelseledamot. Stadsträdgårdsmästare i Göteborgs stad.

Aktuell: Som nytillträdd riksarkitekt, samt ordförande i rådet för hållbara städer.

Vidare till Mariaplan, ett hundratal ­meter bort. De många stråk som leder till rondellen skapar ett naturligt flöde av människor, vilket ger ett kundunderlag för ­butiker. De öppna bottenvåningarna i sin tur öppnar möjligheter för bokhandel, apotek, skoaffär, restauranger och kaféer att frodas. Rör man sig in bland bebyggelsen hittar man parker där barn kan leka, hundar rastas. Den nära staden är ett faktum, menar Helena Bjarnegård.

– Man har också funderat över vilka bostäder som ska byggas. Då har man byggt små bostäder och radhus som från början var tvåfamiljshus, med trädgårdstäppa där man kunde odla sina grönsaker. Sedan är det också nära till Slottsskogen. Det är så välplanerat, säger hon.

”Att arkitektur faktiskt påverkar männi­skans vardagsliv är självklart för mig. Den typen av diskussioner har jag haft med mig själv genom hela livet i olika sammanhang.”

Men någonstans på vägen verkar det som att vissa insikter försvann. Motpolen till Albert Lilienbergs visioner blev de ­satellitstäder som växte fram i storstädernas utkanter under 1900-talet andra hälft.

– Den sammanhållna staden saknas i dag på många platser. Om vi tittar på Hammarkullen eller Hjällbo så finns det kluster av bebyggelse och däremellan finns det områden som bara utgörs av stora ­vägar, och det finns inget naturligt sätt att röra sig till fots eller med cykel. Dessa fysiska hinder skapar segregation.

Just helhetsperspektivet, att placera människan i centrum, att använda arkitekturen som ett verktyg för samhällsförändring är något hon återkommer till.

– Att arkitektur faktiskt påverkar männi­skans vardagsliv är självklart för mig. Den typen av diskussioner har jag haft med mig själv genom hela livet i olika sammanhang. Även innan jag började plugga till arkitekt.

Helena Bjarnegård.. Bild: Nicke Johansson

Lämnade uppväxtens Karlstad för studier på SLU

Intresset för form och gestaltning föddes tidigt. ­Redan som barn blev Helena Bjarnegård under familjens sommarsemestrar kringsläpad för att titta på arkitektur – allt från gotländska medeltida kyrkor till Finlandia­huset i Helsingfors ritat av Alvar Aalto.

Upplevelserna väckte frågor om estetik, men också om funktion: känns det bra att gå in i den här byggnaden? Går det att hälla ur den här kannan?

Efter studenten lämnade hon uppväxtens Karlstad för studier till landskapsarkitekt på Statens lantbruks­universitet, SLU, i Ultuna utanför Uppsala. Hon landade efter det på Whites huvudkontor i Göteborg, där hon med tiden blev styrelseledamot samt gruppchef på stadsplanerings- och landskapsavdelningen.

En vilja till perspektivskifte fick henne att 2009 byta sida till kommunen, och rollen som stadsträdgårdsmästare i Göteborg, för att nästan tio år senare ta sig an utmaningen att bli riksarkitekt.

Det är en ståtlig titel och en fin utnämning. Men vad ska en riksarkitekt göra? Och vem är Helena Bjarnegård? Hon har en gedigen karriär, visst, men var fram tills alldeles nyligen en doldis i branschen.

LÄS MER: Sveriges första riksarkitekt är en doldis från Göteborg

”Sverige har slutligen fått sin första riksarkitekt och hon är från Göteborg och jag borde vara glad men är mest orolig. Och det har inget med Helena Bjarnegård att göra, jag vet knappt vem hon är. Gör du?” Så inledde GP:s ­arkitekturskribent Mark Isitt en krönika i november 2018.

En vecka efter vårt första möte befinner sig Helena Bjarnegård i ett belamrat hörnrum fyra våningar upp på stadsbyggnadskontoret i Malmö. Bredvid henne sitter stadens stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson.

Det var han som 2014 fick i uppdrag av dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) att utreda förutsättningarna för en ny statlig arkitekturpolitik. Den gamla hade 15 år på nacken och visionerna behövde fräschas upp. När han ett drygt år senare överlämnade utredningen till den då tillträdda Alice Bah Kuhnke (MP) lanserade han förslaget att en riksarkitekt skulle leda arbetet.

Satsning på hållbarhet, jämlikhet och minskad segregation

Tjänsten utlystes 2018, i samband med att regeringen antog en ny arkitekturpolitik. I grova drag säger den nya politiken att det ska satsas på hållbarhet, jämlikhet och minskad segregation, och riksarkitekten ska leda vägen.

Men kritik har också framförts. Inte främst mot ­Helena Bjarnegård som person, utan mot rollen i sig. På Boverket är riksarkitekten underställd general­direktören – men ersätter samtidigt generaldirektören i just arkitekturfrågorna – vilket fått tjänstens egentliga mandat att ifrågasättas.

I en intervju med tidningen Arkitekten berättade ­Göteborgs stadsarkitekt Björn Siesjö att han blivit erbjuden jobbet, men att den enligt honom modesta lönen på 75 000 kronor signalerade att man inte satsade hel­hjärtat på uppdraget.

Helena Bjarnegård tar än så länge kritiken med ro. Sina många år i ledande positioner har gjort att hon ­behövt stångas med många starka viljor, vilket gjort henne pragmatisk.

– Det finns resurser och ett tydligt mål, utpekat av riksdagen. För mig är det en stark roll, säger Helena med eftertryck.

”Som landskapsarkitekt har jag jobbat med alla skalor, från den största stadsplaneringsskalan ner till minsta detalj. Den kunskapen tar jag med mig i den här rollen.”. Bild: Nicke Johansson

Riksarkitekten ska fungera som en brygga, en samlande kraft inom branschen. Mellan kommuner, näringsliv och akademi. Helena Bjarnegård ska också stötta landets kommuner i arbetet med en långsiktigt hållbar stadsutveckling.

– Jag tror att vi kan få hjälp med jättemånga saker på olika nivåer. Det handlar dels om nätverken, men också om att stimulera, ge utblickar och bidra till debatten, säger Christer Larsson och fortsätter:

– Sedan gäller det att kommunerna stimuleras till att följa upp med lokala arkitekturprogram. Riksarkitekten är någon som skapar förutsättningar för fältet.

Sin kanske viktigaste uppgift ser Helena Bjarnegård som att sprida de goda exempel som finns, både Albert Lilienbergs kvarter från tidigt 1900-tal och de som finns i nutid.

– Landamäreskolan är ett exempel, där man i dialog med människor i Biskopsgården tagit fram en skola. När jag frågade rektorn om byggnaden fungerade för deras verksamhet sa hon ja, att den nya byggnaden gör att de kan jobba på nya sätt, att de ser andra möjligheter i undervisningen. Det är ett gott exempel som vi kan lära oss av.

Fullspäckad kalender

Sedan hon började på sitt nya jobb har almanackan ­varit fullspäckad. Det är bara några dagar sedan hon var i Malmö senast, då för ett möte med stadsarkitekter från några av landets största kommuner. Däremellan har hon hunnit med två arbetsdagar på Boverkets huvudkontor i Karlskrona. Denna onsdag är det återigen Malmö ­innan hon tidigt på torsdagen åker upp till Stockholm för en konferens om ungas perspektiv på stadsbyggande följt av en podcastmedverkan.

Kontakter ska etableras, samarbeten initieras, konferenser planeras. I hörnrummet sitter också Dorte Bo ­Bojesen från Form- och designcenter i Malmö, och ­berättar om de initiativ som tagits inom hennes fält, och om vad som finns i horisonten. Den nyinstallerade riksarkitekten antecknar frenetiskt i sitt svarta inbundna block, ställer frågor, kommer med inspel.

När Dorte Bo Bojesen kommer in på begreppet form – det är ett centralt ord som behöver definieras menar hon – sträcker Helena Bjarnegård på ryggen och skiner upp. Den eventuella värmländska dialekten från uppväxten är borta för ett mer göteborgskt anslag.

– Form är ju allt, allt är form. Det här är form, säger Helena sedan och pekar på sin penna som en kommentar till just formens betydelse i stadsutvecklingen.

Hon tar till orda igen.

– Det är det här tredje lagret, som handlar om sinnlighet – mervärdet – som behöver komma till för att det ska vara god arkitektur. Det som gör att man känner någonting när man kommer in i ett rum.

Christer Larsson stämmer in.

– När du går in i ett rum så värderar dina sinnen den situationen. Det är reptilhjärnan som slår till. Ska du stanna eller fly? Känner du behag eller obehag, inkluderad eller exkluderad?

”Det finns alternativ till fyrkantiga lådor”. Så lyder underskriften på Arkitekturupprorets hemsida. Sedan 2014 har upproret – en politiskt obunden folkrörelse som började som en grupp på Facebook – samlat ­anhängare i tiotusentals.

När samtalet om dialog kommer in på Västlänken skruvar Helena Bjarnegård på sig, men säger sedan: ”Det är något som Göteborgs stad får ta och fundera på”.. Bild: Nicke Johansson

”Låt oss bygga vackert igen”, lyder mantrat, och kritiken riktar sig främst mot de slentrianmässigt uppförda byggklossar som de menar rullas ut på löpande band av landets börsnoterade byggjättar. Upproret vill att människor återigen ska erbjudas en stadsmiljö som enligt dem vilar på mer traditionella arkitekturideal, där småskalighet, färg och form är ledord och rivningar och omfattande ombyggnationer är ett minne blott. Hög­husen bör bannlysas.

Konservatism möter modernitet. Delårsrapporter och byggnadspolitiska mål möter estetik. Ideologi möter realpolitik.

”Det viktiga är att hitta gruppens inre engagemang. Att med sitt ledarskap få gruppen att gemensamt peka ut riktningen.”

I tidigare nämnda krönika från november 2018 skrev GP:s Mark Isitt att arkitekturen i Sverige är under attack på flera fronter, av såväl högljudda internetkritiker som av kommuner som kör över sina stadsarkitekter, om ens sådana finns. För Två Dagar utvecklar han sitt resonemang:

– Arkitekturen mår inte alls bra i dag, säger han. Och det är väl arkitekturupproret en spegel av. Att upproret skulle stå i konflikt med arkitekterna är ju absurt egentligen då det inte finns någon arkitekt som önskar att deras arbete trivialiseras till den grad det i dag gör i de här bostadsområdena.

Han oroar sig även för om Helena Bjarnegård har stridsvilja så det räcker och ”mod att stå upp för arkitekturen och allt det positiva den kan bidra med.”

Helena Bjarnegård lägger armbågarna i knät, fäster sin blick i min, letar efter rätt formulering, sänker rösten.

– Det viktiga är att hitta gruppens inre engagemang. Att med sitt ledarskap få gruppen att gemensamt peka ut riktningen. Det är starkare än att som chef peka med hela handen. Men om det skulle behövas så gör jag det.

LÄS MER: Göteborgs stadsträdgårdsmästare blir Sveriges riksarkitekt

Tre goda exempel i Göteborg enligt Helena Bjarnegård

Jubileumsparken: ”Det finns så många delar i den. När jag säger att vi behöver ha med arkitektur när vi planerar, bygger och förvaltar, så pågår allt det här på samma gång i ­Jubileumsparken. Man testar och bygger och tar sedan med det till den kommande planeringen.”

Albert Lilienbergs stadsplaner: ”Kungsladugård, Bagaregården, Landala. De är utformade väldigt mycket efter människans perspektiv, ur en mänsklig skala. Man har byggt utifrån hur vi rört oss i landskapet innan stadsdelarna blev till.”

Kulturhuset Bergsjön: ”I ett av våra utsatta områden visar vi att vi menar allvar med att bryta segregationen. En offentlig byggnad, med innehåll som bjuder in folk till möten, och som med arkitekturen vill bryta segregationen och visa att Bergsjön är viktigt.”

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.