Per Andersson försöker vara inaktuell

– Jag vet inte vem som har sagt det och jag kanske citerar fel, men innebörden var ungefär att om du kan skämta om en företeelse så är detta det yttersta beviset på att du klarar av att se på den med nyktra ögon. Det är så himla bra sagt.

Per Andersson är i gång. Inte för att det krävs särskilt mycket, strängt taget bara ett hej, men ändå. Han är med största sannolikhet född, står det på hans Facebooksida, och det stämmer nog. Sannolikt är han också en av landets roligaste människor och sannolikt finns det mycket annat bakom hagelskurarna av vitsar, fånigheter och anekdoter.

Inte alls säger han själv.

– Finns absolut inget spännande att berätta om mig, lycka till med att hitta något.

Exilgöteborgaren från Mölndal har vräkt i sig en hotellfrukost modell extra allt inför ”ett långt kulturmöte” och jäser i en fåtölj på Park Avenue. Han droppar oneliners som ostyriga studsbollar i lobbyn samtidigt som ett gäng konferensdeltagare skyndar genom svängdörrarna.

– Jag trodde att det skulle vara görkasst att bo i Stockholm men de är trevliga och luktar gott. Fast har man inte varit hemma på ett tag så känner man ”aaaaaaah, min stad, min spårvagn, mina gatstenar, mitt folk.”

En baron bjöd ner till Antibes

Annars är Per Andersson lite i radioskugga just nu och sitter hemma på sin kammare och skriver på ett manus. Eller ”en grej”. Det vill säga, han skulle ha skrivit på den där grejen under hösten och nästa vår men sedan har det dykt upp ytterligare en grej så i vår blir det ännu fler grejer. ”Är jag luddig?”.

Och i morgon far han och hans älskade Malin till ­Antibes.

– Vi sprang på en baron som bjöd ner oss ”för nu är ostronen perfekta, ni måste komma, jag bjuder”. Jag trodde han skämtade men han var ihärdig och det lät så himla absurt och trevligt så nu åker vi.

Per Andersson är Mölndalssonen vars kosmos befolkades av superhjältar som Galenskaparna, Gösta Ekman, Peter Sellers och Monty Python. Och älskade du Metallica älskade han Povel Ramel.

Det var alltid glatt och uppsluppet hemma hos familjen Andersson, men ingen ägnade sig åt teater om man inte med teater menar morfars galna gubbar på släkt­träffarna som fick Per att skratta så att tårarna rann. Möjligen tändes något där.

Han och kompisarna höll på med teater dag in och dag ut när andra spelade fotboll, från revyerna i tvättstugan hemma i Balltorp till Humoristernas föreställningar i Teaterhuset i Mölndal, Mölndalsrevyerna och sommarteater på Gunnebo. Eller som han själv formulerar det – ”Vi höll bara på”.

Han bara höll på i alla möjliga och omöjliga sammanhang och blev bara större och större. När insåg han att han faktiskt blivit en komiker? Åh, jättesent. Kanske i går.

– Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra när jag blev stor, bara att man väl måste hitta på något. Tänker fortfarande så ibland och går omkring med en känsla av att snart kommer någon på mig.

Nu kan han trots allt konstatera att han faktiskt vitsat på scen rätt länge så om någon ska avslöja honom får det nog ske snart.

Funderar på en mer seriös roll

Utöver en dansutbildning som han kom in på av misstag har Per Andersson lärt sig allt han kan på egen hand och någonstans längs vägen måste autodidakten till slut ha insett att han inte behöver be om ursäkt för att han tar utrymme. I tonåren kunde han åka in till stan med sina kompisar och bara stå och fånglo på Lorensbergsteaterns ogenomträngliga fasad. Vågade han tro att han själv skulle uppträda på den där scenen en dag? Så klart inte. Eller kanske ändå?

I dag har han stått på ännu större scener än så och till och med nyligen börjat leka med tanken på att någon gång göra en mer seriös roll.

– Jag tror inte att jag hade klarat det tidigare, det är väl en sådan där självförtroendegrej. Men jag skulle behöva någon som guidade mig på ett trevligt sätt genom dessa helvetes portar.

Andersson verkar ha hundraarton bollar i luften precis hela tiden och man undrar om det inte blir några för många ibland.

– Nä, jag tycker det är så roligt att arbeta. Det här yrket är ju min passion. Men har jag jobbat hårt ett tag är det extremt skönt att bara stänga av och vara ledig en månad eller två. Hämta barnen lite tidigare, påta i trädgården, kratta höstlöv. Så underbart Svenne banan.

Och att handla på dagtid är det bästa med att ofta jobba på teatern på kvällarna. Att gå där med kundvagnen genom en folktom affär som en eka över ett stilla hav. Eller i sin ensamhet passa på att spela Jelly Roll Morton och annan gammal dixieland som folk i hans närhet tycker är lite väl mycket ADHD.

Samtidigt är det svårt att se hur denne till synes rastlösa själ bara skulle kunna stänga av och låta alla de där hundraarton bollarna falla till marken. Och när han egentligen borde sitta böjd över tangentbordet drar han i stället till Antibes.

Men någon gång får han uppenbarligen tid att skriva – en fågel viskade att med tanke på de ton av teaterpjäser och lösa sketcher för tv, radio, Vallarnas friluftsteater och allt möjligt annat som Per Andersson knåpat ihop torde han vara en av landets mest spelade dramatiker.

Per gapskrattar.

– Det har jag aldrig funderat på. Så kan vi inte ha det, det kan inte stämma. Fågeln har fel. Fast oavsett om det är rätt eller inte ska jag presentera mig så framöver. Jag ska inte ens säga mitt namn, jag ska bara säga ”Hej, den mest spelade”.

Men visst hör folk av sig och vill sätta upp saker han gjort säger han. De får göra vad de vill med materialet, om hans texter tänder en kreativ gnista hos någon är det fantastiskt.

Han har samlat på sig enormt mycket erfarenhet från scenen genom åren. Han beskriver publiken som en drake som ska brottas ner. Tänk känslan när Jack Sparrow står ensam på skeppet och ser sjömonstret – det är inte alls Johnny Depp som är skräckslagen, det är Per Andersson som står där med sin lilla värja och viftar mot oss.

– När man lyckats brotta ner och bli ett med draken och liksom känner varenda människa i hela salongen… det blir som Matrix, man ser siffror, man ser liksom skämten komma i förväg på något sätt. Och det är ju roligt att man i det här moderna samhället inte hittat något som kan mäta sig med liveupplevelsen. Man går ut i pausen och pratar, säger att den där vitsen funkade bättre i kväll men min replik gick ju inte alls hem. Och har ni sett det där paret på sjunde raden? Fan vad de ser tråkiga ut, hur ska vi fånga dem? Nu, nu – sjuan skrattade – YES! Så det är en ständig analys av läget.

Också utanför teatersalongerna har han radarn på. Jämt.

– Absolut, att iaktta människor är det bästa jag vet. Människan är fan inte klok.

”Roligt om folk tycker att man gjort något kul”

En kille kommer fram och lovordar Pers karaktär Börje ”Hövvet” Andersson. Per blir genuint glad och tackar innerligt. Säger efteråt att det känns förmätet att påstå att det är jobbigt med offentligheten. Tvärtom, han har alltid gillat att tjata med folk, även innan han blev känd.

– Bara någon enstaka gång har man velat vara osynlig. Jag minns till exempel när barnen hade bråkat som fan på Hemköp. Du vet, de slogs och grejade så jag fick ta iväg dem och säga till på skarpen. Då knackade det på axeln – ”ursäkta, kan man få ta en selfie?” Öh, snälla, vänta två minuter, jag ska typ bara skälla ut mina barn först. Men det är väl roligt om folk tycker att man gjort något kul.

”Något kul”? Per Anderssons har ett cv som når långt förbi sjunde bänkraden med ett otal komiska roller och insatser på scen, på tv, på film. Och naturligtvis som göteborgskt alibi i Grotesco vars tredje säsong kammade hem det internationella tv-priset Guldrosen för Flyktingkrisen – en musikal.

– Det har gått osannolikt bra för oss. Grotesco är en process, extremt kreativt och krävande – men skitrolig. Alla har väldigt starka åsikter, alla känner hela tiden att deras idéer inte kommer med. Vi har inte samma humor, vilket innebär att det som till slut sipprar fram är någon sorts gemensam soppa. Om Göteborgsmanuset i första säsongen sa SVT att ”det är jätteroligt men hur ska ni göra det – och vad har ni rökt?”

Det finns väldigt mycket svärta och samhällskritik i senaste säsongen. Det har det alltid gjort, men den här gången ville Grotescogänget utveckla den sidan ytterligare. ”Vara ett finger i samtiden” säger Per med högstämt vibrato.

Avsnittet där Emma Molin försöker ta sig fram i en mansdominerad humorvärld landade mitt i metookampanjen.

– Det kommer aldrig hända igen att man är så spot on. Självbespeglande? Nja. Men det finns absolut diskussioner och repliker som är hämtade från verkligheten. Vissa grejer var jobbiga att visa upp.

Och tids nog kommer det en fjärde säsong?

– Nä, öh … det vet jag inte. Vi brinner upp när vi gör de där projekten så vi ska väl resa oss ur askan först.

LÄS MER:Konkursen närmar sig i humorserien Katsching

Från ostron till hamburgare

Vi ses igen när Per Andersson är tillbaka från Rivieran. Han är hungrig men mätt på franska kulinariska excesser så det blir en mer handfast hamburgare och cola utan is en trappa upp på McDonald’s på Avenyn. Han har inte varit här på tjugo år minst, man kan få existentiell svindel för mindre. Shit vad fort livet går.

Ska man åka till Antibes rekommenderas det starkt att ha med sig en baron, fastslår Per och stoppar några pommes frites i munnen. Just ostron lärde han sig tycka om rätt nyss.

– Ebbot Lundberg lärde mig äta ostron när jag var med i ett avsnitt av Ebbots ark ute på Käringön förra året. Jag var skeptisk, men man skulle ha lite chili och citron och dricka porter till, sa han. Så jag prövade och det var skitgott.

Sedan berättar han ivrigt om bästa maten någonsin i ett hål i väggen i Antibes, och om absintbaren där alla tvingades byta hattar med varandra. Franska löss är ju ändå lite finare.

Och ostronen då, hur var de? Fantastiska naturligtvis.

– Det var min tur att beställa och jag blev så nervös för man vill ju att det ska bli rätt eftersom fransmännen är så jävla kinkiga. Men utan att inse det själv gjorde jag hela beställningen på svenska tills jag upptäckte att alla satt och stirrade på mig. Jag fick inte beställa på några fler restauranger.

Sveriges kanske mest spelade dramatiker kunde dött tidigt säger han halvvägs genom burgaren när vi talar om livsavgörande händelser. Tre år gammal föll han i vattnet från bryggan när familjen skulle ut med båten. Han minns tydligt hur han sjönk mot botten och hur solstrålarna bröt genom vattenytan ovanför honom. Och att nu skulle det ta slut. ”Det var ju snopet, vad jävla kort detta blev då”.

– Sedan hoppade farsan i och kom upp med mig och jag grät som en häst. Varför det tog lite tid innan han dök i var för att morfar, som inte kan simma, var på väg i för att rädda mig. Så först fick pappa mota bort honom. Efteråt bäddade de in mig och vi satt och skrattade åt alltsammans. De lyckades väldigt bra med att avdramatisera det hela.

Historien är ju nästan en P3-övergång till humorn …

– … som tröst, som vapen, jag vet. Och visst, livet är väldigt tufft men man kan också själv välja vad man vill göra av det på något sätt. Inte så att man inte ska sörja men man kan bjuda till ibland. Lite Always look on the bright side of life.

Älskar all slags humor

Som att Per Andersson tror på skrattets helande kraft eller något sådant där?

– Ja, om man nu vill vara så pretentiös så gör jag nog det. Jag har själv upplevt att humor tagit mig upp ur downperioder. Att processa tunga saker men samtidigt garva åt dem tycker jag inte alls är fel. Inte skämta för att fly utan som ett angreppssätt för att se saker i ett annat ljus.

Mölndals definitivt mest spelade dramatiker älskar all slags humor, hög som låg, och tycker att det tramsas för lite på alla plan i samhället. Till och med FN skulle må bra av lite trams för att luckra upp låsningar och få folk att inte ta sig själva på så förbaskat stort allvar.

– Jag gillar att hålla familjen privat men … det finns ett väldigt fint ögonblick några år efter att vårt första barn hade fötts då jag insåg att allt kommer bli bra. Jag kom hem en dag och hörde hur han ropade på mig. Han stod i blöja och hade gömt sig bakom gardinen. Så tittade han fram och hade snott min halmhatt och gjorde sådana där revysteg. Jag blev så lycklig att jag grät. Min son. Han hade stått där och väntat på mig. Blöja och halmhatt – hur bra är inte det på en skala? Han hade fattat grejen.

LÄS MER:Det finns inget Lorry-gäng

Fredrik Sundh