Marika Carlsson har slutit fred med sig själv

Vid ett bord innanför restaurangen på Norra Brunn, precis vid köket, sitter hon och äter, Marika Carlsson. Tomat- och mozzarellasallad. Om några timmar ska hon stå på scen i matsalen där företaget Silex, med en massa ingenjörer, är i majoritet den här kvällen.

Vi lämnar köksstöket för den gula logen som är tapetserad med affischer från förr, med reklam för ståupp-veteraner som Peter Wahlbeck, Lennie Norman, Claes Malmberg och Thomas Petersson. En akustisk gitarr hänger också där på väggen.

I dag har Marika Carlsson, som ­numera är en av stjärnorna på den svenska ståupp-­himlen, varit hos sin sångpedagog. Marika försöker få ”lite självförtroende i det här med sjungandet” inför Melodifestivalen. Där ska hon programleda tillsammans med Kodjo Akolor, Sarah Dawn Finer och Eric Saade.

Scenen på Norra Brunn är liten, snart byts den ut mot Melodifestivalens jätte­scener. I många år har Marika tänkt att det ”skulle vara så jäkla coolt att få leda Mello”.

– Snacka om att lämna sin komfortzon. När jag gör mitt, som i kväll, är det jag som är kapten, det är jag som har kommandot. Jag har skrivit det jag framför, jag gör som jag vill, med min tajming. Det är mitt, mitt, mitt. Nu ska jag in i det där maskineriet och det känns kittlande och sjukt läskigt.

Hon är så förberedd som hon kan vara på att det kommer att tyckas till om kläderna hon bär och allt hon gör och inte gör. Hon ska inte läsa allt som skrivs, hon ska försöka vara rädd om sig själv, försöka ta Mello för vad det är.

– Det är inte hela världen. Jag har ett annat liv också. Det livet däremot, det är hela världen. Det är lätt att säga, men det är en målbild i alla fall. Det jag vill med min medverkan är att få fram det som är jag när jag är bekväm och avslappnad.

– Jag har ett jättebehov av att prata om djupa saker, men mitt i det måste jag lägga en fis.

Citatet säger mycket om Marika Carlsson. Humor och allvar går hand i hand. Det blir kanske så när man ser det som att man har varit ute i krig med sig själv tre gånger om.

– När det gäller min hudfärg fattade jag när jag var tio år att jag hade två val: att gå under eller överleva. Då bestämde jag mig för att jag skulle bygga en så jävla stark rustning att ingen skulle kunna komma åt mig.

Det var där och då Marikas första krig startade. Hon hade det tufft i skolan. Hon ville tillbaka till Etiopien som hon lämnade som tvååring för att komma till sina adoptiv­föräldrar. Ändå var hennes självförtroende absurt högt när hon började skolan.

– Jag har alltid fått höra att det var Guds plan att jag skulle komma hit till Sverige och just till mina föräldrar. Jag tyckte om att få uppmärksamhet, jag tog mycket plats, var bullrig och stack ut. Sen på det en hudfärg som de andra i klassen inte hade.

Marika var kaxig, försvarade sig alltid och när argumenten tog slut kunde hon slå ner de flesta. Hon var mycket större och längre än de andra barnen, lika lång i årskurs sex som hon är nu (160 centimeter). ”Fick jag bara tag i den jäveln så hade han ju inte börjat få muskler”, som hon säger med ett kluckande skratt. Det var inte slagsmål varje dag, men när frustrationen blev för stor, då small det.

”Jag tyckte om att få uppmärksamhet, jag tog mycket plats, var bullrig och stack ut. Sen på det en hudfärg som de andra i klassen inte hade.”

Rasismen har följt henne, format henne. Exemplen är många. Som att hon inte har fått lägenhet för att hon har den hudfärg hon har.

– Det har också gjort att jag har kunnat skämta på ett sätt som inte så många andra har gjort. För att jag är en svensk med afrikansk hudfärg och har kunnat driva med svenskens tillkortakommanden på ett annorlunda sätt. Det är nog skillnad om man kommer med en hel familj. Jag har ju exakt samma referenser som du, säger hon till mig som är i samma ålder, som har sett samma tv-program, ätit samma maträtter, fostrats i den svenska 70- och 80-talsskolan.

Humorn har varit Marika Carlssons sätt att överleva, det kan hon se när hon blickar tillbaka på sitt liv i först Mönsterås, därefter Lund, Göteborg och Stockholm. Hon berättar målande, levande, om när hon var liten och cyklade hem, ivrig att få berätta om bråk eller intriger på skolan. Ilska och aggression förvandlades till en vilja att förmedla: ”Vad lustigt att han sa så till mig…”.

Under några år i tonåren hamnade hon i det hon kallar för arga fasen. Ingen fick kommentera hennes hår, ingen fick säga någonting. Med taggarna utåt fräste hon fram sina svar på folks frågor. Men den taktiken fungerade inte i längden, och hon hittade tillbaka till humorn som till slut blev hennes arbetsredskap.

Det händer fortfarande att hon exploderar, men det är väldigt sällan. Lite handlar det nog om att Marika är igenkänd, accepterad och välkommen i finrummet i dag.

– Jag är oerhört medveten om det. Därför är jag inte alltid en talesperson för Sverige i dag. För mitt Sverige ser annorlunda ut.

Kom till en frireligiös familj

Krig nummer två. Marika kom till en frireligiös familj som gick i kyrkan varje söndag. Hon sattes i söndags­skola och andra barnaktiviteter väldigt tidigt. Snabbt blev det självklart att framträda framför andra människor. Hon var inte gammal när hon och de andra i Pingstkyrkans barnkör tultade upp för att sjunga Jesus älskar alla barnen för första gången.

– Jag är en antingen-eller-personlighet, så när jag var med där var jag pingstvän med stort P. Efteråt skulle jag säga att jag var fanatisk i min besatthet av att frälsa och berätta för människor hur de skulle leva sina liv. Jag hade inte ett sunt förhållande till kyrkan.

I dag är hennes relation till kyrkan en helt annan. Hon vill inte gå dit alls. I stället för att ge ro känns den som en snara runt halsen. När hon och hennes sambo var i New York nyligen gjorde de ett besök i en kyrka och det var som om hon inte kunde andas.

– Det beror på min historia, mina känslor och ­erfarenheter. Jag brottas också mycket med vad de har för åsikter kring homosexualitet och det provocerar mig. Jag får inte ihop logiken i att guden som har skapat oss alla som vi är ändå inte skulle låta oss vara som vi är. Jag har varit där, på den andra sidan, och det är frustrerande att jag har varit sån, tyckt så på riktigt.

”Jag är en antingen-eller-personlighet, så när jag var med där var jag pingstvän med stort P.”

Tvivlet började när hennes föräldrar separerade. Då var Marika i de tidiga tonåren. Det hon beskriver är en annan tid, ett annat Sverige, en annan Pingstkyrka. Hon minns det som att hennes föräldrar var det första paret i deras församling som separerade och det i en kyrka där äktenskapet och graviditeten var det allra heligaste. Det var en stor skandal och hon upplever nu och upplevde då att hon inte fick något stöd i kyrkan. Där fick hon bara höra: ”Vi ber för er”. Om och om igen. Det hjälpte inte Marika när hon sörjde sin raserade familj, grubblade över var Gud höll till och samtidigt dundrade in i tonåren med allt vad det innebär i form av hormoner, känslor och identitetssökande. Kyrkan hade varit hennes trygghet, hennes borg. När hon blev utstött för att hon hade fel hudfärg svajade plötsligt allt. Grubblerierna pågick i flera år innan hon till slut lämnade allt som hade med kyrkan att göra.

– Lika mycket som jag skämdes över skilsmässan då, lika stolt är jag över mina föräldrar i dag. Att de faktiskt vågade, att de inte gjorde som så många andra som ändå fortsatte att hänga ihop med varandra. Det var jäkligt tufft, modigt och starkt. Det tyckte ju inte den 14-åriga Marika, men den 45-åriga tycker det.

Förträngde länge sin sexualitet

Krig nummer tre. När Marika var tjugo år insåg hon att hon gillar tjejer, men hon förnekade det i tjugo år till. Hon förträngde sin sexualitet så pass bra att hon faktiskt glömde bort sina känslor och undrade vad det var för fel på henne när hon inte kunde binda sig, när ingen kille verkade passa. Hon gick i terapi utan att komma närmare gåtans svar. Men plötsligt var det som att det ringde en klocka, en gammal händelse ploppade upp i hennes medvetande, då en kompis sagt att hon skulle testa att ligga med tjejer. Marika fattade ett beslut då. Skulle hon bli kär i en kvinna igen, skulle det inte få vara ett hinder. En massa år senare träffade hon Mia, som nu är hennes sambo. Efter tjugo år av förnekelse.

– Jag upplever att synen på sexualitet på något sätt måste ha hängt med mig undermedvetet, annars borde jag ha vänt på den stenen så jävla mycket tidigare. Det här kriget har egentligen varit mer som ett skav än ett krig. Det spelar ingen roll hur många terapeuter du går till, det är ändå något som fattas trots att du letar och letar. När skavet är borta blir man mycket mer harmonisk.

Det var här på Norra Brunn hon förstod att det var stå upp-komik hon skulle ägna sig åt. Då, 2001, bodde hon i Göteborg, och gick en kurs i stand up. Sedan 2006 har hon arbetat heltid med att vara rolig.

– Det är jag glad för, att jag får göra det jag tycker är roligast i hela världen. Det finns något väldigt kittlande i att man inte vet hur det ska gå. Ingen garantistämpel finns och jag vet att jag aldrig blir fullärd. Sen älskar jag att stå på scenen, att synas. Jag är född sån, måste få bekräftelse. Men jag är mycket lugnare nu, mycket ­behagligare att vara med, när jag får utlopp för min ­energi på scenen.

Minns en tid fylld av ångest

När hon åkte till den där ståupp-kursen hade hon med sig ett ganska bra självförtroende, kände att ”jo, men rolig är jag”. Men Marika trodde att rolig var att återberätta något kul som hänt. Veteranen Thomas Oredsson var kursledare och sa: ”Det är kul för dig och dina kompisar, men det är inte kul för oss. Du måste överdriva”. Någon på kursen gav Marika ett exempel och hon insåg vikten av att måla upp en bild. Nu, många år senare, sittandes i logen, kommer hon på en sån där bild: ”Ja, typ att jag hade så lite kläder på mig att Victoria Silvstedt skulle känna sig påklädd i jämförelse”. Ett annat sätt att säga att hon var naken.

– Jag hävdar fortfarande att jag var sämst på den där kursen. I alla fall de första tio dagarna. Det var fruktansvärt. Jag tänkte åka hem. Första dagen började jag gråta när pappa ringde. Jag var tvungen att lägga på för att ­tårarna pressade på. Vi skulle komma tillbaka efter lunch och ha skrivit tre minuter om uppväxten och ”kom ihåg att ni ska vara roliga”.

Nu minns Marika Carlsson den där tiden som en känslomässig centrifug, en tid fylld av ångest, panik och stress. Men hon kommer också ihåg att de filmade varandra och när hon såg sig själv tänkte hon: ”Ah, jag ser inte så stressad ut som jag är. Det där är ett vapen”. Och hon drog ett skämt som en annan veteran, Adde Malmberg tyckte var kul.

– Tack gode Gud. Hade han inte sagt det så hade jag nog inte vågat gå upp här.

Kursen avslutades med att varje elev fick några minuter på Norra Brunn och det gick bra, väldigt bra, för Marika.

– Den adrenalinrushen jag fick i min kropp, den kicken. Det måste vara som att ta nån kemisk substans. Jag bara kände att det här måste jag uppleva igen och igen och igen. Det var nån sorts blixtförälskelse. Norra Brunn var smockfullt och de skrattade åt nåt som jag hade kommit på, det var så jäkla mäktigt.

Efter det har det varit fullt fokus på ståuppandet. Skådespelardrömmarna lade hon bakom sig. Marika jobbade hårt, hårt och hon byggde upp ett nätverk. Hon backade inte för att ringa till andra komiker, som Thomas Petersson, för att tigga till sig fem minuter av deras tid på ställen som Harrys.

Självförtroendet har åkt bergochdalbana. Nu har hon analysen klar, säger hon. Hon har gått upp på scenen, det har gått dåligt och direkt har hon känt att hon måste sluta genast. En annan kväll kunde det gå finfint och då har hon varit världens bästa.

– Det där håller inte i längden. Det påverkade mina kompisar också. När de ringde efter ett gig undrade de vilken Marika de skulle träffa. Skulle de lyfta eller dämpa? Det tog mig flera år att förstå att framträdandet beror på så många saker. Så nu analyserar jag noga. Hur var lokalen? Hur var ljudet och ljuset? Hur var berusningsnivån på publiken? Det handlar också om att ha inställningen att det bara är ett jobb, då går man inte sönder själsligt.

Stunden på scenen är helig

Stunden på scenen, den är helig som kyrkan (som hon högtidligt förklarar det, på någon slags rikssvenska. Den vanliga vårdade lundaskånskan är borta för en liten, ­liten stund, när hon säger det). Just då, på scenen, spelar ingenting annat någon roll, det är total närvaro, nästan som meditation.

– Det ger mig en känsla av att ingen kommer åt mig. Det finns en liten Marika i mig som alltid fått höra att jag tar för mycket plats, att jag är för gapig, att jag ska sitta ner, att jag springer för mycket. Men på scenen får jag vara fri.

Hon har berättat om sina krig, det är ju det hon har skämtat om på scenen, inte minst i de hyllade föreställningarna En negers uppväxt och Jag är Gud, men alltid med ett skrattfilter. Så hon längtade efter att skala bort skämten, efter att försöka vara så ärlig som det bara går. Det blev till en bok, Såna som du ska inte va här, trots att hon var så dålig på att skriva uppsatser i skolan. Hon bestämde sig för att strunta i skrivreglerna, allt lull-lull i form av kommatecken, meningsbyggnad och grammatik och bara köra, bara tänka ”rock’n’roll”. Flödet finns ju där, det märks om inte annat när man tillbringar ett par timmar med henne. Det bara forsar. Som en vårflod.

– Många har hört av sig och sagt att boken är rolig ändå, trots att jag inte ansträngt mig för det. Det finns något extremt kittlande och spännande i allvaret. Att då få höra att boken är rolig, det är den finaste presenten. När min farbror gick bort, det är många år sedan nu, då tänkte jag att alla måste få skratta lite. Inte så att jag gick in i entertainerrollen på begravningen men jag gav en annan energi till rummet. De fick le lite, fnissa lite. De fick känna att ja, just det, så här är också livet. Det är då det är som finast tycker jag. Att gråtandes berätta något ångestfyllt för att sen gå och hämta näsdukar, då måste jag ändå gå en funny walk på vägen.

LÄS MER:Kvartetten som leder Melodifestivalen 2019

Martin Röshammar

tvadagar@gp.se