Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Aleksa Lundberg har skrivit en självbiografi om att växa upp som transsexuell i Sverige Bild: Oskar Omne

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    En bögtjejs uppväxt

    Bögtjejen – journalisten, debattören, dramatikern och inte minst skådespelaren Aleksa Lundbergs självbiografi – handlar om att växa upp som transsexuell i det nya millenniets Sverige. Den är medvetet inkluderande och tänkt att läsas av alla, säger Aleksa Lundberg.

    Det var en helt vanlig helgmorgon 1989. Aleksa Lundberg var åtta år, ännu en liten pojke vid namn Mattias, och hade just vaknat efter att ha sovit över hos farmor Gerd.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Då ringde det på dörren. Det var farmors väninna Lilian som tittade förbi. Med sig hade hon en videokassett med dragshow-gruppen After Darks show från Hamburger Börs som sänts i tv kvällen före. När Lilian med oförställd fascination talade om showen på kassetten blev Aleksa, eller Mattias då, så nyfiken att den snart åkte in i farmors videospelare.

    Redan som fyra-femåring hade Mattias blivit tillrättavisad av så väl sina föräldrar som dagisfröknar när han gick emot de stereotypa könsrollerna. Han ville ha en rosa overall, pannband med snirkliga mönster, sitt långa gyllene hår i en tofs mitt på huvudet – och helst av allt byta bokmärken, luktsuddisar och brevpapper med flickorna. Pojkarna ville han bara bli jagad av och pussa.

    Öppnade upp en ny värld

    Videokassetten med After Dark – och då i synnerhet frontfiguren Christer Lindarw – öppnade upp en helt ny värld, säger Aleksa när vi möts upp nästan trettio år senare på ett israeliskt hummushak på Södermalm i Stockholm.

    – Jag trodde först att det var tjejer som uppträdde. Men så säger farmor fascinerat, där de står jättesminkade i sina långa hår och klänningar och gör världens bästa nummer: ”Tänk att alla är killar”. Jag trodde inte på henne. Men när polletten så trillade ner förstod jag att det här på något vis hade med mig att göra.

    Scenen med videokassetten är central i Bögtjejen, självbiografin om skådespelaren, journalisten, dramatikern och debattören Aleksa Lundberg. Från att först komma ut som homosexuell kille avslöjar Mattias snart att han ser sig som tjej och tar namnet Aleksa, då det låter ”som namnet på en superkvinna”. Sedan dröjer det inte länge innan hon – trots sin farmors första vädjanden – vill ta steget fullt ut och könskorrigeras.

    Kom ut i tre etapper

    – När jag kom ut inför min farmor skedde det i tre etapper. Första gången när jag sa att jag var homosexuell visste jag inte hur hon skulle ta emot det, då hon innan dess hade talat om bögar på ett exkluderande och exotifierande språk, så som man gjorde förut. Men när jag berättade sken hon upp och sa: ”Ja, men det är väl inget fel!” Men – för det kom alltid ett men – bara jag inte klädde mig som en tjej. För det tyckte inte farmor var normalt. Sedan kom jag ut med att jag kände mig som en tjej och klädde mig som tjej. ”Ja, men det är väl inget fel med det!” sa hon då, ”bara du inte klipper av dig snoppen, för det tycker inte ens Christer Lindarw att man ska göra”. Sedan kom jag ändå ut med att jag skulle göra en könskorrigerande operation och nu visste jag verkligen inte vad farmor skulle säga. Men hon sa återigen bara: ”Ja, men det är väl inget fel!”

    Bild: Oskar Omne

    Aleksas föräldrar var inte lika förstående. Under uppväxten blev hon utsatt för våld i hemmet av sin pappa. Vilken skola i Stockholm Aleksa än flyttade till hade hon svårt att få vänner. Innan hon i sena tonåren träffade andra transpersoner blev teatern lite av hennes fristad. Men när hon efter gymnasiet sökte till Scenskolan blev hon vid flera tillfällen – innan hon så till sist kom in – diskriminerad. Skolan tog bara in ett visst antal kvinnliga och manliga elever per år och rektorn och lärarna visste länge inte var man skulle placera Aleksa. Som om inte det här vore nog var Aleksa från tidiga tonåren och fram till efter könskorrigeringen med om så förnedrande sexuella upplevelser att det då och då gränsade till övergrepp.

    Alla kan relatera på något sätt

    Men hur mörka saker som än inträffar är det som att ingenting biter på Aleksa, i synnerhet inte efter operationen. Bögtjejen är nämligen skriven med ett hoppfullt sprittande språk och är en lika bra inblick i hur livet som transperson i det nya millenniets Stockholm kan vara som Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar skildrade hur det kunde vara på den svenska gayscenen under 1980-talet. Bokens titel förklaras mot slutet, där Aleksa skriver:

    ”Många tror att jag har sett livet från två vitt skilda håll, ett manligt och ett kvinnligt. Men egentligen står jag här där jag alltid har stått, någonstans mittemellan. Om någon prompt kräver att få veta hur jag benämner min identitet blir svaret: bögtjej med lesbiska erfarenheter.”

    När jag tar upp den positiva tonen i boken medger Aleksa att det var ett medvetet val.

    – Jag vill att så många som möjligt ska kunna läsa den och känna igen sig. Jag ville att den skulle vara inkluderande. Oavsett om vi har transerfarenheter eller inte så har vi alla erfarenheter av att tillhöra ett kön och med detta få en könsroll. Det är mycket mörka grejer jag tar upp i boken, men det positiva har alltid legat för mig. När jag var liten frågade många: ”Men Aleksa, är du aldrig ledsen?”.

    Men trots tonen är du ändå extremt utlämnande.

    – Den är väldigt utlämnande. Men jag ville vara rakt på. Det var ju först bara jag och datorn, så jag tänkte att nu skriver jag först och tänker sen. Så brukar jag lura mig själv för att våga. Dels är ju de här scenerna en bit bak i tiden, så även om det är extremt privat och personligt blir det en viss distans. En störd grej är att hur privat något än är så upplever jag det som att så fort jag skrivit ner det, då är det inte mitt liv längre. Då är det bara en scen.

    Bild: Oskar Omne

    Stor psykisk ohälsa bland transpersoner

    I fjol redovisade Karolinska Institutet tillsammans med Folkhälsomyndigheten mörka siffror som visade att nära 60 procent av transpersoner i åldern 15–19 år övervägt att ta sitt liv, och åtminstone 40 procent hade gjort ett allvarligt försök.

    – Jag har såklart både varit deprimerad och haft självmordstankar, men tack och lov ligger även detta långt bak i tiden, säger Aleksa när jag tar upp siffrorna. Jag har nära till ett väldigt mörker och kom till ett vägskäl där jag var tvungen att välja: ska jag avsluta eller ska jag leva? Jag valde att leva och då är det bara att göra det. Då finns det inga alternativ. Jag har i mina mörka stunder hittat ljus i små saker, som att strosa runt och ta en kaffe på Ikea eller titta på Jönssonligan.

    Jönssonligan?

    – Javisst serru! Det är så lättbegripligt och lite molnstudsande där man inte går ner i det djupaste djupa. Jönssonligan innehåller inga freudianska tankar och är ju inte direkt en Norén-pjäs. Jag har behövt sådana saker för att väga upp det mörka.

    Efter att Aleksa Lundberg som den första transsexuella studenten tog examen från Scenskolan 2009 har hon landat roller som den i Bergman-pjäsen Vargtimmen på Dramaten och titelrollen i Elisabeth Ohlson Wallins pjäs Kung Kristina Alexander. Men till skillnad från eleverna som tog examen samtidigt som henne upplevde hon tidigt att kollegorna fick längre kontrakt medan hon gavs mer specifika roller, vilka ofta saknade en uttalad könstillhörighet. För att inte bli för beroende av teaterkontrakten spelade Aleksa den självbiografiska monologen Infestus, vilken hon skrev som scenskolestudent 2008 och därefter turnerade med i perioder på olika teatrar och skolor fram till 2016.

    Bild: Oskar Omne

    Aktivismen som karriär

    Samtidigt blev hon en stark röst i transdebatten, främst via sajten politism.se, och i fjol invigningstalade hon vid Stockholm Pride.

    – Jag är tacksam gentemot alla som stått på barrikaderna och som visat vägen så att det går att tala om transexuellas rättigheter i media i dag utan att det automatiskt leder till att jag sedan inte har något jobb och hamnar på gatan och tvingas prostituera mig. I vissa samhällen är det ju fortfarande så. Särskilt för icke-vita transkvinnor.

    För dig är det väl rent av så att din aktivism lett till en karriär?

    – Jajaja, jag har gjort en karriär av att snacka om mitt liv hahaha! Man får inte vara dum. Jag funderar dock på att inte längre kalla mig aktivist. Jag känner mig lite för gammal för det. Jag tar gärna strid men jag behöver betalt för mina strider. Jag kommer alltid ha ett aktivisthjärta och en aktivistsjäl men den aktivism jag gör i dag är att jag föreläser och skapar egna projekt.

    Var kommer ditt mod ifrån?

    – Ja du, paradoxalt nog tror jag att det kommer från mina föräldrar. Jag är – tro det eller ej efter att du läst boken – rätt lik min pappa i detta. Han är en väldigt komplicerad figur i mitt liv, som du förstår. Han har varit fackligt engagerad, tagit strider och varit bråkig, allt för arbetarnas rättigheter. Min mamma är likadan och vi har verkligen gjort en resa tillsammans hon och jag. Från att ha varit oförstående till att hon i dag är fackligt engagerad och fått igenom att hennes fackförbund ska hbtq-certifieras.

    Livrädd för att förlora rättigheter

    Sverige har varit ett föregångsland när det kommer till transsexuellas rättigheter. Men det kunde se än ljusare ut. Efter att Sverige 1972 var först i världen med en könstillhörighetslag och sedan 2013 tagit bort kravet på sterilisering av transpersoner tog så regeringen i maj 2018 fram ett lagförslag som skulle stärka individens rätt till självbestämmande. Nu skulle man skilja på juridiskt och medicinskt kön. Alltså kunde nu en person som var registrerad som kvinna, till exempel, bli biologisk far.

    Bild: Oskar Omne

    När jag träffar Aleksa håller de sista rösterna att räknas till riksdagsvalet. Oavsett hur de sista mandaten fördelas är främst Sverigedemokraternas framgångar en katastrof för Aleksa och HBTQ-rörelsen.

    Hon har nu svårt att se att det nya lagförslaget gällande transsexuellas rättigheter kommer att klubbas igenom i riksdagen.

    – KD kommer inte vilja bevilja den, kanske inte Moderaterna och definitivt inte SD. Det är verkligen helt skandalöst att SD är så stora som de är. Det är som att folk inte begriper vad det är man lägger sin röst på, säger Aleksa, doppar det sista av sitt bröd i hummusen och lyfter blicken mot Europa.

    – Jag säger ingenting om de borgerliga partierna. Är man höger så är man höger, varsågod, Men SD är rena nationalister och på EU-nivå mobiliserar man med Ungern och Polen, länder där nationalismen gått så långt att man tullar på pressfriheten och på aborträtten. Det förslag på EU-nivå som nu ligger ute om att flytta flyktingläger till Nordafrika eller till plattformar ute i Atlanten är en direkt konsekvens av att fascisterna mobiliserar och drar hela EU-projektet i jättesnabb riktning åt det håll dit de här krafterna vill. Om det här går igenom ser jag inga hinder för att även aborträtten kan inskränkas som ett nästa steg. Därefter är det fritt fram att dra tillbaka HBTQ-gruppens vunna segrar. Allt kan gå i en fingerknäppning och detta är jag livrädd för.

    LÄS MER: Ordlista: Vanligaste begreppen som berör trans

    LÄS MER: Zamuel föddes som tjej – nu har han hittat sig själv

    LÄS MER: Transutredaren om att införa ett tredje kön

    Namn:

    Aleksa Michelle Renée Malin Lundberg.

    Ålder:

    36.

    Bor:

    Gubbängen söder om Stockholm.

    Familj:

    Hunden Sophia, katten Rasmus, mamma, pappa, fyra syskon och många kära syskonbarn.

    Aktuell med:

    Självbiografin Bögtjejen (Brombergs förlag) och en roll i en kommande thrillerserie.

    Två litterära förebilder

    Magnus Härenstam:

    ”När jag skulle skriva den här boken läste jag en massa självbiografier och Magnus Härenstam var då aktuell med sin Morsning och goodbye. Det var inte en bok som jag tänkte skulle ge något men jag var intresserad av hur olika personer skrev om sina liv för en större publik och, tro det eller ej, men Magnus Härenstam har lärt mig just detta. Han var väldigt rakt på. Kan man skriva så här utan omskrivningar, tänkte jag. Han kunde till exempel skriva: 'Här har jag glömt att skriva det här så det är kanske bäst att nämna det här'. Så jag tänkte, kan Magnus kan jag."

    Bengt Martin:

    ”Han skrev Sodomsäpplet. Jag tycker att han skriver jättebra och han är en förebild i hur han redan på 1960-talet skrev om homosexualitet, och det på ett enkelt men smått poetiskt sätt.”

    Om Bögtjejen skulle bli till film

    När Jared Leto 2014 tilldelades en Oscar för bästa biroll efter ett ha spelat den transsexuelle Rayon i Dallas Buyers Club ledde detta till en stor debatt långt utanför Hollywood.

    Aleksa förklarar:

    – Det handlade om att man var intresserad av transaspekten utan att inkludera transpersoner. Man inspirerades av transpersoners liv men lät dem inte vara med. Detta trots att det fanns och finns mängder av transskådisar som går på auditions hela tiden utan att få roller bara för att dem är transpersoner. Sedan helt plötsligt står en cisperson* och vinner en Oscar för att ha spelat en transperson. Så inte ens de rollerna har vi fått gestalta och ta åt oss äran för! Men de här snubbarna ska stå där och få applåder för att ha gjort något viktigt.

    Så hur skulle du rollbesätta Bögtjejen om den blev film?

    – Då skulle jag absolut vara noga med att alla roller som utgår ifrån transpersoner skulle vara transpersoner på riktigt. Då hade jag legat på varenda kollega med transerfarenhet och jag hade inte tagit nej som ett svar. Men sedan så är jag själv så att jag älskar det stora och publiktillvända. Man ska känna sig välkommen, inte dum, utan inkluderad. För jag hade ju velat att det skulle bli en storfilm, absolut!

    *en cisperson är en person som är i samklang med sin kulturs könsnormer. Med andra ord en person vars biologiska kön överensstämmer med deras juridiska, sociala och upplevda kön.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.