Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Carl-Einar Häckner: Prata med varann om vad som helst

"Känner mig som en stalker när jag tar en bild på min gamla trappuppgång. Känns som jag inkräktar", skriver Två Dagars krönikör Carl-Einar Häckner efter att ha återbesökt platserna där hans barndom utspelade sig.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Nästa år firar Blå Stället 40 år. Det är en lång tid. Det har hänt mycket sen jag var med i Cabaré blå månen 1982.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag måste komma tillbaka igen. På något vis. Hoppas jag. Av den anledningen sätter jag mig i bilen för att åka dit för att kolla läget. Hur är det med Blå Stället?

Elisabeth kommer fram. Hon blir paff av att se mig där. Hon pratar som om hon känner mig.

– Varför är du inte på Liseberg längre? undrar hon.

Hon vill inte gå och håller min hand. Jag blir glad.

En latinamerikansk kvinna kommer fram.

– Du är Göteborgaren, säger hon.

Jag håller med.

– Är du från Chile? frågar jag.

Hon svarar ja.

Jag går in på gamla café Jaja som nu heter Kultur på burk.

Pratar med en man som heter Amir. Han låter mig låna elpianot. Jag spelar hjälpligt igenom andra satsen i Beethovens Sonata Pathetique.

Sen får jag en espresso. Jag berättar för honom att jag gått gymnasiet där. Känns bra.

Går ut för att titta på naturen bakom blå Stället. Jag älskar den vyn. Det är som på landet.

Plötsligt träffar jag på en gammal Gårdstensbo som heter Tappen.

Vi känner igen varann direkt och pratar in i hjärnan på varann. Han rekommenderar mig att besöka Angereds Arena.

Går dit och får en rundtur av Stefan som jobbar där och jag blir imponerad. Det finns en hockeyarena, gym, yogarum, dansrum, barndans och ett badhus med vuxensim, barnsim, mellandjupt, heldjupt, och grunt vatten och minst fem badvärdar. Blir inspirerad. Varför gör inte kommunen mer reklam för det här? undrar jag.

Jag åker en sväng till Gårdsten där jag växt upp. Känner mig som en stalker när jag tar en bild på min gamla trappuppgång. Känns som jag inkräktar. Vågar inte stanna för länge. Skogen där vi brukade leka cowboy och indianer är borta.

Vill ta ett foto på Römosseskolan där jag gick ettan till sexan.

Ett par pappor och en son står vid parkeringen.

Jag förklarar för dom – fast dom inte har frågat – att jag gått i Römosseskolan.

– Jaha, säger dom.

Vi pratar en stund. Dom bor i Lövgärdet.

– Där brukade jag bada i Surte sjön, säger jag och ler.

Vill nå fram. Höra något från dom.

Dom frågar mig hur det var när jag bodde där. På 70- och 80-talet.

Jag svarar svävande att vi hade 18 nationaliteter i min klass när jag gick i skolan. Det var mycket finnar, latinamerikaner och vietnameser.

– Nu är det väl mer araber här, säger jag.

Dom nickar. Jag ler.

Något inom mig som varit tyst. En längtan efter att höra min röst. Blanda den med deras.

Prata med varann. Om vad som helst.

Carl-Einar Häckner är trollkarl och komiker som ibland sjunger en visa. Aktuell med turné i Sverige med sin nya föreställning.

LÄS MER: Barntrolleri, Bob Dylan och min panflöjt

LÄS MER: Varje gång någon dör skakar vi till

Ser på:

Breaking Bad. Igen. Fick behov att se, kunde inte låta bli. Det är skojiga situationer. Better Call Saul, säsong 4.

Äter:

Gärna stor och god frukost. Gröt, ett ägg, fralla med cognacsmedwurst.

Lyssnar på:

Pianomusik. Little Shepard. Tänker på Michael Jacksson och hör hans låtar inne i mig.