Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Tomas Sjödin, präst och lördagskrönikör. 
Tomas Sjödin, präst och lördagskrönikör. 

Tomas Sjödin: ”Vad fort det går”

"När man inser att livet går fort ska man inte skynda på, utan passa på. Göra det man älskar och brinner för", skriver Tomas Sjödin i sin lördagskrönika.

Häromdagen skickade min ständigt vykortssamlande bror en gulnad bild på kvarteret Skarpåkern i Kramfors. Jag satt med bilden länge och blev omotiverat sentimental. Hela 60-talet kom ramlande över mig. Jag blev väldigt glad och väldigt ledsen samtidigt. Jag längtade efter min pappa som varit död halva mitt liv. Han skelade lite med ögonen när han var trött, en egenskap som har drog nytta av när han var ung och förälskad genom att samtidigt kunna titta på mamma och på flötet. 

Jag växte upp under relativt enkla förhållanden. Man fick ärva sin cykel och spara till sina leksaker. När vi åkte till Öland på semester var det som en jordenruntresa. Kedjehuset vi bodde i var litet, den enda förändring som var möjlig var att min bror och jag bytte rum med varandra på övervåningen. Det ena rummet hade brun heltäckningsmatta, det andra grön, annars var de identiska men spegelvända. I grannhuset, som endast skildes från vårt av ett garage, bodde Per. Han gick i min klass och vi kopplade ihop våra kassettbandspelare med en ledning över garagetaken och när våra föräldrar hade somnat sände han egenproducerade musikprogram under det oslagbara namnet ”Hog farm”. Mamma jobbade i bokhandeln. Morfar tog hand om oss när vi kom hem skolan. Alltsammans kom tillbaka med bilden och jag tyckte att det över den stod skrivet: ”Vad fort det går”. 

Jag snabbspolade genom ett liv som rymt så mycket kärlek och så stora förluster, för oss som för alla andra. 
Milda makter, så sentimentalt detta blev! Eller realistiskt. För så här krasst är det: i dag är vi här, i morgon är vi inte det. Hur skall man hantera den insikten? Kanske bara genom att välja livet. Igen och igen. Satsa på det som består. Vägra snåla med kärlek och barmhärtighet. Leva generöst i mötet med andra, men också mot sig själv. Ibland, när vi funderar på om vi har råd med en resa eller tid för något roligt så brukar vi tittar på varandra och så säger någon av oss: vi är snart döda både du och jag, vi kör! Och det behöver inte handla om något som kostar pengar. I går hade jag massor på min att-göra-lista när jag lade mig i hängmattan och lyssnade på skogens sus och grannarnas gräsklippare. Det gick alldeles utmärkt. 

För många år sedan läste jag Lotte Möllers bok Trädgårdens natur. Hon är något på spåret, något som inte bara rör trädgården utan livet som helhet när hon skriver: ”För att bli lycklig med sin trädgård måste man ha försonats med allt levandes oundvikliga och ständiga förändring, med vissnandet och döden. I stället för att försöka få tiden att stanna gäller det att smycka dess flykt”. Där någonstans ligger utmaningen tror jag. När man inser att livet går fort ska man inte skynda på, utan passa på. Göra det man älskar och brinner för. 
Snart nog är det för sent. Detta stod helt klart för mig när jag under min makliga löpning i Göteborgsvarvet hörde någon ropa: ”Kom igen nu farfar” och trodde att han ropade till mig. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Mest läst