När vi flyttade från Majorna ut till Säve låg det samhället långt bort. Vägen hit var som en utflykt till landet. Först över bron till Hisingen och Vågmästareplatsen, sedan den långa Tuvevägen till krysset vid Finlandsvägen. Vid kullarna efter Tuve gamla kyrka ungefär, kändes det som att staden släppte sitt grepp och landsbygden tog över. Men då återstod fortfarande åtskilliga kilometer av ängar och fält innan man – äntligen – rullade in i det samhälle som har sina vackraste hemligheter gömda på båda sidor om allfartsvägen. Men vad långt det var!
Nu har vi snart åkt den där vägen i trettio år. Ibland med bil, så ofta som möjligt med buss, och det är slående vad vägen har blivit kort. I dag ligger Säve mycket närmare staden. Så känns det i alla fall.
Med åren har jag lärt mig att det gömmer sig en hemlighet där, att den väg man åker många gånger krymper, att tillvaron därför aldrig kan mätas i så precisa termer som kilometer och minuter. Det är också upplevelsen som räknas.
Jag hörde nyligen en föredragshållare säga att ett sätt att träna hjärnan är att hela tiden åka nya vägar till och från arbetet. De är säkert sant, men lika sant är att man tränar och vidgar hjärtat när man väljer att åka samma väg. I upprepningen danas man som människa, jag tror det mer och mer. I viljan att hela tiden välja nytt finns en frestelse som kan lämna oss tomma och rotlösa. Det finns en skönhet i det bekanta, slitna och ospännande. Samma väg är nämligen aldrig samma väg, det är det som grejen. Vi förändras och landskapet gör det också. Genom att välja vad man är trogen mot formas man.
Vår son berättade att han läst någonstans att det tar tjugoen dagar att bryta en gammal vana och skapa en ny. ”Om man gör samma sak tjugoen dagar”, sa han, ”så sitter det sedan”. Det är skönt med så exakt information. Och helt ute och cyklar är han inte, för enligt Shawn Anchor, forskare i positiv psykologi vid Harward University, så förstärks nervbanorna varje gång man lyckas uppehålla en vana, och efter bara tjugoen dagar så ökar chanserna radikalt att man skall kunna behålla vanan. Han menar också att det är i sig stärkande att uppleva att man aktivt kan skapa en ny vana. Det är med andra ord inte de plötsliga lappkasten om formar oss mest, snarare vilka vägar vi väljer och – framför allt – att vi inte överger dem i förtid.
I en tid och ett samhälle som är komplext och snabbt skiftande blir kvaliteteter som uthållighet och trohet eftersträvansvärda, kanske till och med livsviktiga.
Det är dessutom något direkt existentiellt med detta med att vägen hem blir kortare, något som har med levandet, men också med döendet att göra. Men det riskerar att bli så djupsinnigt att vi får ta det en annan gång.
Men en spännande tanke är det allt.
