Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

tomassjodin.jpg
Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: "Tack, du okända människa"

Tomas Sjödin råkade ut för rena mardrömmen när han var ute och åkte spårvagn, men allt slutade lyckligt. "Det finns så många underbara, hjälpsamma och genomhederliga människor i vårt samhälle", konstaterar han i sin helgkrönika.

Jag var på väg till simhallen och vet inte om det var för att jag hade haft en så bra dag och var överdrivet upprymd, eller om det var för att jag pratade i telefon, men när jag hoppade av spårvagnen vid Rambergsvallen glömde jag väskan.

Ovetande om det och glad i hågen betalade jag och skulle precis gå igenom spärren ner till omklädningsrummen när jag, till min fasa, upptäckte att väskan saknades. Jag tittade runt mig men förstod att den måste stå kvar på golvet i vagnen som redan var en bra bit på väg mot Länsmansgården. I väskan fanns kläder och en massa personliga och värdefulla saker. Jag insåg på mindre än en sekund att simningen skulle få ställas in och att fokus nu måste läggas på att försöka rädda väskan. Jag förstod också att chanserna att få tillbaka den var små.

Efter ett samtal med en trevlig och hjälpsam kvinna i Spårvägens växel gick jag tillbaka till hållplatsen och räknade ut att det skulle ta mellan trettio och femtio minuter tills vagnen borde vänt och vara tillbaka. Jag kollade två vagnar. De blev besvikelser. Ingen väska. Men när den tredje 6:an rullade in inbillade jag mig redan på håll att det var något bekant över den. Jag hoppade snabbt upp till chauffören och – tro det eller ej – han hade den! Någon vänlig själ hade sett mig glömma väskan och lämnat den till föraren. ”Här är den” sa han och såg ut att vara lika glad som jag. Allt skedde på mindre än en minut, sedan behövde han köra vidare och jag var fort och kvickt ute och nere på backen igen.

Jag blev stående på hållplatsen med väskan i hand och när vagnen rullade iväg och det blev tomt och tyst på perrongen överfölls jag av en stark och märklig känsla av att jag nu saknade något annat: Någon att tacka. Jag insåg att jag aldrig skulle få chans till det.

När jag kom hem och satte mig i min fåtölj rev denna tacksamhet loss en flik av något större, något som man kanske kan kalla för en existentiell tacksamhet. Jag tänkte att detta är en av de stora poängerna med en gudstro. Inte bara att ha någon att dela den djupaste ensamheten med, men att ha någon att tacka när tacket inte har någon möjlig adressat. Det ligger en lättnad i det. Och en glädje.

Men eftersom jag nu inte kan tacka den okända människa som hjälpte mig vill jag ta tillfället att tacka alla de det skulle kunna ha varit. Och de är inte få, för det finns så många underbara, hjälpsamma och genomhederliga människor i vårt samhälle. Människor som aldrig skulle tänka tanken att plocka värdesaker ur någon annans väska, som vet att mitt är mitt och ditt är ditt och som inte tvekar på att göra det lilla man kan. Man skall inte glömma det när man klagar över att folk stjäl och fuskar och smiter och skor sig. De som gör det är en försvinnande liten klick. De allra flesta människorna är beundransvärda. Var och en på sitt sätt och utifrån sina förutsättningar.

Och någon av alla dess människor åker uppenbarligen 6:ans spårvagn mot Länsmansgården. Och det är jag tacksam för.

Mest läst