Jag pratar dagligen människor som inte har svenskan som modersmål. Vad roligt det är! Och svårt! Mina bästa hjälpmedel är kroppsspråk – oftast kramar – och förenklingar. Båda kortar vägen från människa till människa.
Om det är något samtal som i dag behöver en sådan förenkling, så är det samtalet om tro. Trons värld är öppen och vidsträckt men blir lätt kravfylld och snårig.
Min förebild i detta förenklande är 1500-talsmunken Johannes av Korset. Johannes levde i en tid som var överhängd med religiositet, mycket var krimskrams och Johannes var inte ute efter att öka det materialet, utan hjälpa människor att få kontakt med den livskraft som låg dold i det de redan hade och kände.
För att underlätta för sina medmänniskor skrev han små lappar som han sedan delade ut till de som ville djupare i sina liv. Lapparna bestod ofta av några korta tankar och en teckning. Jag gillar att en av världshistoriens mest djupsinniga och andligt erfarna människor ritade förskolenkla, små lappar om vägen till Gud.
Ordet förenklad har många betydelser: översiktlig, skissartad, anspråkslös, spartansk, odelad och ”inte dubbel”. Jag smakar på orden för att kunna namnge den förenklade tro som inte blir lättköpt eller billig.
Om betydelsen ”översiktlig” tänker jag att det skulle vara både praktiskt och bekvämt att ha en sådan tro att presentera, något som utan större åthävor kunde stickas till vänner och bekanta ungefär som ett visitkort. Bekvämt, men knappast lockande. Ibland får jag för mig att det är någonting sådant som avses när det i kyrkliga sammanhang ropas efter tydlighet. Tydlighet har i många fall kommit att stå för att man inhägnat sin tro alldeles för tidigt och därmed stängt överraskningen ute.
I betydelsen ”spartansk” börjar det likna något: en tro som av livet blåsts ren på överbyggen och krimskrams. Tron som provisorium eller tältstad, för att tala med Bibeln. Enkelt för all del, men det klargör också att all tro är ”tills vidare”.
Till sist, ”anspråkslös”. Det gör mig nästan rörd. En tro som inte kräver så förfärligt mycket, som är nöjd. Farligt nära det stillastående, kan tyckas, eller precis det motsatta: En tro som vilar i det som är, som det avvanda barnet vid sin mammas bröst. Det är bra som det är.
Anspråkslös har dessutom en annan innebörd, nämligen ”vardaglig”, alltså en integrerad del av det vanliga livet med sina tisdagar och torsdagar, ”gomorron” och ”god natt” och ”hur har du haft det?” och inköpslistor, tvättider och sopsortering. Och anspråkslösheten flyter ihop med den sista i raden av synonymer som ordboken ger för ordet förenklad, nämligen den tro som inte är dubbel. Odelbar, som ett enkelt ark. Eller en liten papperslapp. Och där någonstans kan vi slå följe. I stället för att debattera tro, rita lite fler sådana lappar till varandra. Om själva hjärtat i tron. Och om det inte hjälper kan man alltid prova med en kram.
