Inte sällan får jag frågan om jag lever som jag lär. Jag har lagt märke till att frågan i stort sett alltid syftar på att jag för några år sedan skrev en bok som handlar om vikten av vila och att människor i min närhet noterat att jag ofta har mycket runt mig. Jag springer snabbt från det ena till det andra och kan vara svår att nå. Tyvärr. Men det är priset för någonting annat, i mitt fall att tillsammans med andra få vara med i mycket som känns djupt meningsfullt, att försöka möta akuta behov, försöka lindra nöd. Jag understryker ordet försöka.
Så svaret på frågan om jag lever som jag lär måste bli nej. Ett nej med en åtföljande utläggning som låter ungefär så här: Jag har ett kluvet förhållande till att leva som man lär. Det finns något hundraprocentigt och direkt glädjedämpande i tanken, som att man helst inte borde säga något alls med tanke på att man förmodligen aldrig helt lyckas leva upp till sina goda föresatser.
Jag tror mer på att vilja leva som man lär. I den tanken finns rum för avsteg, kompromisser, omvägar, misslyckanden och lärpengar. Och är det inte, handen på hjärtat, ganska tråkigt med människor som har full täckning, som aldrig gör avsteg fån sina principer och tiger om sin ofullkomlighet?
De människor som betytt mycket för mig, de som fått mig att vilja växa och våga följa är de kämpande, de som satsar friskt och ibland faller igenom, de som berättar om sina goda ansatser och skiftande resultat, de som bjuder mig på sin otillräcklighet, men håller trons och hoppets fana högt. Det är i insikten om att vi alla är på väg som känslan av verkligt sällskap infinner sig. Och där någonstans ryms mitt förhållningssätt till arbete och vila, anspänning och avspänning. Jag tror att man skriver och pratar om det man själv kämpar med, inte det man behärskar. Och att det är något sunt i det. Talet om att sänka tempot är för mig mer stressande än hårt arbete.
Jag tillhör inte de som går igång på långsamhet. Jag är för otålig för att dröja på steget. Men jag fortsätter tala om vikten av vila. Mer och mer övertygad om att en hållbar livsrytm är en av våra verkliga ödesfrågor. Min tes är enkel. Den lyder: Ligg i och lägg av. On och off. På och av. Ge sig hän i arbetet och sedan vila rejält. Och göra det regelbundet. Det som nöter ner oss är oftast annat än mycket och hårt arbete; bristen på mening i sysslor, otydlig arbetsledning, konflikter och spänningar och, inte minst, oförmågan att lägga av när det är tid för det.
På min arbetsplats finns skylt där det står: ”På den här arbetsplatsen kommer vi i tid och går hem tid”. Jag vet inte hur många av oss som lyckas med det konststycket, men så länge viljan finns där så finns det hopp. För det är på väg mot det vi längtar efter som livet är som bäst.
Framme verkar aningen trist om du frågar mig.
