Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

7RfW2LeVTHHXRbI3xInKAgvXZCE.jpg
I sin helgkrönika ger prästen Tomas Sjödin goda råd i minglandets ädla och svåra konst. Bild: Fredrik Sandberg, Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: "Jag bjuder gärna på ett mingeltips"

"Se till att alla som sitter vid bordet också ryms i samtalet. Inte minst barnen och ungdomarna", uppmanar Tomas Sjödin i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Okej då. Trots att jag inte direkt är någon minglare så bjuder jag gärna på ett mingeltips. Och, ja, jag har övervägt risken att mina senaste krönikor skulle kunna uppfattas som något slags socialiseringskurs, men eftersom våra möten är så avgörande, att det är i relation till varandra vi antingen växer eller krymper, så kan det vara befogat att orda lite i ämnet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

För några veckor sedan skrev jag om att en betydligt mer spännande mingelfråga än ”Vad jobbar du med?” är ”Vad sliter du med?”. Mitt andra tips lyder kort och gott: Intressera dig för nummer två.

I nästan alla möten finns det en huvudperson, den som många känner, den som leder mötet eller den som rätt och slätt bara har lätt för att prata. Inte sällan finns det vid sidan av denne en annan person, det kan vara allt från en partner på en bjudning till en praktikant på jobbet. Eller ett barn. Det är lätt hänt att den personen hamnar i skuggan av den det ”handlar om”, den jag avsiktligt kallar för nummer ett. Min erfarenhet är att så mycket förändras i ett rum och ett sammanhang om man väljer att uppmärksamma den andra personen i stället för ettan. Det är ett medvetet val, något man måste bestämma sig för att göra, men det handlar ofta om så självklara saker som att fråga om och uppmärksamma namn, följa upp det som sägs vid en presentation, se till att man inte låter sig bländas av den som råkar dra mest ljus till sig.

Sara Maitland använder i En bok av tystnad uttrycket ”deipnosofi” som kommer från det grekiska ordet ”deipno” och betyder middag. Deipnosofi är kärleken till eller färdigheten att föra en konversation vid middagsbordet. En måltid är mer än mat, ett möte är mer än få något gjort. Det är också konsten att ställa frågor och att lyssna, att leda ett samtal vidare och att se till att alla som sitter vid bordet också ryms i samtalet. Inte minst barnen och ungdomarna.

Volontärerna i vår kyrkas sociala arbete har alltid en samling i början av dagen. I den ingår en så kallad känslorunda, alltså ett snabbt varv när var och en får säga sitt namn och ett par meningar om dagsformen. Inte mer än så, jag tror att upplägget kommer från arbetet med självhjälpsgrupper. Jag är med på den samlingen någon dag i veckan och slås nästan varje gång av vilken kraft det ligger i att allas röster blir hörda, om så bara genom att man säger vad man heter. Och ibland flyter saker upp i den där rundan, någon är ledsen, någon vill berätta om något roligt som har hänt eller något annat. Saker som nog hade stannat i tystnaden utan denna enkla form. När det är sagt går ordet vidare till nästa person.

Poängen är att ingen i rummet blir nummer ett och följaktligen slipper någon bli tvåa eller sist.

Med en aldrig så liten förskjutning av sökarljuset blir dynamiken i ett rum en annan. Någon stiger fram som annars hade försvunnit i kollektivet, någon berättar något som gör att samtalet blir något annat och större än det förväntade.

Och ofta, påfallande ofta till och med, är det de som pratar minst som har mest att säga.

Mest läst