Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Tomas Sjödin, lördagskrönikör.
Tomas Sjödin, lördagskrönikör.

Tomas Sjödin: "Jag behöver inte veta allt genast"

"Jag beundrar alla som klarar att hantera mycket ny information och brukar tänka att min hjärna är för liten för att ta in allt", skriver lördagskrönikören Tomas Sjödin.

Jag brukar skoja med mina nyhetsknarkande vänner och skicka breaking-news-sms i stil med ”ICA-affären i Skinnskatteberg strömlös” eller ”Falköpings kommun byter logotype”. De tycker inte det är särskilt roligt. Oftast svarar de inte ens. Den ende som är road är jag själv.
Bakgrunden till detta är att när jag och mina kamrater rest tillsammans har jag slagits av att det ständigt poppar upp nyhetsuppdateringar från alla världens hörn på deras telefoner. De vet att det brinner i en fabrik utanför Istanbul redan innan brandkåren hunnit dit. Samma sak blinkar till på telefoner i Hanoi och Sydney. Utvecklingen går framåt med ljusets hastighet och detta är naturligtvis fantastiskt.

Och ändå har jag funderat så mycket på varför jag är så pass ointresserad som jag är, att jag inte känner något behov av att veta allt och absolut inte veta det genast. 
Att skriva det i en morgontidning är naturligtvis som att svära i kyrkan, men det är sant. Jag beundrar alla de som klarar att ha koll på och hantera mycket ny information och brukar tänka att min hjärna är för liten för att ta in allt, så jag måste välja bort något. Skälet till det är inte att det som meddelas skulle vara oviktigt, utan just platsbrist hos mig själv. Eller rättare sagt, jag vill ha utrymme för det gamla också, för texter och tankar som har hundratals, till och med tusentals år på nacken. För värderingar som stått sig, visdom som inte är tidsbunden, ord som skickats vidare från generation till generation. Man ska så klart inte ställa det ena mot det andra, mina vänner förenar det på ett imponerade sätt, men om det inte finns utrymme för allt måste man kanske välja hur man vill disponera hyllorna i sitt inre.

Det finns inget motsatsord till nyheter. Ännu. Tänk om det blir jag som myntar det ord som i framtiden kommer vara lika självklart som ”bredband” och ”hemsida”? Mitt förslag är okomplicerat och halvseriöst: ”Gammalheter”. Jag använder det redan och det fungerar alldeles utmärkt. Jag använder det för allt det som ogenerat transporterat sig över århundraden och möter oss som oväntat aktuellt, och detta därför att det rör det i oss som är urgammalt, och i min tro inskapat: Längtan, behovet av tillit och känslan av meningsfullhet. Jag tror att det är detta som hotar gå förlorat om man är uppdaterad men inte rotad. Här finns en rik värld av andlig litteratur att tillgå. Psaltaren i Bibeln är min absoluta favorit. 

Och de äldsta råden är enkla och tidlösa; att bara läsa korta stycken, omgärda orden med tystnad och eftertanke, se dem som små frön som måste få landa i lucker jord och få tid att gro. 
Det kan finnas en viktigare fråga än: "Har du hört det senaste?" Den lyder: ”Har du hört det tidigaste?”

Mest läst