Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Tomas Sjödin, präst och lördagskrönikör.
Tomas Sjödin, präst och lördagskrönikör.

Tomas Sjödin: "Hela vägen hem"

"Att någon vet vem jag är och väntar på mig räcker långt. Kanske hela vägen hem", skriver Tomas Sjödin i sin lördagskrönika, där han berättar om sitt möte med några kvinnor från flyktingfamiljer i samband med en kulturfestival i Danmark.

Jag hörde en gång artisten Charlie Norman prata i radio om sina år i krogvärlden. Han sa mycket klokt, men det jag minns tydligast är orden: ”Den gäst som inte blir igenkänd kommer inte tillbaka”. 
Jag har sedan dess citerat hans ord i de mest skilda sammanhang och blev påmind om dem igen vid ett kaffebord i en konferensanläggning i Danmark förra veckan. 
Jag medverkade på en kulturfestival och hamnade med en engagerad människa som sett hur kvinnorna i de flyktingfamiljer som kommit till deras samhälle lätt blev isolerade. Hon och hennes kollegor visste att dessa kvinnor hade svåra trauman att bearbeta, att flera av dem hade förlorat något eller alla sina barn. Dessa kvinnor inbjöds till ett par dygn med övernattning på en lägergård utanför samhället. 

Programmet bestod av vanliga saker som promenader, god mat, lekar och samtal. Utan att arrangörerna behövde uppmana till det, så blev de generöst tilltagna rasterna en chans för kvinnorna att få berätta för varandra om sina förluster. Starka känslor rann upp i dagern, uppenbarligen hade dessa mammor saknat ett sammanhang tryggt nog för att berätta om det svåraste av allt. Timmar och dagar gick svindlande fort. Innan avslutning och återresa hem frågade arrangörerna vad som varit jobbigast och vad som hade varit bäst under vistelsen. Hon som berättade detta för mig sa att de hade gissat på en rad saker, som svaren skulle kunna handla om. Men inget av det hann komma, det första svaret kom iller-snabbt och löd: "Det bästa var att mitt namn stod på en av dörrarna när vi kom". Det visade sig att detta var första gången denna kvinna hade sett sitt namn någon annanstans än på en blankett sedan hon kom till Danmark. 

Jag vet inte riktigt varför det tog mig så djupt. Kanske för att det rör vid något som är så grundläggande för allas vår möjlighet av att hitta hem i en värld som är så mångfacetterad, så stor, så vacker och så sorglig som vår. Det är lätt att komma bort. I en sådan värld betyder det något att någon minns vad man heter, ett faktum som utnyttjas av företag som vill försöka sälja saker. På ett förtryckt erbjudande om ett telefonabonnemang användes mitt förnamn nio gånger. I fet text. Dessutom kursiverad. 

Naturligtvis räcker det inte med att kunna och använda varandras namn, mest av allt handlar detta om att skapa sammanhang. En av volontärerna i vår kyrkas sociala arbete underströk för flera år sedan, när vårt arbete började växa, vikten av att lära sig förnamn och uppmanade oss att försöka lära oss ett nytt namn varje dag. 
I ljuset av vad jag nu fick höra vid fikabord på Själland förstår jag hur viktigt det hon sa var: Det är en himmelsvid skillnad att komma till ett sammanhang där någon minns ens namn, mot att behöva upplysa om det igen och igen. Sådana platser kan vi alla vara med och skapa.  
Att någon vet vem jag är och väntar på mig räcker långt. Kanske hela vägen hem.

Mest läst