Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Tomas Sjödin, präst och lördagskrönikör.
Tomas Sjödin, präst och lördagskrönikör.

Tomas Sjödin: "Ett inre oförstörbart rike"

"Det finns en poäng med att inte offentliggöra allt. För visst är det spännande med människor som är lite hemliga", skriver Tomas Sjödin i sin lördagskrönika.

Jag håller artisten Lisa Ekdahls sommarprogram för att vara ett av årets absolut bästa. Sättet hon pratar på, som ju är musik i sig, men också några av de livsviktiga saker hon säger på ett så självklart sätt att man knappt märker att det är just livsvisdom. Det bara kommer, som en fjäril flyger ungefär. Det var när hon berättade om att hon skrev sina första låtar i lönndom som hon fällde kommentaren: ”Att göra saker i lönndom är nämligen en helt naturlig, integrerad del av min personlighet”. 
Eftersom det spöregnade ute den dagen stod jag i källaren och målade plank när jag lyssnade. Jag skrev meningen med en snickarpenna på en plankstump. Kände, så där instinktivt, att detta var något viktigt. Hon satte ord på något jag aldrig har kunnat formulera själv: Betydelsen av ett osynligt, inre liv. Kraften i det fördolda. 


Att göra saker i lönndom har i dagligt tal annars en negativ innebörd. Vi säger så när någon hemlighållit det vi borde ha fått information om eller när någon pratat bakom ryggen på någon annan. Lisa Ekdahl omdefinierade helt fräckt lönndomen och öppnade med det en dörr till en värld av ljusa mysterier. Jag undrar om detta inte är en av varandets stora utmaningar, att bygga ett osynligt, oförstörbart inre rike av ljusa hemligheter. En plats att gömma, begrunda och låta gro. 


Det finns en poäng med att inte offentliggöra allt. Jag tycker man finner det som ett mönster i all vishetslitteratur att det fördolda är ett drivhus för mycket gott.
Ivrig att lyssna och sen till att tala tycks vara ett genomgående tips. I Bibeln står det, om allmosor, att man inte skall låta den vänstra handen veta vad den högra gör. Behövde det sägas då behöver det sägas nu, i ett samhälle där allt rapporteras, från minsta uppäten hamburgare till varje tillryggalagt löpsteg. Bild och text. Allt läggs ut och kommenteras. Och allt krymper så något märkvärdigt sätt. 
Jag tror verkligen att man behöver någon eller några få vänner som man kan säga nästan allt till. Smått som stort. Men den kretsen skall nog inte vara för stor. Och längst in vill i alla fall jag ha ett rum som bara är mitt. Och Guds. 


För visst är det spännande med människor som är lite hemliga? Som inte har allt skrivet utanpå? Lönnlevare liksom. Min mamma, som måste vara världen mest positiva människa, brukar säga om dem som inte fick ett yttre att glänsa med att ”de har vackersidan inåt”. Jag tänkte på det när jag lyssnade på Lisa Ekdahl. Det känns när man möter en människa om hon har hemliga gömslen och rum inom sig, eller om det man ser är vad man får. 
Det är därför man skall dra öronen åt sig i mötet med dem som pratar för mycket om sitt eget andliga liv och sina uppenbarelser. Och det är därför man gör klokt i att lyssna till de fåordiga och sparsamma. 
De som har sitt Instagramkonto i hjärtat. Och kanske bara där.

Mest läst