För säkert tjugo år sedan besökte jag lundateologen Gustaf Wingren i hans, och hustrun Greta Hofstens, hem. Vi samtalade om den kyrka han själv hade ett minst sagt problematiskt förhållande till. Jag minns nästan inget av samtalet, desto mer av omgivningen; hur enkelt deras hem var, närmast spartansk, mest bestående av böcker. Och att jag fann det väldigt vackert. Och så minns jag ett av hans uttalanden, det kom mot slutet av vårt möte: "Kufarna skall bygga framtidens kyrka". Jag förstod inte riktigt vad han menade, men citerade det i en text jag skrev för att jag tyckte att det var just – kufiskt – och lite roligt. I dag hyser jag den djupaste respekt för hans profetiska blick.
Jag har mött ganska många kufar genom åren. Ibland är de jobbiga, det skall alla veta, en egenskap de delar med alla oss strömlinjeformade och på ytan välanpassade, alla vi som tror att vi är så vanliga. Men oftare är de underfundiga, spännande och annorlunda på ett sätt som sätt som gör dem guld värda. Ordboken Wikionary skriver att ordet kuf kommer av kufisk och härleds till den arabiska skrift som utvecklades i staden Kufa i Irak. Kufisk skrift var en ovanligt svårläst skrivstil som bland annat användes på mynt som ursprungligen kom därifrån. Precis så är det. En kuf är inte en underlig människa, bara en som är lite mer svårläst, en kamrat som vandrat genom världen på sina egna vägar, som inte format sina tankar och åsikter i konferensrum och tankesmedjor, och som därför har ett viktigt bidrag in i samhällsbygget.
Jag gillar tanken på att en del människor är mer svårlästa än andra. Det handlar inte om kvaliteten på skriften eller om textens innehåll, snarare omgivningens villighet att tillgodogöra sig budskapet. Det finns texter man måste läsa på annat sätt än man ögnar kortnyheterna i Metro. Texter som kräver tid och eftertanke, som en dikt ungefär, en dikt man först inte begriper så mycket av men som med tiden kan bli omistlig för ens liv.
Det är lätt hänt att man förkrymper ovanliga människor utifrån det yttre, eller ett visst beteende och får för sig att deras värld skulle rymmas i den kundvagn de drar omkring på eller i de plastkassar de släpar och hela tiden packar om. Då bedrar man sig grovt.
Flera av mitt livs allra mest ögonöppnande möten har varit med människor som jag först betraktat som udda. När jag fått historien bakom och de lärdomar de dragit av livet har jag känt mig som en skolpojke i insikt och mognad.
Han kanske hade rätt den gode Wingren, att det är kufarna som skall bygga framtidens kyrka, samhälle och värld?
Jag skall öva mig i att tänka så om dem jag möter, tänka att de är en skrift, lika svårläst som den kufiska för den oinvigde, men med ett innehåll som i lyckliga stunder förklarar världen.
