Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Tomas Sjödin, präst och lördagskrönikör. 
Tomas Sjödin, präst och lördagskrönikör. 

Tomas Sjödin: "Det kostar inget annat än mod"

"Att tala väl om en medmänniska är en ofattbart stor gåva till henne, och egentligen kostar det ingenting. Inget annat än mod", skriver Tomas Sjödin i sin lördagskrönika.

När en människa har lämnat jordelivet och skall beskrivas så sker det ibland med orden: ”Hon sa aldrig ett ont ord om någon”. Kanske är det något av det vackraste och mest kraftfulla eftermälen man kan få. Men det är inte enkelt att leva så, frestelserna är många.  
Det händer, när någon måste lämna ett möte före de andra, att den som går, halvt på skoj säger: ”Nu kan ni prata så mycket ni vill om mig”. Inte så sällan sker det och det som då sägs avslöjar halten av respekt och mognad hos de som sitter kvar. 
Det där är känsliga ögonblick, särskilt om mötet rymt motstridiga åsikter. 
Med detta har människan tydligen alltid strävat. Redan på 600-talet skrev munken Isak Syriern i sin bok ”Landet där tankarna finner ro” att ”när du möter sin nästa, bemöda dig om att ära honom och upphöja honom. När ni har skilts, säg endast vackra och värdiga ord om honom”.

Jag tillhör inte de som tror på tesen: ”Det man inte vet lider man inte av”. 
Man kan mycket väl lida av det man inte vet. 
En av mina kolleger brukar säga att ett sätt att beskriva skillnaden på oss människor är att fråga om vi är termometrar eller termostater? Alltså om vi känner av temperaturen i ett rum eller om vi sätter den. 
Jag har gillat det där sedan den första gången jag hörde det. Hennes fråga klargör att vi tillsammans är med och skapar den atmosfär där vi människor växer, men också den där vi förtvinar och ger upp. 

Så allvarligt är det att vara människa. Och så viktigt. 
Det är så lätt att bara hänga på det negativa i ett rum, hitta ett läge där man inte stör och inte tar några risker, bli en termometer som känner av rådande klimat men inte påverkar det. Det är bekvämt och ofarligt men också ett slags vardagligt svek. Men så fungerar termometrar. 

Termostater däremot agerar genom att vägra haka på när det talas på ett nedvärderande sätt om en medmänniska. 
Detta behöver inte alltid handla om att säga emot alla andra – det som sägs kan vara sant – bara att avstå från att hålla med och kanske våga tillföra något som också är sant och som gör bilden mer mångfasetterad och rättvis. 
Detta kräver mod, den sortens mod som kallas kärlek. Här kommer jag själv ofta till korta. Jag tror vi alla gör det, utan att vi egentligen vill det.

Hur vi tänker, talar om och agerar mot varandra framstår för mig som en av de riktigt avgörande miljöfrågorna i vår tid, att begränsa utsläppen och bevara luften mellan oss ren och lätt att andas. 
Att tala väl om en medmänniska är en ofattbart stor gåva till henne, och egentligen kostar det ingenting.
Inget annat än mod.

Mest läst