Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Tomas Sjödin, präst och lördagskrönikör.
Tomas Sjödin, präst och lördagskrönikör.

Tomas Sjödin: "Att sväva mellan himmel och jord"

Den här sommaren har lördagskrönikören Tomas Sjödin förverkligat en gammal dröm och skaffat en hängmatta.

Denna sommar blev det gjort som vi så länge tänkt men aldrig fått till: att skaffa en hängmatta. En riktig hängmatta. Det blev en tysk variant med plats för två. På inget sätt lyxig men väldigt stabil och funktionell. Man hör ofta folk svara på frågan om vad de skall göra av sin ledighet, att de skall ”ligga i hängmattan och läsa en god bok”. Med tanke på hur ofta man hör det så är det förvånande att man inte ser fler hängmattor än man gör. Kanske var det en god tanke som bara inte blev av, precis som för oss? Förrän nu.

Tricket för att få hängmattan att inte bli stressig och ryckig i rörelsen är att ha höga fästpunkter och långa linor. Den kräver därmed sitt utrymme. För att åstadkomma detta placerade vi vår matta mellan två, mer än hundra år gamla, träd i skogsbrynet bakom huset. Jag invigde den en kall men solig försommarkväll när jag var ensam hemma och behövde både fårskinnsfäll och täcke för att för att inte frysa. 
Att ligga där, titta på himlen och lyssna till suset i trädkronorna slår det mesta. Det är någonting direkt existentiellt i att sväva mellan himmel och jord. Utan markkontakt, höjd över gräs och grus och mördarsniglar och halvvägs till himlen. Åtminstone en liten bit på väg. 

Jag har legat där så mycket jag kunnat i sommar. Sett tornseglarna hålla flyglektioner för sina ungar, sett ekorrens vansinnessprång mellan träden, hört kattugglans vemodiga hoande, somnat en stund och vaknat igen. Tänkt på både det ena och det andra och märkt att positioneringen och rörelsen gett kroppen vila och tankarna en förunderlig frihet.   

Jag har tänkt på när våra barn var små och vi satte upp en slänggunga i den gamla almen. Våra grannar hjälpte oss med att fästa de långa linorna i det enorma trädet och vi gjorde sittbräda av återvunnet innerväggsvirke. Gungan blev snabbt en attraktion. Nejdens barn strömmade till och vi fick införa krav på hjälm och målsmans närvaro. Snart upptäckte vi att även vuxna gillade vår gunga. Det var en fröjd att se vad som hände med dem när de tog ut svängarna. Hur vuxna män växte till små pojkar, som att något nästan bortglömt vaknade till liv igen, en sorts klädsam lekfullhet. Denna glädje hade aldrig kunnat bli vår om inte någon, för hundra eller tvåhundra år sedan, hade planterat träd här. Det här var sommaren när allt det där kom tillbaka. Glädjen satt kvar i kroppen och förlöstes i ett fysiskt minne och ett sätt att tänka om livet som jag vill värna.

Svävande mellan himmel och jord lever människan sitt liv. Och jag vill välja att leva så, med både himmel och jord i mitt liv och med den frihet och den vila som skapas när båda får finnas. Andligt och världsligt, oförklarligt och jordnära. Höga fästpunkter av tro och tillit. Och till följd av det, ibland hisnande, stor frihet. 

Mest läst