Vid Smeerenburgglaciären gick vi på mark som för bara några år sen var täckt av glaciäris. Jag såg fotspår som inte kom från vår grupp, så vi var inte de första människorna att gå på denna jungfruliga mark. Men ändå kändes det mycket speciellt. Glaciärer varierar i storlek av naturliga klimatförändringar, men den stora förändring som skett de senaste åren tydliggör den mänskliga påverkan på klimat och miljö. Vid en annan landstigning såg vi en ren som hade en petflaska fastkilad på huvudet. Den hade kunnat vara affischnamn för att belysa vår oförsiktighet med jordens resurser och naturen.
Vi var på en tvärvetenskaplig expedition i fotspåren efter en av Linnés apostlar, Anton Rolandsson Martin. Han följde år 1758 med ett valfångstfartyg från Göteborg upp till Svalbard, och blev därmed Sveriges första polarforskare.
Vyerna och naturupplevelsen var fantastiska. Glaciärväggar som skiftar i turkost och ser ut som om de är slarvigt huggna i marmor. Moln och dimma som kysser bergstopparna, valrossarna som ligger tätt, tätt som om det inte finns ett bekymmer i världen, och det inte spelar någon roll var den ena valrossen börjar och den andra slutar. Mötet med de andra i expeditionen, var och en med sitt kompetensområde, gav en kunskapsmässig klangbotten till det vi såg och besökte.
Sammantaget understryker intrycken både människans möjligheter och begränsningar. I detta karga, vilda landskap har människan svårt att klara sig, vi har sett många gamla, grunda gravar från 1600-talet och framåt. Och rester av expeditioner och minnesplaketter över de som inte kom hem igen. Men också människans möjlighet att utforska och ta reda på kunskap blir tydlig. Vi verkar präglas av en nyfikenhet att se vad som kan finnas bakom kröken eller på andra sidan havet eller på andra sidan bergstoppen. Att se djur och växter som inte dokumenterats och beskriva dem. Att försöka förstå hur de fungerar och samspelar.
En annan plats vi besökte var Virgohamna, på Danskøya. Det är verkligen historisk mark, vi såg rester av ett tidigt holländskt valkokeri, och gropen där Andrées ballongkorg stått. Vid första landstigningsförsöket fick vi nästan på en gång anrop från fartyget att de hade sett en isbjörn längre bort på stranden. Vi gick ner till gummibåten och åkte tillbaka till fartyget. Det är vi som är gäster i isbjörnens rike, och då flyttar vi på oss om vi kommer för nära varandra. Vi fick göra ett nytt försök nästa dag.
Nog kan upplevelsen av naturen motivera oss att ta bättre hand om den. Både för att kunna ha kvar miljöer för oss att besöka och uppleva, och också för att naturen har ett värde i sig själv.
