Tillbaka ett år efter dödskraschen

Den 6 december för ett år sedan förlorade Anna-Karin Sörensson sin son Kevin. Fallet har blivit tungt och resan tillbaka till livet har precis börjat.

ANNONS
|

”En pojke omkom i en trafikolycka på Orust i Bohuslän när hans moped krockade med en bil på länsväg 740 vid 16-tiden på söndagen”.

Det TT-telegrammet kablades ut för exakt ett år sedan.

Det var en mening som många på Orust läste och snabbt spred sig nyheten på facebook.

En person som satt och läste om den förfärliga olyckan i flödet på facebook var Maritha Dyfverman.

– Av någon anledning förstod jag direkt att det var Kevin, säger Maritha, Kevins mormor.

"Jag tror att det kan vara mitt barn!"

Maritha ringde till sin dotter Anna-Karin Sörensson, Kevins mamma. Anna-Karin satte sig i bilen och körde från sitt hem i Henån och kom snabbt upp på sträckan mellan Henån och Göksäter. Den väg som Kevin hade kört på bara en timme tidigare.

ANNONS

Klockan var nu strax över 17 på söndagskvällen. Det hade mörknat och det var disigt. Det var fullt av polis- och ambulansfordon på plats och på vägen var det trångt med bilar som långsamt ringlade sig framåt eller backade och vände och åkte tillbaka.

Anna-Karin pressade sig fram med sin bil. ”Jag tror att det kan vara mitt barn” ropade Anna-Karin till bilister som inte ville släppa fram henne.

På något sätt tog hon sig fram och gick fram till en polis. ”Vad är det som har hänt? Jag tror det kan vara mitt barn” upprepade Anna-Karin till polisen.

15-åring med full fart ut i livet

Anna-Karins barn hette Kevin Bohlin. En livlig 15-åring med full fart ut i livet. Den här söndagen hade han varit hemma hos en kamrat. Nu skulle han åka på sin moped till årets julmiddag hos sin arbetsgivare. Han hade redan jobb, ung som han var. Sedan två år tillbaka arbetade han som ungdomsledare i gymnastik och lärde barn och unga att göra volter och träna parkour. Han var uppskattad på arbetet och nu såg han fram emot festen med sina kollegor. Anna-Karin var stolt över Kevin, sin förstfödde som hon fick som 20-åring tillsammans med sin dåvarande kille Robert Niklasson.

ANNONS

Men nu stod hon där, med allt sitt hopp riktat till en polis som hon inte ville skulle säga att det var hennes barn som låg där i diket. Men det gjorde polisen. Polisen sa att hon hade hittat en mobiltelefon och i den ett busskort och på det Kevins namn.

Skrek rakt ut

Anna-Karin skrek rakt ut. Och föll ner mot marken. Och där satt hon. Tills Maritha kom med bilen några minuter senare. Maritha ville gå fram och titta på Kevin, men det fick hon inte sa polisen. ”Och vem av er är man nog att stoppa mig” frågade Maritha och klev fram.

Några minuter senare kom hon tillbaka till Anna-Karin och kunde bekräfta. Det var faktiskt Kevin som låg där, illa skadad och förlorad för världen.

– Man dör i den sekund man får veta att ens barn har gått bort, säger Anna-Karin.

Ofta brinner det ljus vid den minnessten som finns på olycksplatsen där 15-årige Kevin omkom. Bild: Thord Lyrstrand
Ofta brinner det ljus vid den minnessten som finns på olycksplatsen där 15-årige Kevin omkom. Bild: Thord Lyrstrand

Vi sitter vid köksbordet hemma i Henån. Här bor hon med sin man Robert Sörensson och deras fyra gemensamma barn, Kevins småsyskon. Här finns fullt av leksaker och små katter. Det vittnar om ett hus fullt av liv. Men i ett hörn på ett vitt bord står ett inramat foto på Kevin, ett tänt levande ljus och några av Kevins favoritsaker, hans mobiltelefon och hans mössa. Det är det som finns kvar av Kevin, minnen.

ANNONS

Var föräldraledig när olyckan skedde

Anna-Karin var föräldraledig med sin yngsta på elva månader när olyckan hände. Och hon trodde att hon skulle klara att ta sig tillbaka. Men månaderna gick och till slut bröt hon ihop. Hon klarade inte längre vardagen. Och så blev hon sjukskriven från sin tjänst som förskollärare.

– Jag har fått lära mig allt på nytt. Att sova, att äta, att ta på mig, att duscha. Vi fick mycket stöd och hjälp av vänner och bekanta under de första tre månaderna. Det var väl i samband med att det avtog som jag föll ihop.

Anna-Karin och Maritha är så tacksamma över all den hjälp familjen har fått. Men undrar varför kommunen inte har erbjudit någon hjälp.

– Vi har inte fått någon som helst hjälp, berättar de. Inte från polisen, inte från församlingen, inte från kommunen. Man blir väldigt ensam i en så tung sorg som denna, säger de.

Tungt med det praktiska

Allt det praktiska har också varit tungt. Att veta hur man går till väga, vilka man behöver kontakta, skola, försäkringsbolag, allt om begravningsfrågorna.

– Jag önskar att vi hade fått någon hjälp med allt det här. Någon som kunde ha väglett oss och sagt att ”nu behöver ni göra så här och så här”, säger Anna-Karin.

ANNONS

– Och människor ska inte vara rädda för att komma eller störa. Man kan komma och visa sitt stöd, även fortsättningsvis, och inte bara lämna familjen åt sitt öde, säger Maritha.

Svårt att möta människor

Anna-Karin har fått svårt att möta människor. En sådan enkel sak som att gå att handla i matbutiken kan vara tung.

– Jag vill inte bli betraktad som ”mamman som har förlorat sitt barn”. Det är svårt att möta människor när jag inte vet om de vill prata om det här eller inte.

Kevin hade många goda vänner och för en tid sen följde Anna-Karin med ut då några av Kevins bästa kompisar skulle ut och handla lite mat på ICA.

– Det var det finaste på länge. Då kände jag mig nästan normal igen. Det känns som att Kevin fortfarande är närvarande när jag är med hans kompisar. Då är han med genom dem, säger Anna-Karin.

Fakta: Anna-Karin Sörensson

Ålder: 36 år.

Yrke: Förskollärare.

Familj: Man Robert Sörensson och fyra barn mellan två och elva år.

ANNONS