Svens mission är att stötta barn i Thailand

När du läser det här har Sven Mauléon nyligen fyllt 71 år. Fast det där med ålder har han aldrig fäst särskilt stort avseende vid.

– Att leva pensionärsliv är knappast min grej.

Trots att Sven sedan länge vistats väsentligt mer i Nong Khai i nordöstra Thailand än i Göteborg, är det här bland skärgårdsbåtar och spårvagnar han känner sig riktigt hemma. Och om det går som han hoppas kommer dagarna i Vasastaden och på Avenyn att bli allt fler de närmaste åren.

– Visst, jag trivs väldigt bra i Nong Khai, men det är viktigt att jag ger andra chansen att ta ett steg fram, och dessutom: mycket av jobbet kan jag sköta över nätet.

Världen som arbetsfält

Hela den här historien började egentligen åren efter millennieskiftet då Sven Mauléon kunde se tillbaka på massor av internationell erfarenhet från olika affärsuppdrag. I perioder hade han till och med haft London och Bryssel som bas, men oavsett privat adress var han allt som oftast på resande fot. Det kunde handla om organisationsfrågor- och strategier, eller som vid Thammasatuniversitetet i Bangkok: föreläsningar i marknadsföring.

Mot den bakgrunden var det kanske inte så konstigt att Sven Mauléon fick en längtan att rota sig när han år 2000 hamnade i det vackra Nong Khai vid Mekongfloden i nordöstra Thailand – mindre än en timmes resa från Laos huvudstad Vientiane.

Snart hittade han det perfekta huset och etablerade sig i en gränstrakt där byarna kommit att avfolkas i takt med att ungdomarna sökt sig till fabriker och turistjobb i huvudstadsregionen.

– Ju bättre engelska de talar desto fler möjligheter öppnar sig, säger Sven som tidigt formulerade en målsättning för sitt nya thailändska liv.

Efter drygt 15 år har han inga problem att kommunicera på thai, men ännu oftare pratar han engelska. Till och med vid vår intervju smyger det sig emellanåt in engelska uttryck.

– Learning by doing, säger Sven och översätter själv: att erövra kunskap och få möjlighet att praktisera den.

– Jag hade redan i Europa insett att vi stod inför en ny sorts vägskäl: de som kan använda IT, och de som inte kan det. För man ska ha klart för sig att segregationen är minst lika påtaglig i Thailand som i Göteborg.

Första testet på ett pojkhem

Utan varken inkomster eller sponsorer började Sven Mauléon med stöttning av lokala krafter etablera den satsning som kommit att kallas Openmind Project.

Första testet ägde rum på ett pojkhem utanför Nong Khai.

– Min tanke var att placera datorer där och så ett frö. När nyfikenheten är väckt kommer barnen att vilja försöka ta nästa steg på egen hand, och så småningom erövra ännu fler kunskaper med hjälp av datorn.

Det som började med ett pojkhem fortsatte på ett flickhem.

– Sedan tog vi det vidare till en liten by och barnen fick komma till ett hus där vi installerat datorn.

Pengar var så långt inget stort bekymmer.

– Vi köpte en del begagnade datorer och efter några år lät vi göra en hemsida och fick volontärer från olika håll – de stöttades av olika organisationer och själv jobbade jag gratis. I dag lever jag på min pension och sparpengar.

Mer omfattande sponsring krävs

Efter de första årens trevande utveckling har Openmind Projects tagit allt större steg, byggt upp ett trainee-center och står inför nya kliv som kommer att kräva mer omfattande sponsring.

Som när Sven och hans högra hand Gaweechat Joompaula nu i oktober (11-17 och 23-29) arrangerar två camps dit unga människor tar sig för att öva engelska och sökning på nätet, men också träna kritiskt tänkande och debatteknik.

Ser du några risker med att en ny levnadsstil tränger undan den gamla kulturen?

– Ingen tycker om att vara fattig, och framtiden finns inte i en otillgänglig by. Utvecklingen påminner faktiskt om den vi sett hos oss i Sverige: Ungdomarna flyttar iväg, och de gamla blir kvar.

Lars Hjertberg

namn@gp.se