Stor skillnad på bidrag för anhörigvård

Först ett klargörande. Den som ger omsorg åt en släkting, vän eller granne med särskilda behov kallas formellt anhörig. Den som tar emot hjälp kallas närstående. För att orka ta ansvar för en närstående behöver de anhöriga i sin tur ofta stöttning. Detta kallas anhörigstöd. I takt med att antalet vårdplatser har skurits ner har behovet av anhörigstöd vuxit lavinartat. Idag beräknas nästan var femte svensk över 18 år vårda nära och kära.

För sju år sedan ändrades en formulering i socialtjänstlagen från det lite vaga "bör" till det tvingande "ska". Kommunerna har nu en skyldighet att erbjuda stöd till personer som ger vård eller stöd till närstående. Men det står ingenting om "hur". Därför tolkar olika kommuner detta ska på olika vis och därför skiljer det sig mycket åt.

I en rapport för ett par år sedan riktade Riksrevisionsverket kraftig kritik mot dessa skillnader. Anhörigstödet var bristfälligt, gavs inte på lika villkor över landet och nationell statistik och uppföljning saknades.

Det är mycket riktigt svårt att få en överblick över hur stödet till anhöriga ser ut, bara här i Västsverige. GP har ringt runt till anhörigkonsulenter i de 13 kommunerna i Västra Götalandsregionen. Bilden är splittrad, minst sagt. På vissa ställen känner sig de kommunanställda anhörigkonsulenterna ensamma och upplever att de inte har resurser nog för att göra ett bra jobb. På andra håll är de fulla av entusiasm och energi.

Ale kommun är ett exempel på det förstnämnda. Tidigare kunde hjälpbehövande få ett ekonomiskt bidrag som kom de anhöriga till godo. Men det togs bort vid årsskiftet, samtidigt som tjänsten som anhörigkonsulent halverades.

– Det återstår att se vad jag hinner och inte hinner göra framöver, säger Ales anhörigkonsulent Ann-Marie Thunberg.

Monica Samuelsson är socialdemokratisk nämndordförande i Ale. Hon försvarar nedskärningarna med att tjänstemännen bedömde att stödet skulle fungera ändå, framför allt genom sociala träffpunkter.

–Men så mycket kan jag säga, att det var många diskussioner. Det här är jättesvårt, hela tiden ställs saker mot varandra. Skulle det visa sig att insatserna är otillräckliga får vi ompröva beslutet, säger Monica Samuelsson.

Det ekonomiska bidraget är en kontroversiell fråga. Som framgår av faktarutan saknas bidrag helt i åtta av Västra Götalandsregionens tretton kommuner. I Mölndal, men även i exempelvis Alingsås och Stenungsund, uppges orsaken vara ideologisk snarare än ekonomisk. Konsulenterna ska lotsa snarare än hjälpa, och ge hjälp till självhjälp genom friskvård, nya nätverk och mötesplatser. Inom olika organisationer kallas denna inriktning ofta för "empowerment", egenmakt.

Många anhöriga skulle dock föredra ekonomisk ersättning framför mötesplatser dit de ändå inte tycker sig ha tid att gå. En kvinna berättar i ett mail till GP att hennes mamma sedan många år vårdar sin demente make i hemmet: "Hon är av den generationen som inte klagar, men det smärtar henne att hon inte får något alls i ersättning då de bor i Mölndals kommun. Hennes väninnor i Kungsbacka och Göteborg får några tusen per månad för heltidsskötseln av anhörig, vilket inte mamma får. Tycker detta är väldigt orättvist!", skrev hon.

Lennart Magnusson är verksamhetschef för Nka, Nationellt kompetenscentrum för anhöriga, på Linnéuniversitetet i Kalmar. Han bekräftar att det ekonomiska bidraget uppskattas mycket av de anhöriga, men att många kommuner i landet har tagit bort det.

Tidigare riktades anhörigstödet mest mot äldre. I dag ska stöd även erbjudas anhöriga som vårdar eller stöder långvarigt sjuka och funktionsnedsatta. Ann-Christin Sädås i Lilla Edet har en delad tjänst som demenssjuksköterska och anhörigkonsulent mot äldre och har svårt för att få tiden att räcka till.

–Det här området är ju enormt. Jag jobbar 30 procent som anhörigkonsulent, vilket är alldeles för lite. Alla politiker är jättepositiva men de satsar inte resurser. Dilemmat är att pengarna i en kommun ska räcka till så mycket som är lagstadgat, säger hon.

Det finns två typer av anhörigstöd. Indirekt stöd vänder sig till den vårdade och ska beviljas av en biståndshandläggare. Det gäller till exempel hemtjänst, dagverksamhet och korttidsboende. Den andra varianten kallas direkt stöd och vänder sig till anhöriga. Det kan handla om information, enskilda stödsamtal och gruppsamtal, men också om anhörigcafé, studiecirklar, föreläsningar, vattengymnastik, massage och styrketräning.

Bodil Herfors, anhörigstödjare i Kungsbacka, berättar att kommunen bland annat haft en uppskattad kurs i mindfulness.

–Många anhöriga har en väldigt stressad situation. De behöver hjälp med att slappna av och fånga de goda stunderna, säger hon.

I många kommuner är insatser av frivilliga en förutsättning för ett bra anhörigstöd. De kan ges av Röda korset, kyrkan, Lions – eller av en aktiv anhörigförening. På Tjörn startade anhörigkonsulent Susann Carlsson själv en sådan för snart tio år sedan. I dag är den självgående och delar lokal med Susann.

–Här finns alltid någon att prata med och vi har öppet varje dag. Det tror jag vi är rätt unika med, säger hon.

Kenneth Andersson är vice ordförande i anhörigföreningen.

–Jag ser det som ett sätt att ge tillbaka för allt jag fick genom Susann och föreningen under de elva år jag själv skötte om min hustru, säger han.

Sociala aktiviteter som julbord, utflykter och grillkvällar är viktiga men själva hjärtat i verksamheten är lokalen och alla möten, föreläsningar och gruppsamtal som äger rum där. Tjörns modell för stöd till anhöriga har rosats från flera håll.

–Det här arbetet är så tacksamt, och jag vet att det uppskattas. Vi har till och med haft studiebesök från Japan, säger Susann Carlsson.

Lena Ekstrand

livsstil@gp.se