Stig vill ge drabbade livsglädjen tillbaka

Vår och höst ordnar Stig Dahlgren och ”Stödkompisarna” temahelger för andra cancerdrabbade och deras anhöriga. I dag samlas de på Brännö pensionat kring temat ”Inspiration, lust och glädje”.

– En läkare, som själv är canceröverlevare, ska prata om hur han hittade ljuspunkter i mörkret när han var som sjukast. Sen blir det workshop med dans och rörelse. På söndagen spelar vi rollspel där vi använder alla våra sinnen, säger Stig.

Han bjuder på kaffe och ställer fram en burk med nybakade småkakor på bordet, medan han berättar om sitt liv med ”ups and downs”. Barndomen i arbetarområdet Kärrdalen på Hisingen var fin, men som ung var Stig en orolig själ som sökte äventyret.

– För att kunna resa till Indien och Afrika, tog jag ströjobb. Jag var en hippie som levde ett vilt och bohemiskt liv. Det var inte så hälsosamt, men jag lärde ju mig att ta hand om mig själv, säger han.

När Stig var 27 bestämde han sig för att ändra inriktning på sitt liv och gick ett år på Hellidens folkhögskola i Tidaholm, där han träffade sin blivande fru. Han stadgade sig och jobbade som varvsarbetare tills han var 40. En annons i tidningen fick honom att byta yrke och börja arbetsträna struliga ungdomar i Kortedala-Bergsjön.

– Många hade problem med kriminalitet och missbruk, en del hade bara kört fast. Det var ett dynamiskt och spännande jobb, där jag fick användning av mina egna erfarenheter. Så småningom insåg jag ju att det inte räckte med ”j-a anamma” och gick därför en grundläggande psykoterapibildning.

Hösten 1993 förändrades Stigs liv drastiskt då han fick cancer i halsen. Han genomgick en tuff behandling med flera operationer, cellgifter och strålning.

– Och jag som trodde att jag var odödlig; uppvuxen som jag var med Clint Eastwood och John Wayne som ideal. En man håller allt inom sig och visar inte sin svaghet. Den strategin höll inte alls nu. Jag var tvungen att lära mig att öppna mig och be om hjälp och prata om min dödsångest.

För att hantera den kris som cancern utlöste, läste Stig all litteratur som fanns i ämnet och deltog i såväl terapi som samtalsgrupp.

– Man måste våga möta sina depressioner och ta fram sin egen kraft. Att jobba i grupp och träffa andra som varit med om samma sak är starkt. Det ger en oerhörd närhet. Man förlöser varandra känslomässigt. När någon annan gråter börjar jag också gråta, säger han.

För att använda sig av sina djupa erfarenheter och försöka vända något negativt till något positivt, började Stig ordna samtalsgrupper för cancerdrabbade och deras anhöriga.

– Cancerpatienter är av naturliga skäl ofta väldigt självupptagna; något som blir svårt för de anhöriga som står vid sidan om och undrar vad som händer. Ingen frågar hur de mår och många flyr in i arbete, sprit eller träning.

Med Stig som samtalsledare får gruppdeltagarna berätta vad de varit med om och vad de vill prata om; allt i syfte att återfå balans och livsglädje.

– Vissa deltagare som jag träffar har inte tagit in att de haft cancer. De är känslomässigt avstängda. De är botade medicinskt, men saknar livslust. Att hjälpa dem att komma vidare är det som känns meningsfullt för mig.

Av den anledningen bildade Stig ”Stödkompisarna”; en ideell förening för cancerdrabbade personer och deras anhöriga. Syftet är bland annat att få möjlighet att prata med andra i en liknande situation. Föreningen ordnar månadsmöten och temahelger för att stimulera till ökad livslust och livsglädje.

– Var tredje person i Sverige drabbas av cancer. En av fyra dör av sjukdomen. Men tre av fyra dör av något annat och för dem gäller det att leva här och nu. Många hamnar i en existentiell kris efter behandlingen och funderar över vad som är väsenligt. Vad ska jag ha mitt liv till nu om jag ska leva? Vilka mål ska jag ha? När döden flåsar mig i nacken får jag en chans att ändra på saker. Om jag vågar prata om detta blir jag starkare som person. När all spänning släpper kommer glädjen upp till ytan, säger Stig och tillägger att det inte är bra för immunförsvaret att hålla allt inom sig. Kropp och själ samverkar.

För tre år sedan hamnade Stig på nytt i kris, då hans käke gick av på grund av en strålskada. Smärtan var enorm och han fick stora doser morfin. Han sondmatades och gick ner 20 kilo. Efter att ha genomgått flera operationer och fått en bit av vadbenet insatt i käken, ser han nu fram emot att få nya tänder i underkäken.

– Det är inte så kul att gå på middag och se andra äta kött och räkor, medan jag sitter där med min soppa, säger han.

Stig beskriver sig själv som en ”besvärlig patient”, som lärt sig ställa krav på sjukvården. Samtidigt som han betonar hur nöjd han är med den behandling han fått, pekar han på de brister som finns i rehabiliteringsfasen.

– Men människan själv kan göra mycket för sin rehabilitering genom att vara aktiv och be om hjälp. Det gäller att hitta sin inre kraft och inte bli sin cancerdiagnos. Jag är en fighter som lärt mig möta de problem jag har och hitta lösningar.

Ingemo Orstadius

namn@gp.se