Hans egen konstnärskarriär spänner över konstförsäljning på en lokal tv-kanal i New York till att vara en av storsäljarna på ett Stockholmsgalleri via en vetegräsbar i Göteborg. En konstbluff ryms också i karriären.
– Det här är inte terapi. Jag är inte terapeut. Jag tolkar inte terapeutiskt utan jag tolkar det på samma sätt som annan konst. Jag tittar på färg och form, som på en konstskola. Jag tror att många som kommer hit uppskattar att det inte är terapi, säger Stefan Karlsson.
Nyss har vi mötts utanför huvudentrén till psykiatrin på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Nu sitter Stefan Karlsson tillbakalutad på en stol i ateljén omgiven av färgstarka målningar på väggarna.
– Här har man inga krav på sig. Det ska vara kul och kladdigt, fritt och kreativt. Här kan man måla av sig sin ångest. Det är en del i vårdkedjan och läkarna på kliniken kan rekommendera patienter att komma hit. Mitt intryck är att många glömmer att de är sjuka när de koncentrerar sig på måleriet.
Konstateljén slog upp dörrarna i januari i år. Då hade Stefan Karlsson arbetat extra som mentalskötare sedan mitten av 70-talet. På den tiden fanns det gott om konstnärliga verksamheter inom psykiatrin men i samband med psykiatrireformen på 90-talet försvann de nästan helt. Att återinföra konstnärlig verksamhet i psykiatrin är en tanke som han burit på sedan dess och som han nu förverkligat med hjälp av pengar från Västra Götalandsregionens kulturnämnd. Parallellt pågår forskning knuten till Psykologiska institutionen vid Göteborgs Universitet.
– Vad man kan se redan nu är att ateljén och måleriet har stor betydelse för många patienter. Inte minst för dem med depression och självskadebeteende. Jag får ofta höra från patienter när de skrivs ut ”vad ska jag göra nu innan jag kommer in i öppenvården?” Många fortsätter då att måla när de kommer hem. Vi har inga resultat än, men kanske är det så att man tack vare måleriet inte faller tillbaka lika lätt i en depression.
Stefan Karlsson har själv upplevt vad konsten kan betyda när man drabbas av psykisk ohälsa. För några år sedan brände han själv ljuset i båda ändar. Han var då kreativ chef på en reklambyrå och körde slut på sig själv. Depressionen var ett faktum.
– Reklam var inte bra för mig. Det var för mycket business. Jag brände ut mig. Då målade jag. Att låsa in mig i ateljén funkade för mig.
Stefan har en spännande konstnärskarriär med flera intressanta projekt och utställningar bakom sig. Som en av frontfigurerna på Göteborgs konstscen har han varit tongivande och i scensatt flera uppmärksammade konstprojekt. Att utmana och tänja på konstens gränser har varit ett genomgående tema i hans arbete. I början av 80-talet flyttade han till New York och bosatte sig i Lower East Side på Manhattan.
– Jag hängde med husockupanter och hyrde en tv-studio en timma i veckan och sålde konst i direktsändning. Folk samlades på barer för att kolla. Vi fick pengar från konstnärer och gallerister som betalade för att vara med. Andy Warhol hyrde en studio bredvid oss. Det var en spännande tid. Man kunde se numera kända konstnärer som Keith Harring och Jean-Michel Basquiat på klubbar eller måla på husväggar på Manhattan. Men det var hårt och tufft också. När jag gick hem på kvällarna låtsades jag att jag var påverkad, annars hade jag blivit rånad.
Två år senare flyttade han till Berlin. Där levde han också med husockupanter och lärde sig förstå konst på djupet, säger han. Sedan fortsatte karriären i ett intensivt tempo. Hemma i Göteborg öppnade han senare Galleri Sub Bau och en vetegräsbar med namnet Enzym bar som var ett av hans projekt.
– I slutet av 90-talet ställde jag ut stora odlingar med vetegräs i Stenasalen på Konstmuseet här i Göteborg. Då hade jag länge intresserat mig för klorofyll och fotosyntesprocessen och fick pengar till ett projekt från Bildkonstnärsfonden för att utforska det mer. Men egentligen så ville jag bara ha en plats att odla vetegräset på som jag sedan skulle använda till juice och sälja i min bar, haha.
Så det var en konstbluff?
– Ja, det kan man säga, en föregångare. Men det var inte tanken. Jag har alltid gjort konst av mitt liv, visa hur jag lever. Vetegräsbaren var en del av det. Men visst har jag velat häckla konstvärlden och jag har ofta bitit den hand som föder mig.
Stefan Karlsson är av det kompromisslösa slaget.
När han inte längre trivs i ett sammanhang så har han hoppat av. I flera år samarbetade han med Galleri Engström i Stockholm. Han var en av galleriets starkast lysande stjärnor och storsäljare. När karriären stod på topp tröttnade han plötsligt.
– Jag vet inte varför och jag har gjort det många gånger. Det är ett mysterium och jag har gått i terapi för att få reda på varför men jag har ännu inte fått något svar.
Han menar att det har med frihet att göra. När den naggas i kanten vill han inte vara med längre.
– När jag känt så har jag ägnat mig åt sociala projekt istället. Sådant som inte går att sälja. I dag är jag där jag vill vara. Men det har tagit ett helt liv.
Stefan Karlsson
Ålder: 61 år,
Bor: Lägenhet i Johanneberg.
Gör: Konstnär och mentalskötare. Leder konstateljén på Sahlgrenska psykiatri affektiva i Göteborg.
Familj: Gift. En vuxen son som bor i Frankfurt och en son som är tre år.
Övrigt: Driver Stefan Karlssons Museum för dålig konst i en källarskrubb på Kristinehöjdsgatan 8 i Göteborg. Museet visar konst enligt principen: ” Jag ställer ut bra konstnärer som gör dålig konst eller tvärtom”.
