Sara Kadefors: "Coolhetens tid är för alltid förbi”

ANNONS
|

Jag yrar panikslagen omkring på den gigantiska Alexanderplatz i Berlin. Upp och ner för trappor, ut och in i byggnader. Ingen har hört talas om ”airport express”. Jag blir guidad till en busstation, men där går ju inga tåg. Bakom ett jättelikt kontorskomplex hittar jag tågstationen. Där är det packat med folk och minst trettio meter kö framför informationsdisken. Jag hugger tag i ett antal folkstackare och frågar var tåget går. Någon kastar förskrämd ur sig ett förslag: ”Spår 1?” På plattformen finns ingen info, men precis när jag ska jaga vidare kommer tåget. Efter några minuter börjar hjärtat slå lugnare. Jag kliver av på flygplatsen… hör här, två timmar innan avgång!

ANNONS

Jag har med åren förvandlats till Sveriges ocoolaste person, en som värderar ”att vara i god tid” högre än ”att vara glad och lycklig”.

Jag har ett svagt minne av att jag en gång i tiden hade en avslappnad inställning till livet. Att jag stod vid motorvägen och liftade på natten utan att oroa mig för följderna. Att saker blev lite som de blev. Kvällen innan en tågresa ligger jag numera sömnlös. Själva semestern utomlands kan knappast kompensera för stresspåslaget som föregår flygresan. När min son var tio skickades han iväg på en resa, där det ingick ett flygbyte i Hamburg. Vi var mycket oroliga, men han såg bara förvånat på oss. ”Vad kan hända liksom?” Ja, vad kan hända?

En vän berättade att han nuförtiden bara umgås med folk i 25-30-årsåldern eftersom de jämngamla är så sega. Jag kontrade: visst är det skojigt med unga människor, men man har ju helt olika referenser och det finns så mycket (elände) man inte kan prata om. Samtidigt fattar jag hans strategi. Vem vill bli påmind om det oundvikliga?

Män i min ålder blir inte sällan par med trettioåringar. Det är som att bo i ett fult hus men titta ut på ett fint: man kan lura sig själv att det fula inte finns. När man tvingas konversera om fotbäddar, klimakterieproblem och korsbandsskador påminns man ohjälpligt om sin egen dödlighet. För varje ord dras snaran åt hårdare. Lättare då att uthärda en trettioårings nostalgiska utläggning om ”Sunes jul”.

ANNONS

Coolhetens tid är för alltid förbi. Ändå hoppas man kunna lura åtminstone någon. Jag haltar fram (korsbandsskadan) på stan, iklädd Stan smiths och den gröna skinnjackan i mc-modell som jag köpte 1989, 24 år gammal, i en secondhandaffär i Malmö. Ett ögonblick tror jag mig vara den personen. Men plötsligt springer ett litet barn in i mig. Jag hör barnets mammas replik. ”Akta damen!” Var det verkligen mig hon menade? Kan det ha varit en förvirrad felsägning? Eller en synskada?

Nix pix, loser.

Tummen upp:

Handmaid's tale på HBO Nordic. Briljant på precis alla nivåer.

Tumme ner:

Kroppsdelar som inte beter sig som kroppsdelar en gång gjorde vid fysisk aktivitet.

Sara Kadeforsär författare och skriver böcker, film- och tv-manus för barn, unga och vuxna.

ANNONS