Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/3

Salta sänk: Sista färjan i natten

KÅSERI: John Brovik hamnar en natt på Gullholmen - eller är det i själva verket den grekiska övärlden?

Vi var enda båten i Gullholmens gästhamn. Det var sent i september. Vi hade tagit en sista sväng norrut. Vi ville smaka på Bohuslän lite till innan hösten tog fart. Ta vägen genom kulturlandskapet igen. Fanns några svalor, några ärlor kvar ännu?
Här i Gullholmen verkade tiden ha tagit en paus. Folktomt. Märkligt att röra sig, helt ensamma, mellan husen på ön som krokar i varandra. Tätt, tätt. Höger först efter bron. In i gränderna, förbi ”Skepparhuset”.  Här bodde kutterskepparen Albert Arvidsson, fantomdörjaren som skapade sin förmögenhet på Nordsjön. Framsynt folk förvandlade hans hem till museum, en stadig länk till det förflutna på ön.


Den trådsmala vägen ledde vidare, över stenbron, ut på Lilla Gullholmen och tillbaks igen över Gullholmens alla delar. Över ”Roväret”, ”Ringen”, ”Kullen”, ”Annikas Strand” och allt vad de heter. Det lilla naturmuseet på Gullholmsgården var öppet med sina samlingar, allt doftade mysigt 50-tal. Nere vid vattnet strax intill stötte vi på en avspänd man som staplade hummertinor.
– Det är bara sex till som bor här på vintern, förklarade han. Men jag trivs och har flyttat in i mormors hus här bakom. Det går faktiskt riktigt bra att jobba härifrån, på distans du vet. Och det råder ett särskilt lugn på Gullholmen, under hösten och vintern, som är helt fantastiskt.


Tillbaka i båten. Mörkret föll, kaminen brann. När jag kikade ut genom ruffönstret såg jag en enda figur som rörde sig över bron. Färjan gled förbi i hamnbassängen. Sista färjan i natten och tanken tog ett oväntat språng. Till den grekiska övärlden, till Naxos. Till den där bärplansbåten vi hoppade på i hamnen för att komma tillbaka till Santorini.
Bilderna gled i varandra, konturerna suddades ut. Båten på Naxos, samma kompakta former med kommandobryggan och de två skorstenarna i aktern. Skillnaden var de knallröda bärplanen som stack upp ur vattnet som stora, vassa saxar på sista färjan från Naxos.

Vi ville se Apollontemplet den gången, titta på den berömda solnedgången, och vi planerade vår resa väl över Odysseus hav. Den stora färjan som tog oss från hamnen i Santorini skulle komma tillbaks på kvällen till Naxos igen. Returbiljetten var redan klar.
Men den färjan kom aldrig. Natten föll från himlen. Timmarna gick. När klockan var en bra bit efter midnatt dök bärplansbåten upp. Reserven till Santorini. Extrainsatt. Den såg ganska liten, tveksam ut. Men vi ville ju hem till hotellet.
Vi såg bara kaptenen ombord, ingen annan ur besättningen. Var han ensam? Han hade avklippta, fransiga blåjeans, uniformsjacka och långt, svart hår. Han verkade lite tankspridd, lite frånvarande på ett märkligt sätt. Han påminde om Johnny Depp i filmen Pirates of the Caribbean. Det var Captain Jack Sparrow som styrde vår färja från Naxos.
Så gick båten från kaj. Efter bara en kort stund drog kaptenen fullt skaft. Skrovet riste och skakade när färjan gick upp på sina bärplan och susade ut över havet. Det fräste om bärplanen. Kaptenens flygande, svarta lockar skymtade på den öppna kommandobryggan. 

Vi dånade fram i natten. Stjärnhimlen var makalös. Det var storslaget. Det var skrämmande. Båten skakade och skramlade. Det kändes som vi var på väg åt fel håll, på fel kurs. I den svarta skärningen mellan himmel och hav kände jag mig för ett kort, nervigt ögonblick som solitären i professor Geijers berömda dikt ”På nyårsdagen 1838”:

stjärnvalvet över honom lågar
nedanför brusar hemskt hans grav 

Vi var inte de enda passagerarna på färjan. Tre svartklädda nunnor fanns också ombord och nu ställde de sig vid salongens öppning, på styrbordssidan. Ytterligare en person satt i den bakre stolsraden. En skugglik figur med grå huva och huvudet nerböjt, kanske sov hon.
Det var helt öppet. Ingen dörr, bara en tunn kedja tvärsöver öppningen och ett anslag på engelska: Don´t lean out! Det fanns också en skylt med en överkorsad cigarett. 
Båten rusade fram över platt, bläcksvart vatten. Nu lutade sig nunnorna ut i mörkret. De hängde på kedjan som stora, flaxande fåglar. Fartvinden virvlade och slet i kläderna och de ropade högt till varandra i bruset. En rökte intensivt på en svart cigarill. 
Havet var tomt. Jag såg inga ljus, inga andra båtar. Efter en laddad, sammansatt båtfärd under stjärnorna gick bärplanen ner. Vi var framme i Athinios, den nästan helt släckta hamnen på Santorini. 

De tre nunnorna klev av. Plötsligt var de borta, försvunna i mörkret. Sista bussen hade gått. Vi stod ensamma på kajen och tittade upp mot serpentinvägen; det skulle ta timmar att promenera till staden Fira och hotellet uppe på bergsryggen.
Det var nu hon dök upp, kvinnan i den grå luvan från båten. Hon var fransyska förklarade hon. Hon hade en bil parkerad bakom ett skjul. Vi fick gärna följa med.
Det var en liten Citroen. Jag tror knappt jag har sett en sådan tidigare och absolut aldrig färdats med någon. Det var tunna hjul, öppet canvastak, säten med galon på någon sorts stålrör. När jag böjde mig bakåt för att ta tag i säkerhetsbältet såg jag att bältet var avklippt, precis vid fästet. 

Nu började hon köra uppför serpentinen. Motorn skrek. Bilen krängde galet i kurvan och hon gav till ett litet glädjetjut. Att köra här var det roligaste hon visste, sa hon. Sen kickstartade hon en passionerad story om hur det var att vara fransk lärarinna på en ö i Medelhavet. En ö som en gång klövs på mitten i världens största vulkanutbrott. 
Och himlen var lika svart och full av stjärnor den gången i Grekland som på Gullholmen när jag satt i båten och tittade ut över den öde hamnen, en natt sent i september.
 
Text: John Brovik
Bilder: Britt-Marie Brovik

 

Mest läst