Saknaden efter maken kommer aldrig att försvinna

I efterhand skulle Kerstin Berglund Wingård säga att hon redan när maken Henrik var runt 50 år började se tecken på att något var galet.

– Några enstaka smågrejer, då jag tyckte att jag inte kände igen honom, säger hon.

Men det var först några år innan Henrik skulle fylla 60 som Kerstin började bli orolig.

– En speciell händelse, eller egentligen två, gjorde att jag förstod att något var fel. Vi skulle sova över hos vänner, men när vi skulle bädda klarade Henrik inte av att få i täcket i påslakanet. Det var konstigt. Samma sommar hade vi gäster på vår ö och Henrik sprang och plockade med diskmaskinen. Men plötsligt la han bestickkorgen ner och kunde inte få i besticken. Han förstod inte när jag sa "Du måste ställa den upp".

Vi sitter på uteplatsen framför Kerstins hus i Backadalen. Hon berättar med ett skratt om hur hon och Henrik träffades i en garderob när de var i tjugoårsåldern.

– Jag var på studentklubb och Henrik stod i garderoben, säger hon och ler lite. Han var inte så snygg men vi dansade och satte oss och pratade. Jag tänkte "Han var intressant, lite jämställd verkar han också vara". Vi började träffas – och blev jättekära.

På den tiden hade de båda ett sabbatsår, Henrik körde bokbuss och Kerstin jobbade i bokhandel. Senare började de studera på universitetet, fick barn och byggde huset Kerstin fortfarande bor i.

– Vi visste nog hela tiden att vi skulle vara ihop livet ut, säger hon. Det pratade vi också om på slutet när Henrik fortfarande var någorlunda klar.

Efter att Kerstin börjat misstänka att det var något som var allvarligt fel med Henrik bad hon en av hans vänner som är läkare om hjälp. Vännen såg till så att Henrik fick komma till minnesmottagningen i Mölndal och så småningom fick Kerstins man diagnosen Alzheimers sjukdom.

– Vi åkte till minnesmottagningen med jämna mellanrum. Henrik fick vara med i en forskningsgrupp där de testade en ny medicin och det gav lite hopp – men tyvärr hjälpte den inte.

När Henrik insjuknade arbetade Kerstin som projektledare på Chalmers men blev tvungen att sluta för att vara hemma med Henrik.

– Han var väldigt snäll och lugn när han var sjuk, säger Kerstin. Men knäcken för mig kom när han på natten inte längre hittade toaletten. Han kissade på mattor, och på TV:n… Jag började sitta uppe och vakta. Det kändes hemskt och jag blev jättetrött. Det varade minst ett år, sedan klarade jag inte mer. Jag ringde till kommunens biståndshandläggare och sa "Jag vet inte om jag orkar detta längre".

Henrik var då 63 år och efter en tid kom beskedet att det fanns plats för honom på ett boende.

– Henrik hade inget emot att flytta, berättar Kerstin. Han var så pass grumlig då. Men för mig kändes det hemskt. Och i normala fall hade jag tyckt "Det här får inte hända". Men jag var så fullständigt utmattad. När jag kom hem och la mig på sängen, dagen han flyttat, kändes det så skönt samtidigt som det också kändes tragiskt. Men människan är inte gjord av stål, och jag har aldrig haft dåligt samvete. Jag gjorde så mycket jag orkade för Henrik.

Kerstin ler lite svagt.

– När jag betalade räkningarna, sådant som Henrik som ekonom tidigare hade tagit hand om, visade jag honom alltid vad jag gjort. Kanske kunde det stimulera hjärnan lite. Och jag sjöng för honom och försökte dansa med honom…

Hon gör en kort paus innan hon lägger till:

– Det är verkligen en anhörigsjukdom. Jag är fortfarande trött. Och något jag har tänkt på när det gäller alzheimer är att man också gärna kan fråga den anhörige hur den mår.

Kattungen Frans-Oscarsmiter förbi oss in i huset och Kerstin berättar att hon har två katter. Dagen vi ses har hon varit på yoga och inom kort väntar en resa tillsammans med två av döttrarna. Livet fortsätter men saknade efter Henrik som avled 2013 är stor.

– Och det blir bara värre, konstaterar Kerstin. I början sa folk "Efter första året blir det bättre". Men nä, det blir det inte. Jag saknar vardagen… kvällar och morgnar. Varje onsdag och fredag, ofta med barnen och deras respektive, åt vi en god middag hemma – från början till slutet.

Hon berättar om hur de brukade segla tillsammans, vara på landet och ordna fantastiska fester.

– Henrik lagade maten och jag planerade allt runtomkring, säger Kerstin och ler vid minnet.

Hon tystnar men fortsätter snart:

– Ibland drömmer jag. Och en natt vaknade jag av en av katterna. Det kändes som om någon låg bredvid mig och för ett ögonblick trodde jag att det var Henrik.

Lina Norman

livsstil@gp.se