Rune vill föra sina minnen vidare

ANNONS
|

Rune var ett av sju syskon. Mamma Anna gick bort när han var åtta år. Pappa Konrad var tapetserare. Familjen var självförsörjande på grönsaker, och höll sig med kaniner och grisar för kött. Blåbär fanns i den närliggande skogen. Rune beskriver trädgårdarna som små paradis, med syrenbersåer och blommor. Röja mark, plantera och skörda fick man göra på fritiden. Det var ett hårt arbete.

– Nu när jag ser folk som kelar med sina barn så kan jag inte komma ihåg att jag fick en kram en enda gång under min barndom. Men på äldre dagar har jag fått mycket kramar, säger Rune.

ANNONS

Han gick på Nordhemsskolan, där han gick under öknamnet ”torparn”. Det var ingen rolig tid, att sluta skolan som 15-åring blev en lättnad. På 30-talet såg han när Östra Hamnkanalen fylldes igen med hjälp av häst och kärra.

Året som Rune föddes var också året då insulinet upptäcktes, något som skulle visa sig bli livsavgörande för honom. När han var 17 år fick han diabetes, på den tiden kallat sockersjuka, en sjukdom som ofta ledde till döden.

– Jag trodde aldrig att jag skulle bli ens 20 år, berättar Rune.

När andra världskriget bröt ut slapp han bli inkallad, på grund av sin sjukdom. Av samma anledning fick han extra fläsk och grädde i ransonen. Men kriget påverkade vardagen även i Högsbo.

– Vi fick täcka alla fönster med svart papper och på cyklarna fick vi ha särskilda skydd för ljuset. Luftvärnet fanns överallt i Högsbobergen. De lyste med sina strålkastare efter flygplan, minns Rune.

Som de flesta i Högsbo var hans pappa socialdemokrat. Det blev den politiska vägen även för Rune. Nu är han inte längre medlem i partiet, men han har Olof Palmes, Tage Erlanders och Per Albin Hanssons autografer bevarade. Krigstidens svenska nazister hade han inte mycket till övers för.

ANNONS

– I Högsbo bodde en nazist som hade en motorcykel. Den saboterade vi några gånger. Vi skruvade loss lite grejer med en skiftnyckel. Han gjorde oss inget ont, men vi var arga på nazisterna. Vi visste vad de ställde till med.

1942 dog pappa Konrad och torpet i Högsbo såldes. Samma år träffade Rune sin Nancy på en dans på Kungsgillet. Ett år senare gifte de sig. När freden kom bodde de i Sundbyberg. Men hemlängtan blev för stark, och snart var de tillbaka i Göteborg, där de fick två söner. Efter att ha bott i Majorna och Järnbrott hamnade de slutligen i Biskopsgården, och Rune bor kvar i lägenheten de flyttade till på 60-talet.

Han arbetade som målare fram till pensionen på 80-talet. De fick barnbarn. Sedan förändrades livet drastiskt. Den yngste sonen gick bort 1997, hustrun år 2000 och äldste sonen 2003. Sorgen finns fortfarande med i vardagen. Ibland sköljer den över honom, som när han hör Flamingokvintetten, som en av sönerna tyckte om.

Att skriva har blivit ett sätt att hantera saknaden. Nyligen skrev han om ensamhet i Hemmets Veckotidning. Tidningen skickade vidare läsarbrev till honom, från andra äldre som kände igen sig. Rune besvarade dem.

ANNONS

Annars är det sociala schemat hektiskt och det är något han trivs med. Tillsammans med en granne har han startat en trivselgrupp och på måndagarna åker Rune och en av hans systrar till Åkerhus och sjunger, spelar och har frågesport. När Nancy gick bort började han engagera sig i Kamratföreningen Gamla Högsbotorpare. De ses var fjortonde dag, i ett av de kvarvarande torpen vid Axel Dahlströms torg.

– Det är hundra år sedan de började gräva där ute, med hacka och spade. Kontrakten var på 49 år men staden struntade i det och rev husen. Det var många som tog illa vid sig, berättar Rune.

I föreningen håller medlemmarna minnet vid liv.

– Vi som var barn i torpen har blivit som en familj.

Nu finns bara 14 medlemmar kvar. Runes önskan och förhoppning är att fler ska ansluta sig. Man behöver inte ha vuxit upp i området för medlemskap. Det räcker att ha ett intresse.

I dag är Högsbo en helt annan plats än när Rune växte upp. På den tiden var det tyst, men tystnaden bröts ibland av Säröbanans signalerande. Nu är Säröbanan cykelbana.

– Jag minns när vi stod på trappen och såg norrsken, och hörde nithammarna från varvet. Det var så tyst att man hörde Götaverken och Eriksberg, berättar Rune.

ANNONS

När han var fem år gjorde han ett litet hål i en sten nära hemmet. Många spikar gick åt, när han imiterade en stensprängares arbete. Allt har förändrats sedan dess, men stenen med hålet finns fortfarande kvar där han lämnade den.

Fakta: Rune Johansson

Ålder: 95 år.

Bor: I en fyra i Biskopsgården.

Intressen: Skriva i alla former.

Familj: Barnbarn och barnbarnsbarn.

Dikten "På äldre dar"

Åren komma åren går,

tillbaka ingen tiden får.

När man så blicken bakåt vänder,

man ser att mycket sker och händer.

Där vi som barn har lekt en gång,

bland grönska, träd och fågelsång.

Där många först såg dagens ljus,

finns inget kvar, blott ett par hus.

Utav den gamla tidens byggen,

allt detta revs av stora styggen.

Som hette staden Göteborg,

vars åtgärd väckte mycket sorg.

Nu finns här hus och torg och gator,

och vi är gamla har rullator.

Men minnena från svunnen tid,

ändock i själen ger oss frid.

Nu får vi träffas här och prata,

vi är ju på vår mammas gata.

Att träffas här på äldre dar,

är glädjestunder vi har kvar.

Att här i torpet vi kan vara,

vi från den tidens barnaskara.

Det är ju nästan helt otroligt,

på äldre dar få ha så roligt.

En tacksamhetens tanke går,

för kakor och för kaffetår,

till styrelsen och alla andra,

tack vare er vi har varandra

Dikt av Rune Johansson,

skriven i mars 2001

ANNONS