Låt oss säga det meddetsamma: Norra Polen kommer aldrig att bli alla svenskars våta semesterdröm.
Anledningen stavas: Östersjöns grönbrunbeiga vatten, polsk mat och surkålsservice.
Så var det sagt.
Det finns ju också underbar kabanoss, vidsträckta välordnade silverstränder med vattenrutschkanor och domarförsedda beachfotbollsplaner, mil efter mil. Och till sist: Det är lätt att drabbas av den där allt mer sällan förekommande känslan av rikemansvansinne när man ska betala nästan ingenting för den goda bärsen.
Visserligen utan att få ett serviceinprickat leende tillbaka, i stället ibland lite oförklarligt skäll, men ändå.
Om man tar tiotimmarsbåten från Karlskrona är de flesta på väg hem från jobbet. Från renovering och ekparkettläggeri i Haga eller fasadputserier i Ronneby kanske. De polskregistrerade bilarna går på knäna, fulla av packning och arbetskraft. Polackerna öppnar sina smörgåspaket med jordgubbsfläckar på byxorna och lastbilschaffisarna köper bärsa och står och röker ute på däck.
Rederiet är svenskt, men personalen är polsk och det är tydligt hur viktig den elva år gamla färjeförbindelsen mellan de båda vänorterna är för det nya EU-landet och för Sverige som vill ha billiga ommålningar hemma. Och få de svenska jordgubbarna avnypta. Eller, som svensk då, bara ha varit hos tandläkaren i Gdynia eller fixat nya billiga tuttar i Gdansk.
Man lägger till i hamnstaden Gdynia, en mäkta stor hamn, en av de största i hela Östersjön. Tar man sig ut från den dåligt skyltade hamnen och in mot city förbyts allt. Man får sand mellan tårna och man märker att stan egentligen inte är en klassisk hamn- och varvsstad. Som till exempel Göteborg, där man aldrig får sand mellan tårna. Det här är en beachstad.
Vid en första anblick av Gdynia är det som att kastas tillbaka till Sverige 1979, stadsbilden är gammal och nedgången men också pompös i gammalkommunistisk anda. Hotellet är en bunker. Grått på utsidan. Stillöst på insidan. Såväl inredningsmässigt som servicemässigt. Vi ber om ursäkt för vår ankomst och ute på den norra piren står den engelskskrivande polska författaren som föddes i Ukraina, Joseph Conrad, uthuggen som ett stenmonument.
Men stranden är den finaste vita sanden! Vit flagg. En riktig citybeach. Som Helsingborg! Bara att släpa sig ut från stan och hoppa i vattnet. Nivea-sponsrat Baywatch-gäng vaktar i torn på var femtionde meter. Snygga tjejer ligger runt deras inhägnad. Det är bara att lägga sig i den fina silversanden. Allt är ordnat. Man bygger strandkaféer och traktorerna rensar stränderna varje morgon och städpatrullen sitter sedan och rensar sina silar från allt från kapsyler till kanske något värdefullt - ett mynt, kanske en kvarglömd silverkedja i sanden. Det hamras under den stekheta solen. Verandor, barer, för afterbeach, för beforebeach, för beforelatebeach.
Traktorerna som borstat upp gårdagens skräp från sanden skakar därifrån. Morgonjoggarna droppar av från strandremsan som är full av död småfisk. Klockan är tio, det börjar fyllas på med badare. Ett sjöräddningssällskap testskjuter nödraketer från marinan inför en hänförd inbjuden publik och ett myller av småbåtar dyker snart upp ur horisonten men girar sedan snabbt när de insett falsklarmet.
Polska svordomar rullar in med vågorna mot stranden.
Som de flesta andra moderna beachstäder i världen är Gdynia ett gammalt lugnt fiskeläge. När första världskriget var över, men grannstaden Gdansk inte lyckades återgå till polsk kontroll, byggdes en stor hamn av fiskeläget Gdynia i stället. Under andra världskriget tog tyskarna och flottan över i Gdynia och döpte om staden till Gotenhafen.
Jag gillar inte Östersjöns grönbeigebruna vatten och jag gillar inte saltbristen och jag gillar inte döda hav. Jag gillar inte att Östersjön är 25 grader klockan tolv och två märkliga undervattensströmmar senare är tolv grader.
Det där sista spelar kanske inte så stor roll. Jag badar aldrig i Östersjön, men det finns ju de som gör det och vid tolv är stränderna packade.
Beachvolleyboll och rutschkana är väl alltid kul och efter en hård dag på stranden vill man ju ha något. En franskpizza kanske, ett slags delad painriche med ost och skinka och tomat som gräddas i ugn, vi kan väl sitta där ute på verandan med utsikt över allt fint.
- Kan vi låna en kniv, vi vill skära upp franskpizzan?
- Nej.
- Nej?
- Vi har ingen gaffel.
- Har ni ingen kniv? Hur skar ni upp brödet då?
- Vi har ingen kniv.
Men stranden är vit och fin! Och lång! Och billig!
Det går inte att skriva om Gdynia utan att nämna hennes två systrar, Sopot och Gdansk. De tre, som tillsammans kallas Trójmiasto, Trestaden, bor bara någon halvmil från varandra, delar till och med samma bukt - Gdansk-bukten (Zatoka Gdanska) - och har efter andra världskriget nästan växt ihop till en siamesisk trilling, om det nu finns något som heter så.
Minstingen Sopot är kustens populäraste turistort och redan från början gynnad av den rika borgarklassen från Gdansk. I början av 1800-talet etablerades den lilla staden som havsbadscentrum av en hängiven läkare ur Napoleons armé och mellan världskrigen upplevde Sopot sina glansdagar, då stora delar av den europiska överklassen vallfärdade hit för att slå dank.
Kommuniststyret efter andra världskriget ville så klart inte vara sämre än den tidigare makteliten och gjorde Sopot till sitt eget lilla sol-och-sommar-Kreml.
I dag känns Sopot nyrikt. Vackra människor med små baddräkter. Lite finare bilar. Dyrare priser och det byggs överallt. Så där som det görs i en nation som är på väg full fart framåt ekonomiskt. Och mycket riktigt, det är här i Sopot Grand Hotel ligger. Precis vid havet. Mäktigt och stort.
Annars ser inte Sopot, från genomsfartsvägen, mycket ut för världen. Men hittar man bara ner till havet från den dåligt skyltade huvudvägen, möts man av en hoper fina hus, stenvillor och prunkande trädgårdar. Och stranden så, den silvervita, fina stranden och den halvkilometerlånga piren som sticker rakt ut i havet. Det kostar två och sjuttio zloty att gå på den, barn en och trettio.
Och när man gått fram och tillbaka kan man gå och äta på kinakrog på ett kinahotell som heter Zhong Hua. Det är lite roligt.
I Gdansk, storasystern, behöver man kanske inte så mycket mer än Gamla stan. Egentligen. Det är en riktigt fin och stor Gamla stan, även om enformigheten är påfallande. Överallt säljs det samma bärnsten och samma silversmycken. Jag menar överallt. Det har helt gått överstyr med bärnstenen, men gdanskarna är stolta och kallar sig för världens ledande bärnstensstad.
Mycket tjat för lite kåda.
Badet ligger norr om Gdansk, så blir det en promenad längs medeltidshamnen i stället som toppas av Europas största hamnkran från den tiden, dåliga restauranger och skojtatuerare utan tillräckligt med bläck i pennan. Framförallt är Gdansk en politisk häxkittel som tronar på fornstora dagar men också lika stora nederlag.
Det var här andra världskriget började när tyskarna attackerade den lilla halvön Westerplatte och sköt sönder nästan hela Gdansk, och 1945 sköt röda
armén sönder det lilla som fanns kvar. Det mesta av kulturvärde byggdes sedan upp igen, precis som det var.
Det var i hamn- och arbetarstaden Gdansk som fackföreningen Solidaritet bildades och de stora strejkerna avlöste varandra, vilket 1988 ledde till kommunismens fall.
Lech Walesa och hans solidaritetsgäng fick både en plats, monument och ett museum som tack för sina insatser. Givetvis ligger Solidaritets museum, med sin ständigt pågående multimedieutställning Frihetens väg, i det stora hamnområdet, strax utanför Gamla stan.
Och utanför byggnaden reser sig monumentet
Monument to the Fallen Shipyard Workers.
Väldigt värt ett besök. Om man hittar dit för alla osynliga skyltar. Vi hittar ut till slut. Till Gdynia. Det mörknar ju och vi måste ut på södra piren och titta på Gdynias turistattraktion nummer ett och två: En Barken Viking-look-alike och ett "beautiful" krigsskepp från andra världskriget.
Känns som Göteborg på nåt kusligt sätt.
