Strandad i Con Dao

”Nu måste man här låta sig nöja at afbida tiden ibland ett wildt folk, som vi intet ord kunde förstå, omgifwne med höga bärg och willskog där man icke hade så stor slät plats, som Skeppet var långt till, at spatsera på och fördrifwa ledsamheten.”

Så skrev Christopher Tärnström om Pulo Condor hösten 1746. Han var den förste av Linnés lärjungar att sändas ut i världen för att förhoppningsvis komma hem med några levande guldfiskar till drottning Lovisa Ulrika och en ”theebuske uti kruku” till Carl von Linné själv.

Nu blev det inte så. Ostindiefararen ”Calmar” missade sydvästmonsunen som skulle föra den till Kina och blev liggande vid ögruppen i flera månader. I december drabbades den endast 35-årige Tärnström av en dödlig feber och ligger nu begravd vid en strand här.

Nationalpark sedan 1993

När jag själv ser Con Dao, som öarna heter i dag, såhär drygt 260 år senare kan jag ändå förstå vad Christopher Tärnström menade.

Con Dao är helt enkelt något av det mest speciella jag upplevt. På öarna, belägna en timmes flygtur söder om Saigon, mitt ute i Sydkinesiska sjön, finns faktiskt några släta platser att spatsera på – undersköna tropiska stränder kantade av kokospalmer och kausarinaträd. Men landskapet påminner också om Korsika med sin låga macchia-vegetation, om Costa Bravas klippor som stupar rakt ned i havet eller om någon isolerad ö mitt ute i Atlanten. Ibland ser det till och med ut som på Lofoten.

Särskilt tråkigt verkar Tärnström trots allt inte ha haft. Mest hela tiden tycks han ha varit i full gång med att undersöka och registrera, anteckna och mäta allt han såg. Och naturen här har verkligen mycket att ge.

I denna isolerade skärgård är 14 av öarna nationalpark sedan 1993, och då ingår också stora vattenområden. Mest känt är Con Dao kanske för det sköldpaddsprojekt som drivs i samarbete med Världsnaturfonden. Här finns också flera endemiska, inhemska, växt- och djurarter, bland annat den svarta ekorren. Men även de sällsynta, mycket skygga dugongerna, sjökorna, lockar besökare. Men hoppet om att få se dem är nog större än den verkliga möjligheten.

– It’s up to luck, det beror på om man har tur, säger Ha, som jag träffat på en av öns restauranger där hon jobbar extra.

Hon blir min guide under vistelsen, och det är också vad hon är utbildad till. Nu söker hon nytt jobb efter att ha bott inne i Saigon en period. Där vantrivdes hon bland alla avgaser – som många andra här har Con Dao knipit hennes hjärta och nu har hon kommit tillbaka för att stanna.

Menyn är ganska enahanda

För att jag ska vara verkligt säker på att få se en dugong beger vi oss till nationalparkskontoret i utkanten av den lilla staden Con Son. Här finns en dugongkalv i ett jätteakvarium, en unge som hittades övergiven och senare konserverades. Det är lite naturhistoriskt museum och biologisal över det hela, men utställningarna om parkens växt- och djurliv ger mycket information, och personalen hjälper till om man behöver en guide eller vill hänga med på en vandring. I nationalparken finns hela fyra olika ekosystem: regnskog, mangroveträsk, korallrev och ängar av sjögräs. Det är i dessa ett tiotal dugonger lever och tillbringar dagarna med att beta sjögräs, bara strax utanför Con Son.

Men inga riktiga dugonger visar sig och vi åker vidare mot Ben Dam.

Där vägen tar slut någon kilometer bortom den lilla fiskehamnen infinner sig känslan av att vara ett stenkast från världens ände. Vägen slutar i intet och det är lätt att undra om de alls tänkt sig en fortsättning – här möter en vägg av branta klippor. Det är kav lugnt och tystnaden bryts bara av en svart ekorre som hostar till inne i skogen. Mycket mer avlägset än så här blir det nog inte på en tropisk ö i Sydostasien, tänker jag.

Men så vänder jag mig om och möts av helt en annan vy, den lilla fiskehamnen Ben Dam med alla båtar på redden liknar inget annat än Lofoten med toppiga berg i bakgrunden.

Det var just här i gattet som skeppet ”Calmar” sökte vinterhamn den där hösten, och vetskapen att flera svenskar kom hit 263 år före mig ger onekligen perspektiv på min egen vistelse som modern turist.

Eftersom Ha till skillnad från de flesta andra på Con Dao pratar engelska stannar vi och hjälper till med att översätta en meny på en nyöppnad liten restaurang i Ben Dam: Fisk med ris, kyckling med ris, räkor med ris. Menyn är ganska enahanda, det är knappast för de stora kulinariska upplevelserna man åker hit. Men de utländska turisterna har börjat komma och ska ha mat.

Toj som flyttat hit från fastlandet för att arbeta, pratar inte ett ord engelska, så hon är tacksam för hjälpen.

– Här känner alla varandra och hjälps åt, det finns ingen som helst brottslighet, och eftersom det inte finns mycket att göra kan man spara pengar, berättar hon

Det är moppe eller cykel som gäller

På öarna bor 6000 människor, och närmare 5000 av dem är på något vis knutna till administrationen eller militären, öarna utgör sista utposten mot flera omstridda territorialgränser här ute i havet. Så kanske är det just därför Con Dao har begåvats med en oerhörd mängd statliga byggnader och en fantastisk infrastruktur. Vägarna är asfalterade och väldigt bra, men de ligger så gott som helt öde.

Här finns en – ja, en – personbil, men hotellen har minbussar. Annars är det moppe, elmoppe eller cykel som gäller, och avstånden är så korta att det funkar. Huvudön Con Son är bara dubbelt så stor som Sydkoster. Befolkningen odlar sockerrör, ris och grönsaker, och på de mer låglänta delarna av ön ser man kor som går fritt och betar.

Inne i den sömniga lilla staden Con Son ligger små caféer och hak där man kan ta en fika eller äta en enkel lunch. Det är knappast något myller av människor bland de gamla kolonialbyggnaderna utom när de öde gatorna livas upp av en grupp vietnamesiska turister. De bor ofta på något av hotellen inne i stan och har i många år kommit för att besöka Con Daos fängelser. Fram till 1975 var öarna Vietnams eget Robben Island.

Här var straffkoloni sedan mitten av 1800-talet där fransmännen höll frihetskämpar fängslade under kolonialtiden. När Indokina upplöstes 1954 tog amerikanerna och Saigonregimen över och byggde ut fängelserna, som än i dag sätter sin prägel på hela Con Son.

Tillsammans med Veronica och Jochen från Tyskland gör jag guidad tur med Mr Tinh från Revolutionsmuseet. Bortsett från de höga murarna ser Phu Hai-fängelsets trädgård och gamla byggnader nästan pittoreska om än förfallna ut, men skenet bedrar. På Con Dao satt snart sagt varenda vietnamesisk frihetshjälte fängslad under vidriga förhållanden. Under 1940-talet lät fransmännen bygga de ökända tigerburarna, där fångarna trängdes och fick utstå tortyr i små celler med galler till tak. I några har man placerat dockor i naturlig storlek, och även om de inte alltid är så välgjorda förstärker de upplevelsen på ett brutalt sätt.

– Detta måste ha varit helvetet på jorden för dem som satt fängslade här, säger Veronica.

Och det är precis så öarna marknadsförs för de inhemska turisterna, som ännu dominerar bland besökarna på Con Dao.

Men av oss västerlänningar har många kommit hit för att vädret i Nha Trang var för dåligt eller för att flyget till Phu Quoc var fullt. Lika många vill härifrån så fort det bara går. Här finns nästan ingenting att göra, och pasta och pancakes, barer och diskon lyser med sin frånvaro.

Öborna gör sig inte till för oss turister, och prick klockan 21 stänger hotellets restaurang även om det är gott om gäster. Ön stänger tidigt och öppnar lika tidigt: Frukosten serveras mellan 6.30 och 9.00, och kommer man sent är brödet ofta slut.

Kan man bara stå ut med att allt inte fungerar så väloljat som på ett exploaterat turistmål är Con Dao ändå det perfekta resmålet för den som vill komma bort från allt och koppla av totalt.

Nästan okänt paradis

Som fängelseö var Con Dao ”helvetet på jorden”, nu är det ett nästan okänt paradis. Frågan är bara hur länge till. Vi söker det genuina och orörda, i alla fall i teorin, medan folket här ser pengar och arbetstillfällen när turisterna börjar strömma till.

Myndigheterna vill nu ”utveckla öarnas fulla potential” och har beslutat att Con Dao ska bli en speciell ekonomisk turistzon. Till år 2020 hoppas man på 50 000 bofasta och mellan 1 och 1, 5 miljoner besökare per år. Lyxhotellkedjan Six Senses håller på och bygger radhusliknande bungalows vid en strand, och flera hotellprojekt är på gång men har kommit av sig lite på grund av lågkonjunkturen. Samtidigt ska naturlivet skyddas och de hotade havssköldpaddorna, dugongerna och korallreven bevaras. Som vanligt frågar man sig hur den ekvationen kommer att gå ihop. Det är inte utan att jag undrar vad Christopher Tärnström hade haft att säga om den saken.

Anna Wickström